Hon är världens mäktigaste kvinna

1 av 3 | Foto: AP
”Hon kan förklara saker och ting så att jag begriper”, säger president Bush.
RELATIONER

Condoleezza Rice hade alla odds emot sig: Fel kön och fel hudfärg.

Nu är hon president Bushs närmsta man – trots att hon är kvinna.

Som rådgivare är Rice den enda, förutom presidentens fru, som får ta del av Bushs innersta tankar.

Hon tog Israels Ariel Sharon i örat och lyckades med vad ingen annan klarat de tre senaste åren.

Men hon gjorde det utan buller och bång. Condoleezza Rice föredrar att verka i det tysta. Utsänd som torped av Bush för att se till att parterna genomför även det finstilta i överenskommelserna.

Hon är en av dem som övertalat Bush om vikten att lägga sig i

detaljerna i Mellanöstern och inte lämna allt åt parterna själva.

Condi – som hon numera kallas – ser snäll och timid ut. Men Rice är känd för att

bita av både presidenter och premiärministrar mitt i en mening.

Hos de närmaste medarbetarna går hon under namnet ”krigarprinsessan”. Ett smeknamn som bättre sammanfattar hennes motstridiga personlighet. På en gång mjuk och stentuff.

Rice är den första som träffar presidenten på morgonen. Normalt är hon den sista Bush pratar med på kvällen vid sidan av hustrun Laura.

Ingen ifrågasätter längre hennes makt.

Förutom att hon har presidentens öra umgås de två en hel del privat. På helgerna flyger hon ibland Airforce One till presidentens ranch i Texas eller till sommarstället i Camp David. De två spelar tennis ihop. Diskuterar sport och politik. Båda är djupt troende.

Hon delar Bushs intresse för fysisk träning. Condi börjar dagen med ett pass på gymmet klockan fem de flesta morgnar.

Presidentens hustru Laura uppges

inte ha något emot presidentens nära relation till Condi. De tre umgås ofta tillsammans.

Condoleezza och George W träffades redan under pappa Bushs presidentskap då Rice var hans Rysslandsexpert. När sonen Bush inför presidentvalet behövde en

coach som kunde lära

honom allt om utrikespolitik fanns det bara ett val, rektorn för prestigetyngda Stanford-universitetet.

De två satt i timmar och pluggade länder, namn och konflikter.

– Hon kan förklara saker och ting så att jag begriper, säger Bush.

Där och i personkemin ligger hemligheten till hennes stora inflytande. Bush brukar skämta om att hon är som en

extra-morsa för honom.

Presidenten går mycket på instinkt när han spontant ger uttryck för sina tankar. Sedan är det upp till Rice att förädla dom till politiska doktriner och konkreta förslag.

Alla vet att hon talar för presidenten.

När Bush ville pressa vapeninspektörernas chef Hans Blix att gå hårt fram mot irakierna skickade han inte Colin Powell utan Condi Rice.

Inflytandet till trots håller hon en låg profil. Rice verkar inte ha något behov av att glänsa med

sina kunskaper eller framstå som storpolitikens trollkarl; en rak motsats till män som Henry

Kissinger som haft jobbet före henne.

Hon berättar inte ens för sina närmaste medarbetare vilka råd hon ger presidenten. Hennes jobb är framför allt att vara oberoende bollplank åt Bush. Hon presenterar alla fakta och tänkbara infallsvinklar på ett

problem.

På krigskabinettets möten avslöjar hon ogärna sin egen åsikt utan uppmuntrar en fri diskussion där argumenten stöts och blöts. När stämningen blir alltför omklädningsrumslik brukar hon som enda kvinna i rummet kalla på uppmärksamheten.

– Lägg av grabbar. Nu räcker det.

Jobbet är hennes liv. Trots att hon är singel går det inget

skvaller om henne i Washington, en stad känd för sina långa

knivar.

– Jag har aldrig träffat någon jag vill leva med, säger hon.

Hon har ett begränsat privat umgänge. De helger hon inte tillbringar med jobb sitter hon gärna och tittar på amerikansk fotboll eller baseboll. Hon går på konserter eller shoppar. Hon har en ”personal shopper”.

Vikten av att vara välklädd

inpräntades i henne redan som liten. Föräldrarna klädde upp henne som en docka. Inför presidentvalet prydde hon omslaget till Vouge klädd i snofsig aftonblåsa.

Hon sägs ha två speglar på kontoret för att försäkra sig om att kläderna sitter perfekt.

Condi Rice växte upp i den svarta medelklassen i Birmingham, Alabama. Ett av den vita rasismens starkaste fäste.

Trots att förutsättningarna inte var de bästa för en svart flicka

inpräntade föräldrarna en känsla av självtillit.

– Jag kunde inte gå på restaurang och äta en hamburgare, har Rice berättat i intervjuer. Ändå sa min föräldrar till mig att jag kunde bli president.

Föräldrarna delade medborgarrättsrörelsens krav men deltog aldrig i några demonstrationer. Som relativt privilegierade och välutbildade byggde de upp en skyddsmur runt dottern. Hon skulle plugga dubbelt så hårt som de vita; då skulle hon bli accepterad även på deras bakgård.

Condi Rice var alltid något av ett underbarn. Duktig på allt hon företog sig.

Sedan föräldrarna flyttat familjen till mindre rasistiska Denver började Rice i college redan som 15-åring, två år före de flesta andra.

Professor blev hon som 29-åring vid Stanford-universitetet i Kalifornien.

Som 34-åring satt hon med i Nationella Säkerhetsrådet under pappa Bush.

Rice blev republikan därför att demokraterna vägrade registrera hennes pappa som väljare.

Hennes stora passion i livet är pianot. Som ung drömde hon om en karriär som konsertpianist. Storpolitiken har tagit över men hon övar fortfarande en timme varje dag. Förra året uppträdde hon med cellisten Yo Yo Ma inför 2 000 personer.

Förnamnet har hon fått från den italienska musiktermen ”con dolcezza”, fritt översatt med mildhet.

Många som underskattat

henne har fått erfara att betydelsen av namnet inte har ett dugg med hennes person att göra.

Condoleezza Rice

Wolfgang Hansson