”Jag kan göra vad jag vill i vårt förhållande”

Farmen-aktuella Linda Isacsson om hur hon får relationen till sin stora kärlek att hålla

I mitten av september börjar dokusåpan ”Farmen” på TV4 där Linda Isacsson blir ny programledare.
Foto: Jan Danielsson
I mitten av september börjar dokusåpan ”Farmen” på TV4 där Linda Isacsson blir ny programledare.
RELATIONER
Linda blev Fröken Sverige 1990.
Linda blev Fröken Sverige 1990.

 Hon har nästan blivit alligatormiddag i Bolivia, hon har dragit upp en Blue Marlin på 469 kilo utanför Madeira, hon kunde dött av en giftig tagg i Papua Nya Guinea, hon har ätit tjurtestiklar och kört Formel 1. Det kommer inte som en överraskning när Linda Isacsson berättar att hennes barndoms idol var Indiana Jones. Ändå känns det som om det är först nu, som ny programledare i ”Farmen” som hon kastas ner till de verkliga vilddjuren. De flesta uppfattar Linda som en person som står för rent spel och ”må bäste man vinna”, men så ser det inte alltid ut i livet eller i dokusåpor, särskilt inte i förra säsongens ”Farmen”.

Hur bra är Linda Isacsson på intriger? frågar man sig. Hur hanterar hon sådant som sammansvärjningar, sextrakasserier, baktaleri ?

– Jag tål ganska mycket, det tar ett bra tag innan jag blir arg, men å andra sidan drar jag mig inte för att konfrontera folk om det behövs heller, säger Linda när vi träffas en varm sommarkväll i Stockholm. Hon har nyss kört ner i sin gamla Opel Corsa från gården Sotbo i Hedemora där inspelningarna pågår för fullt.

– Väninnor emellan kan man väl prata lite strunt om folk så länge det inte är illvilligt; det har jag själv gjort, skvallrat alltså. Men jag tycker väldigt illa om skitsnack.

Du är inte så lättduperad då?

– Nej, det tror jag inte, och hör jag att någon pratat skit om mig då går jag dit och hör vad det är frågan om. Jag kräver ett svar.

Har du själv blivit utsatt för förtal, så att du vet hur det känns?

– Ja, första gången det hände så tog jag väldigt illa vid mig. Jag var 15 och hade just blivit vald till Vilhelminas Lucia, när jag fick veta att en annan tjej spred ut rykten om att valet inte hade gått rätt till och att jag inte var värdig det för jag var så ful och lång. Jag blev så ledsen först att jag gick hem och grät, men sedan sökte jag upp henne, och hon tog tillbaka allt.

Linda var inte bara Lucia. Hon blev Fröken Sverige 1990, även om hon mycket ogärna vill tala om det. Hon har varit rädd att stämplas som bimbo när hon tog jobb som väderpresentatör på TV3, och hennes dröm har snarare varit att stå bakom kameran än framför, att se själv snarare än

att bli sedd.

– Så inte konstigt att man var lite rädd, säger Linda på sin sjungande norrländska; det var ju det här med Fröken Sverige-grejen.

Hon säger sig förresten ha varit ful som barn, med stora tänder och tandställning, även om det inte var någonting hon upplevde då. Utseendet spelade ingen roll när hon växte upp i Vilhelmina. Där hemma var man uppskattad om man kunde spela fotboll bra eller skjuta luftgevär.

– Det var viktigt att vara duktig, att bli först vald på gympan. Fast det var lite jobbigt att killarna var så små; jag var ju en och sjuttio när jag började sjuan. Det här med utseendet kom sent för mig liksom tjejgänget, som jag fortfarande umgås med, men precis som alla andra tyckte jag att det var kul när killarna började titta och man plötsligt blev uppbjuden.

Nu blir du vald till Årets Vildman i stället för Fröken Sverige? Hur känns det?

– Bra, jättebra faktiskt. Det ställer fördomar på ända, och det gillar jag. Fröken Sverige behöver inte vara på ett visst sätt och inte Årets Vildman heller. Ingemar Stenmark och Stig Strand har fått det före mig så det är väldigt smickrande.

Är du inte väldigt mycket ”pappas flicka”?

– Jo, både jag och min syster är det. Han fick ju ingen son. Men vi är ”mammas flickor” också, det är från mamma vi fått det sociala. Utan henne hade vi kanske blivit två enslingar på fjället.

Lindas största längtan just nu är att åka till Sydafrika och gå ner i en bur för att möta vithajar.

Vad handlar den här dragningen till farliga djur egentligen om?

– Det händer ju någonting i kroppen när du möter något där du inte är säker på att ha kontrollen. Jag är ingen självmordskandidat, men ser jag en spindel vill jag gärna plocka upp den, ser jag en orm vill jag ta på den, och jag skulle gärna vilja klappa på en krokodil fast man gör ju inte det.

Hon berättar att hon får lite lätt hjärtklappning och det pirrar och hon känner bara ... åh ... När Linda var i Argentina plockade hon upp en stor spindel som kröp över armen och ansiktet och huvudet och nerför ryggen ända till byxlinningen.

– Efteråt var hela jag exalterad. Även om guiden hade sagt att den inte var farlig så kände jag ändå att min kropp reagerade på det här djuret. En liknande känsla fick jag när anakondan drog åt runt min hals och jag tänkte att hade den varit större så hade den kunnat ta livet av mig. Man tror att man är odödlig, att man är så stark som människa.

”Jag lider av att jag inte kan älska tillräckligt mycket”

Åsa Mattsson