Startsidan / Wendela

Vad bär du med dig från Bagdad, Åsne?

- En död liten pojke som var smutsig i ansiktet och hade skrubbsår på knäna efter sin lek på gatan.

Hemma i Oslo Krigskorrespondenten Åsne Seierstad trampar genom Oslos trygga gator på sin svarta damcykel. Snart vill hon återvända till Irak. Kanske blir det en ny familj där som tar emot henne och blir till en ny boksuccé likt ”Bokhandlaren i Kabul”, som nu sålt mer än 300.000 exemplar på 15 språk.   Hemma i Oslo Krigskorrespondenten Åsne Seierstad trampar genom Oslos trygga gator på sin svarta damcykel. Snart vill hon återvända till Irak. Kanske blir det en ny familj där som tar emot henne och blir till en ny boksuccé likt ”Bokhandlaren i Kabul”, som nu sålt mer än 300.000 exemplar på 15 språk.

Åsne Seierstad parkerar sin svarta damcykel vid trottoarkanten i Oslostadsdelen Briskeby. Blusen är sommarvit, håret fuktigt.

- Jag har varit på bad och blev försinkad, säger hon.

Eftermiddagssolen hettar på den lilla italienska kvarterskrogen, utslängd i värmen i en vägkorsning. Vi beställer skaldjurssoppa medan bilarna smiter tätt bakom våra ryggar.

"Bokhandlaren i Kabul" har sålt över 300 000 exemplar, nästan 100 000 i Sverige.

Det kanske inte blir fler krig för Åsne. Och definitivt inga fler intervjuer.

- Jag vill inte att folk ska känna mig mer nu.

   

Hur mår du?

- Haha, ja, jag har ju inte hunnit landa, vet nästan inte hur jag har det, hur jag mår. Men jag sover gott om natten! Jag har inte haft en morgon ännu där jag vaknar och tänker: Vad ska jag göra i dag? Det har varit 150 saker att göra varje dag och jag klarar tio procent " Jag ser fram mot den där dagen när jag vaknar och det är fint väder, då ska vi se, kanske ska jag ta en tur på badstranden, gå på ett galleri eller inte gå upp ur sängen alls.

Hur har livet förändrats sedan du kom hem från Irak?

- Alla ska ha en bit av en och till det yttre är jag en succé. Man blir behandlad som en succé. Livet har alltid varit hektiskt och jag har alltid haft fler projekt än vad jag hinner genomföra. Vännerna är inte annorlunda mot mig. Jag är en person som alltid har pratat väldigt mycket, men nu aktar jag mig för att prata mycket om mig själv med vänner. Det har jag upplevt med vänner förut: "Åsne nu må vi få säga något." Jag märker inte alltid själv att jag snackar mycket. Jag tycker ju att det är intressanta saker, det jag har upplevt är spännande. Kanske mer spännande än det andra berättar om. Men det betyder ju inte att jag ska ta mer plats.

Är det lätt att förlora fotfästet?

- Det finns en fara att man tror att man är mer betydelsefull än man är, men alltså, alla människor är lika betydelsefulla.

Hur tycker du att du har beskrivits?

- Jag tycker att täckningen av min person har varit reducerande och omyndigförklarande, särskilt i Norge där jag är så folkkär. I en tidning var rubriken: "Jag ringde mamma varje kväll". Jag blir så provocerad.

Vad beror det på?

- Så länge det är möjligt, väljer jag att inte tro att det beror på att jag är kvinna. Men jag tror faktiskt att det är så. Jag tror att jag hade fått lika mycket uppmärksamhet om jag hade varit man, men en annan typ av uppmärksamhet. Helt säkert hade inte rubriken varit att jag ringde mamma varje kväll.

Varför ska du sluta att ge intervjuer?

- Jag är ju en vanlig människa som handlar i mataffären, jag orkar inte se mig själv på förstasidorna. Det är en stor påfrestning. När en journalist ringer blir jag rädd, jag undrar vad ska de skriva. Man mister en liten bit av sig själv.

Hur påverkar kändisskapet ditt jobb?

- Jag tror att det går en gräns och jag är på den gränsen nu. Att jag inte ger fler intervjuer i Norge är att inte gå över den gränsen. Så länge det är en positiv bild av mig kan det vara en fördel. Folk vet vad jag gjort. Men de ska inte veta vilken färg jag har i badrummet, var jag är på ferier på sommaren eller vilken champagne jag gillar.

Varför gick du genom rutan bland alla journalister i Bagdad?

- Jag har tänkt mycket på det. Min huvuduppgift var att skriva för tidningar och det jobbade jag med hela dagen. På kvällen när jag skulle göra något för tv visste jag ingeting om truppförflyttningar eller situationen i Basra. Jag berättade vad jag hade gjort på dagen, om ett sjukhusbesök till exempel. Efteråt berättade de för mig att människor ringde in och tackade för bild-erna från sjukhuset. Men jag gjorde ju aldrig reportage och hade ingen kamera. Jag berättade bara om min dag. Folk kände att de hade varit med på ett sjukhus fast de inte hade det.

Hur hanterade du döden?

- Ibland blev jag bara kall, andra gånger började jag gråta. Du står där med ditt anteckningsblock och det är bara så jävligt och så bara drar du.

Vad gör du av det sedan?

- Det är sådant man bara bär med sig. Ska man bearbeta allt? Man kan inte bli så som man var förr.

Vad bär du med dig från Bagdad?

- En död liten pojke som var smutsig i ansiktet och hade skrubbsår på knäna efter sin lek på gatan. Jag tänkte att han ska aldrig mer få skrubbsår på knäna eller smutsa ner sin tröja igen. Det är något du inte kan tackla.

Hur låter krig?

- Jag hade en sådan liten mikrofon som var inriktad på bara mitt ljud, det låter inte så mycket. Men när jag stod där så var ljudet så högt, en stark smäll, du tror att det händer där du är. Under en direktsändning sprang jag iväg, bakom ett hus. Då tänkte jag på tittarna hemma, att de nog trodde att jag hade blivit träffad. Jag tänkte att jag måste bara upp nu och visa mig.

Vad är din styrka?

- Jag har en blick för detaljer. Det är viktigt i en diktatur där du får veta så lite. Alla intervjuer är så meningslösa, folk kan inte snacka. Därför får man leta lite bakom ögonen, kanske är det en en flik av något som gör att bilden brister lite grann.

Vilka är dina drivkrafter?

- Nyfikenhet. Jag kommer inte på något annat. Jag hade inte sådan lust att dra till Bagdad i januari. Jag var sliten efter Afghanistan och boken. Jag hade bara lust att åka skidor, gå på bio och se gamla filmer. Men jag tänkte att jag måste ta reda på vad som sker, jag hade nog inte tänkt stanna så länge. Jag klarade inte av att att åka innan jag visste hur det slutade. Det är som att se en film och gå innan slutet. Du blir bara sittande och skjuter upp allt. Jag visste att jag borde dra men jag kunde inte förmå mig.

Hur var det att leva med familjen Kahn?

- Det var fantastiskt spännande men väldigt slitsamt. De två första månaderna var det tyst, man beskyddade familjen, jag undrade hur ska jag kunna skriva en bok när ingen snackar? Men sedan skedde något när kvinnorna kände sig väldigt dåligt behandlade, speciellt Leila som sa: "Nu ska du höra hur jag har det." Sedan var det ju det praktiska, att bo på en matta på golvet utan egen dörr till sitt rum, bara ett draperi, ingen dusch, inget vatten. Det klarar man, man vänjer sig. Det mest slitsamma var att leva med en familj som en fluga på väggen, att aldrig kunna gripa in om det skedde saker som jag inte gillade.

Hur kunde ni prata med varandra?

- Bokhandlaren och Leila pratade engelska.

Hur var det att bära burkha?

- Du ser dåligt genom nätet, du kan inte se åt sidorna, det är tanken, att du inte ska kunna följa någon med ögonen. Man ska se var kvinnan tittar. Man blir svettig och kladdig, den sopar marken och blir skitig.

Vad tycker familjen om boken?

- De har inte läst den. Det kan bli problem när den kommer ut på engelska. Sultan har sagt att han funderar mycket på vad jag har skrivit.

Vad ska du göra nu?

- Jag tänker att jag måste vidare. Jag vill gärna till Mellanöstern. Jag känner också väldig lust tillbaks till Irak. Om det blir som journalist eller författare får vi se. Jag skulle gärna finna ut en bokidé och jobba på längre sikt. Kanske finna en ny familj. Jag tror att det blir spännande.

Till något nytt krig?

- Nej, det dröjer nog länge. Jag är inte ens säker på att det blir något mer krig för mig.

Vilket är det finaste beröm du kan få?

- Det är nog när människor säger "när jag såg dig berätta från Irak förstod jag för första gången något av det här kriget". Att det jag har gjort har betytt något för någon, förändrat någon i ett ögonblick eller på längre sikt.

Vad gör du om du ska ha riktigt roligt en kväll?

- Jag har väldigt mycket roliga vänner och det är jag glad för. Vi dricker vin långt in på natten, tar ett nattbad någonstans, vi är duktiga på att ordna fester tillsammans. Många har små hus på Sörlandet och vi är flinka till att dra i väg tillsammans.

Hur ser du på Sverige?

- Det känns som det är mitt andra fädernesland. När jag sitter och signerar böcker och 200 människor står i kö, damer som börjar gråta bara de ser mig, känner jag mig så gott mottagen. Det är roligt att bli så adopterad.

Har du fått några erbjudanden från internationella tv-bolag?

- Nej, de vill inte ha mig. Jag är för ostyrig.J

Maria Trägårdh

Det här är jag

Namn: Åsne Guldahl Seierstad.

Ålder: 33.

Född: 10 februari 1970.

Yrke: Journalist och författare.

Uppväxt: I Lillehammer.

Familj: Mamma Fröjdis, feminist och författare, pappa Dag, statsvetare, storasyster Tori, läkare, lillebror Taral, pluggar matematik.

Bor: Har just köpt sydpolenfararen Roald Amundsens lägenhet i Oslostadsdelen Briskeby. "Det är en gammal timmervilla som ägts av hans bror. Jag har köpt en våning i huset med egen trädgård. Jättefint."

Fritidshus: Familjens hytte i Lillehammer.

Det här är mitt liv

Närmsta framtidsplaner: Fortsätter lanseringsturnén med boken, "Bokhandlaren i Kabul", ska flytta och hinna med en kort semester hos vänner i Italien och Frankrike.

Bevakade krig: Tjetjenien, Kosovo, Afghanistan, Irak.

Belönad med: Norska bokhandlarpriset 2002, Norges stora journalistpris 2003, Peer Gynt-priset som utses av norska stortinget till den som gjort Norge känt i utlandet.

Förebilder: Krigskorrespondenten Ryszard Kapuscinski och Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk.

Sommarpratar: 9 juli i P1.

”Hur jag snart började hata den. Hur den trycker om huvudet och ger huvudvärk, hur dåligt man ser ut genom trådgallret. Hur sluten den är, hur lite luft som kommer in, hur fort man börjar svettas, hur man hela tiden måste se upp var man trampar eftersom man inte kan se sina fötter.”

 

”Ibland kan man också se målade tånaglar under kanten på en burkha, ett litet tecken på frihet i alla fall.

Ur "Bokhandlaren i Kabul"

Senaste TV-klippen
Följ wendela
Om Aftonbladet