Startsidan / Wendela

Hur blev du feminist, Birgitta Ohlsson?

– Jag var tolv och såg orättvisorna i skolan.

Birgitta Ohlsson   Birgitta Ohlsson Foto: Veronica Karlsson

Soffkuddarna

hemma hos riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson sprakar i lila, purpur och cerise. Vi dricker vatten ur stora orange glas, hon talar mycket snabbt, de långa fingrarna dansande runt ansiktet. I hallen står gympaskor i storlek 42, hon köper dem på herravdelning. Se där, ännu ett bevis för att världen inte enkelt kan delas upp i manligt och kvinnligt.

Folkpartiets radikala feminist, 28 år gammal, får sällan applåder från partiets topp. Nu säger hon att hon har slutat be om ursäkt för sig. Istället startar hon det feminstiska nätverket Felira.

Hon kör sitt eget race.

– När man inte upplever att man får uppbackning, då har man heller ingen anledning att krusa någon.

   

Vilken ställning har du i partiet?

– Jag får mycket uppmärksamhet från gräsrötter och folk utanför politiken. Från partiledningen hör jag sällan någonting. Jag fick inte någon ordinarie plats i något utskott i riksdagen, trots att flera jämnåriga fick det. Jag som ändå blivit rätt känd. Det kände jag mig rätt kränkt över ett tag i höstas. Ingen förklaring fick jag heller. Men jag är ju ganska vänster och det finns en rädsla för det.

Rädsla?

– Ska man öka som parti måste man vara ganska mainstream. Det får inte finnas för vassa kanter. Då blir det kanske jobbigt med en sådan som jag, som gör egna utsvävningar.

Är man antingen för eller mot dig?

– Ja, antingen tycker man väldigt bra eller ganska illa om mig. Jag har svårt att förstå det ? jag tycker jag är ganska snäll och hygglig och ger inga tjyvnyp. Ändå får jag konstiga reaktioner ? jag skrev några motioner om familjepolitik, och en äldre riksdagsman från Värmland skrev brev: ”Kan du skärpa till dig och någon gång hamna ovanför bältet.” Sådant är jag rätt trött på.

Är det dina frågor eller din person som retar folk?

– Ja, en del tycker nog rätt illa om mig som person också. Det är svårt att förutse mig och svårt att locka mig att tycka annorlunda, att förespegla mig ett fint jobb eller så, för att styra upp mig. Jag har ju inga ambitioner att göra karriär i partiet, riksdagen är den plattform jag behöver.

Vad är en riksfeminist?

– Det var faktiskt Aftonbladet som hittade på det. En journalist frågade om jag är ute efter att axla Gudruns roll, bli en ny riksfeminist, så att säga.

Och varför inte?

– Tjaa ? det är i alla fall bra att det blir ljus på frågan. Gudrun Schyman tycker själv det var kul.

Hur växte du upp?

– Jag är ensambarn, det har präglat mig. Mitt hem var ett typiskt folkpartihem; mina föräldrar är lärare, med i kyrkan. Jag är också troende och ber min aftonbön varje kväll.

Hur då ”typiskt ensambarn”?

– Jag har inga problem med att stå ensam mot en grupp. Mina föräldrar har bejakat mig och backat upp mig i allt jag gör. Jag har vågat gå min egen väg.

Ensambarn har ofta växt upp med enorm uppmärksamhet, kanske för stor.

– Absolut. Man har ett behov att bli bekräftad.

Hur var du som barn?

– Ganska blyg. Försiktig, tänkande och tyst. Samtidigt hade jag nog rätt starka ideal.

Hur blev du feminist?

– Jag var tolv år, en släkting hade med sig nån FN-rapport om kvinnors situation i världen. Jag blev direkt arg, för jag hade redan sett i skolan att pojkar fick mer uppmärksamhet. Jag frågade pappa: hur bekämpar man de här orättvisorna? Första steget är att kalla sig feminist, sa han. Han gav mig ordet.

Vad hade du sett av könskampen då?

– Jag minns skräckupplevelserna när killarna jagade tjejerna och tafsade, vilken kränkning det var. En slags psykisk terror hela tiden. En lärare ville skicka några av oss tjejer till talpedagog, för att vi var tysta, tog så lite plats. De lade alltså problemet på oss!

– På gymnasiet hade jag problem med ätstörningar till och från.

Vilken typ av ätstörningar?

– Jag hade perioder då jag levde på Nutrilett och sprang över en mil efter skolan. Jag tror det handlade om prestationsångest. Jag ville göra så mycket och kontrollera allting i mitt liv. Det kan komma tillbaka till mig. En dam skrev till mig att jag borde le mer och inte se så arg ut – sådant kan få mig att vilja bli ännu argare. Men om samma person sa att jag är för tjock skulle jag säkert börja banta dagen därpå.

– Jag vill ta upp sådana frågor, fast människor blir provocerade. Men den här tävlingen mellan flickor om att vara söt – den är så stark. Det är så viktigt att få fram alternativ. Visa tjejerna att man kan bli känd och vara med i teve utan att visa brösten.

Varför är det provocerande att tala om?

– Det ligger för nära människor, vilka de är som människor. Man får inte som politiker ta upp frågor som rör ideal, utan bara sådant som går att lagstifta om. Då får jag brev med sexuella anspelningar: ”Du ser ut att behöva en rejäl kuk.”

Blir även andra politiker störda?

– Javisst, man ska inte hålla på med sånt, det är inga fina frågor. Jämställdhet ligger långt ner på dagordningen. Och utseendehets och anorexi kommer långt under lönefrågor. Då blir det: ”Hur kan du debattera Café och Slitz när kvinnor tjänar 20 procent mindre?” Man ser inte sambandet. Hur systemet ser ut.

Du tillhör ändå en generation kvinnor runt 30 som fått synas och höras. Fittstimsgeneration-en – som kommit fram i media.

– Både ja och nej. Jag har inte brottats med samma problem som min mamma. Det har funnits plats ? men bara för en tjej liksom. Så kvinnor har på något vis tvingats tävla om att få bli den där enda radikala unga tjejen i sitt sammanhang. Det har jag känt av. Det uppstår en osund konkurrens mellan tjejerna som vet att det finns bara en plats ledig. Precis som i bolagsstyrelser där det finns en enda kvinna – som är mot kvotering. För de har ju lyckats, och måste liksom försvara sig själva och sin exklusivitet. De är ju inte lika exklusiva om det kommer fler. Det där tror jag tjejer brottas med.

Vilken är din Gudsbild?

– Gudsbild ? jag är mer privatreligiös. Har svårt för stora gudstjänster, och stora politiska möten, med sådan där kollektiv berusning. Jag har haft en barnatro som gått av och an. Kärleksbudskapet tycker jag om men jag såg tidigt moralismen som gör mig upprörd.

Men hur är du att arbeta med?

– Vissa tyckte nog jag var en bra och uppmuntrande chef. Men jag ställer rätt höga krav, tror jag. Kan bli stressad och neurotisk och så.

Vilka motgångar har du haft?

– På det privata planet naturligtvis. Relationer som spruckit. Politiken har drivit mig från människor, en del nära vänskaper försvann. När jag var ordförande i Liberala ungdomsförbundet vet jag inte hur många pojkvänner jag avverkade. Jag gick från person till person. Vilket inte behöver vara fel. Men jag kunde känna att jag inte ägnade tillräcklig tid och uppmärksamhet åt en relation. För att orka med politik och stress och press behöver man uppbackning hemifrån och alla män klarar inte det.

Varför ska du gifta dig?

– Ja, det kanske förstör min politiska profil ? (skratt). Men jag är inte mot kärnfamiljen. Jag tycker bara inte om att den är norm. Människor ska kunna få leva sina liv som de själva vill. Men privat har jag tilltalats av familjelivet.

– Drömmen är inte den stängda kärnfamiljen där kvinnan förlorar makten, utan att hitta en människa att leva och skapa med, lite som Gunnar och Alva Myrdal. Att få leva jämställt. Med en person som kan tillfredsställa mig fysiskt, psykiskt men också intellektuellt. På alla tre sätten. Ofta klickar inte alla tre.

Hur träffade du din blivande man?

– Vi har varit kompisar länge, jobbat i ungdomsförbundet ihop. För ett år sedan skulle jag och en vän åka till Teneriffa och festa och Mark anmälde sig. Då hände det. En del säger: ”Vi förstår inte att det dröjde så länge.” Vi är väldigt lika.

Hur ska ni gifta er?

– Utomhus, på Djurgården. Min blivande make är ateist och av judiskt ursprung, så vi har försökt kombinera det med det kristna, med musiken och att krossa ett glas efter vigseln. Å, det är så himla mycket att ordna nu, jag blir helt snurrig.

Hur tänker du dig äktenskapet?

– Jag värdesätter trohet mycket. Kärnfamiljen kan vara så stängd – men det behöver inte vara så.

Kerstin Weigl
Det här är jag

Namn: Eva Birgitta Ohlsson.

Född: 20 juli 1975.

Yrke: Riksdagsledamot.

Familj: Sambo och snart gift med Mark Klamberg, 28, folkrättsjurist och handläggare på Svenska FN-förbundet.

Bor: Trerumslägenhet i Stockholm.

Sommarställe: ”Absolut inte, jag skulle klättra på väggarna.”

Det här är mitt liv

Bakgrund: Gick med i partiet som 19-åring. Blev Liberala ungdomsförbundets ordförande efter några år. Har varit ledarskribent, bland annat på Dagens Nyheter. Invald i riksdagen 2002 efter en framgångsrik personvalskampanj.

Närmaste framtidsplan: Gifta mig med Mark.

Inkomst: 43 200 kronor i månaden.

Bär med sig: En uppblåsbar kudde, jag har lätt att somna och kan ta en lur nästan var som helst.

På nattduksbordet: ”Barskrapad” av Barbara Ehrenreich.

Så tycker jag om

? fortkörning: Klart det är fel... själv tänker jag aldrig ta körkort.

? snatteri: Jag tog aldrig något själv som barn, konstigt nog.

? skolk: Beror på. Varför skolkar någon?

? otrohet: Bland det vidrigaste man kan göra.

? svart städhjälp: Är jag emot.

Några av Birgitta Ohlssons politiska hjärtefrågor

  Bort med vänsterns monopol på feminismen – nätverket Felira för liberala feminister har startats.

  Lesbiskas rätt att insemineras på svenska sjukhus.

  Hjälp till kvinnor från andra länder att få abort i Sverige.

  Avskaffa monarkin.

  Lagstifta om delad föräldraledighet.

  Höj biståndet till två procent av BNP.

  Ge kvinnor rätt att beväpna sig med tårgas och pepparspray.

Senaste TV-klippen
Följ wendela
Om Aftonbladet