Bert och Gunbritt blev ett par igen efter 40 år:

”Det känns tryggare i dag”

RELATIONER

Skägg, större mage och mindre hår.

Men trots att åren gått kände Gunbritt Lindén igen sin ungdomskärlek Bert Parsmo.

Kärleken slog till igen – och tog vid där den slutade för 40 år sedan.

Statsministern hette Tage Erlander, bilisterna körde på vänster sida och Sverige förlorade VM-finalen i fotboll mot Brasilien.

Mycket var annorlunda i Sverige 1958. Så även Gunbritt Lindén, 70, och Bert Parsmo, 68.

I dag är de två pigga pensionärer. Då var Gunbritt Lindén nyexaminerad sjuksköterska och Bert Parsmo student på Örebro Missionsskola, där han gick för att bli pastor.

De träffades via gemensamma vänner och blev förälskade. Det fanns planer på att gifta sig, men så blev det inte. Två år senare tog det slut.

– Vi har pratat mycket om varför, men har inget bra svar. En förklaring är kanske att vi inte kunde ses så ofta. Gunbritt hade flyttat till Uppsala och jag hade inte råd att åka tåg så ofta. Det är ganska naturligt att det droppar av om man inte ses tillräckligt, säger Bert Parsmo.

1960 träffade han Gudrun. De gifte sig året därpå och fick barnen Anders och Gunilla. 1969 hamnade de i Nora, norr om Örebro.

Under samma period flyttade Gunbritt till Stockholm, utbildade sig till skolsköterska och flyttade till Chicago i USA. 1978 träffade hon Alf som hon gifte sig med. Paret flyttade till Norrköping.

– Jag och Bert hade helt tappat kontakten, men jag träffade två av hans bröder emellanåt. Ibland läste jag också hans artiklar i tidningen Hemmets Vän där han var redaktör.

Nästa gång Bert och Gunbritt träffades var på en konferens för fyra år sedan under det kristna riksmötet i Linköping. Då hade de inte setts på 40 år. Bert var framme med kameran och plåtade under en av sammankomsterna när Gunbritt, som satt på en av de främre raderna, fick syn på honom.

– Stor hade han blivit, skäggig var han och håret var glesare – men jag kände igen stajlen, säger hon och skrattar.

Efteråt kom hon fram och hälsade. Det visade sig att båda nyligen hade blivit ensamma. Berts Gudrun hade under flera år varit sjuk i sviterna av en stroke och gick bort i mars 1999. Bara 18 dagar tidigare hade Gunbritt blivit änka.

Några veckor senare, då Bert Parsmo fyllde 65, kom en oväntad present på posten.

– Det var en bok om sorgearbete som Gunbritt läst och haft nytta av. Just att vi var i samma del av krisen tror jag har hjälpt oss mycket, att vi kunde prata med varandra om det. Om bara en i förhållandet har gått igenom en sådan sak kan det vara svårt för den andre att sätta sig in i hur det är, säger Bert Parsmo.

De träffades som vänner i ungefär ett år innan något annat tog vid. Bert skulle då åka till Kanarieöarna tillsammans med några vänner. De tyckte att han borde ta med sig ”någon trevlig kvinna”. Hittade han inte någon hotade de med att ordna saken själva.

– Jag frågade inte direkt om Gunbritt ville följa med, utan berättade helt enkelt att jag skulle åka men inte hittat någon som vilja följa med. Man kan ju säga det på ett fint sätt (stort skratt). Och hon hakade på direkt, berättar han nöjt.

Resan var ett lyckat drag. Sol, värme, vita sandstränder – och hur mycket tid som helst att på neutral mark prata igenom saker och ting.

– Det var islossning på alla sätt. Där kunde vi i lugn och ro prata om allt som hänt under 40 år. Hade jag åkt till Nora hade det ju nästan stått på löpsedlarna, säger Gunbritt och ger småstadsskvallret en gliring.

Att bli kär i samma person på äldre dagar var annorlunda, och djupare, än första gången.

– I slutet av 50-talet var vi unga och hade allt framför oss. Nu har vi så mycket bakåt som förenar. Det känns tryggare i dag, säger Gunbritt.

Förra påsken gifte paret sig i Skandinaviska Turistkyrkan på Teneriffa. Två månader senare stod Gunbritts flyttlass på gården till Berts hus i Nora.

Att lämna Stockholm, där hon bott i tre år efter makens död, var inte lätt. När hon skulle packa ner bohaget i flyttkartonger ”blev det nästan lite kris”.

– Det är nog den tuffaste process jag har haft. Men i dag trivs jag bra. I våras sa jag till Bert att ”nu får inskolningen vara klar, nu ska jag ut själv”.

Och så blev det. De är två aktiva pensionärer med politiken som som ett av många gemensamma intressen.

Vad har ni för framtidsplaner?

– Hur många som helst. Vi har tre almanackor – en varsin och en gemensam.

Andreas Utterström