”Jag lider av att jag inte kan älska tillräckligt mycket”

Linda Susanna Isacsson Ålder: 31. Familj: Pojkvännen Erik Wingfors, pappa Mårten, mamma Marianne, systern Johanna. Kommer från: Vilhelmina i Lappland. Bor: Lägenhet i Stockholm. Aktuell: Ny programledare för ”Farmen”, premiär 15 september. Fortsätter också i ”Jakt & Fiske” och ”När & Fjärran” under hösten. Kommer i ett nytt, hemligt program i TV4.
Foto: Jan Danielsson
Linda Susanna Isacsson Ålder: 31. Familj: Pojkvännen Erik Wingfors, pappa Mårten, mamma Marianne, systern Johanna. Kommer från: Vilhelmina i Lappland. Bor: Lägenhet i Stockholm. Aktuell: Ny programledare för ”Farmen”, premiär 15 september. Fortsätter också i ”Jakt & Fiske” och ”När & Fjärran” under hösten. Kommer i ett nytt, hemligt program i TV4.
RELATIONER
PRIVAT Linda har inte alltid varit lika tuff.
PRIVAT Linda har inte alltid varit lika tuff.

Många ser ju dig som en person som är väldigt frisk, stark, glad och sund, men hur har dina kriser sett ut, dina tvivel?

– Jag blir alltid låg när vi byter årstider, när en årstid går in i en annan. När sommaren är slut och hösten börjar, men även när hösten, vintern och våren är slut.

Vi talar mer om kriser och Linda säger att hennes nog ligger i det här med monotonin, för den är hon rädd för, och att det infinner sig någon typ av rastlöshet när hon gjort någonting för länge. Det gäller både jobb och förhållanden.

Linda har varit tillsammans med Erik Wingfors, 28, i tre och ett halvt år nu. Erik, som nyligen påbörjat en karriär som copywriter, och Linda träffades på en kändisfest i Stockholm. Det var en omvittnat mycket stark förälskelse och Linda har tidigare berättat att hon var så nervös i början av förhållandet att hon knappt kunde äta.

– Jag har haft tre-års-intervaller i mina relationer. Jag har aldrig lyckats få en relation att hålla längre, utom med Erik, där är vi ju uppe i tre och ett halvt år, säger Linda eftertänksamt. Jag har funderat över det här mönstret, vad det beror på. Jag kan ju inte hålla på så tills jag dör, att efter tre år fly och söka kontakt med andra män och tro att det ska bli annorlunda.

– Jag försöker intala mig att det inte handlar om den person jag är ihop med utan att det sitter i mig, i min rastlöshet, att jag måste hitta andra sätt att bearbeta den på. Om jag målar om min lägenhet, eller byter jobb...

Du är 31 år. Det är också en ålder när man kanske ställer nya och allvarligare frågor om relationen, som när det gäller familjebildning. Har det varit aktuellt?

– Nej, jag drömmer inte om giftermål, och jag ser just nu inte barn med i bilden. Jag tänker fortfarande på allt jag måste hinna göra själv och allt Erik och jag måste hinna göra och uppleva tillsammans innan jag får barn. Jag har fått för mig att man dör när man får barn! Det kommer att stoppa mig från att göra allt jag vill. Det ligger ju mycket i att man måste vara mer stilla, man måste vara mer rädd om sig själv. Om jag skulle dö blir ju barnet moderlöst, eller om jag bara känner för att ta ryggsäcken och dra någonstans, då kan jag ju inte ta med barnet. Det handlar ju om ansvar, och jag vill egentligen bara ta ansvar för mig själv.

Så om vi nu talar om vad du är rädd för, så är det mera bundenhet vid en traditionell kvinnoroll, låter det som, än vithajar?

– Ja, jag är extremt rädd för att bli uttråkad, infångad, fast, beroende. Ibland brukar jag tvinga mig själv att ha tråkigt bara för att se att jag kan ta mig ur det. Det är väl därför jag är rädd för äktenskapet också. Jag vill känna att jag alltid bara kan dra.

Det är väl där det här med rädslan för barn kommer in, barn är det enda man inte kan dra ifrån.

– Ja, det låter hemskt, men så är det ju. Erik har lärt sig att det är inte lönt att försöka hålla fast mig och säga nej, nej, nej, när jag säger ja, ja, ja. Han måste släppa mig när jag vill och det har han varit väldigt bra på.

–Det finns inga förbud, jag kan göra vad jag vill. Sedan handlar det om att jag måste respektera honom och uppföra mig. Jag kan ju inte gå ut och flirta med en annan man.

Men det verkar inte som om du är rädd att han ska dra?

– Nej, jag har alltid varit rädd för att jag ska dra, i alla mina relationer. Men det är kanske jag som blir övergiven? När det är paybacktime och man är 40 år och blir lämnad med tre barn.

– Jag kan ibland frukta att jag kommer att få en riktig näsbränna för mitt leverne. Just när det gäller förhållanden har jag ju varit väldigt förskonad från hjärtesorg, även om jag inte går ur ett förhållande utan att ha känt av det. Det är klart att jag också har haft ont av det, att jag har lidit. Jag lider ju också av att jag inte kan älska tillräckligt mycket eller tillräckligt länge. Jag har fått någon känsla av att jag också är rädd för att vara beroende av andra människor.

– Det som är läskigt med kärleken är att man till slut blir helt beroende av den människan, att man nästan sitter ihop. Man går omkring och har konstant skräck för att den här människan ska dö eller försvinna, och det kan jag uppleva som jobbigt.

– Min mamma säger att min rastlöshet kommer att försvinna när jag får barn, och kanske är det så (skratt). Det är en förhoppning, men jag kan inte förstå hur jag ska kunna bli mamma! Jag känner ju att jag inte uppför mig som en mor.

Linda berättar som exempel hur hon och Erik satt på bussen i Stockholm och det var en väldigt högljudd och ivrig liten pojke på sådär sex år som hela tiden tryckte på stoppknappen, och hans mamma sa att han fick vänta med att trycka tills de verkligen skulle av. Till slut sa mamman att nu kunde han trycka för nu var det deras hållplats.

– Men vem kastar sig då på knappen och trycker – fröken Isacsson. Då sa Erik ”Men Linda!”. Och jag skämdes så infernaliskt, och mamman tittade på mig. Vad är det för fel på mig? Det är det jag tänker: det kommer aldrig att gå.

Linda skakar på huvudet och säger att hon beundrar Erik för allt han är och gör och betonar att de lever i en väldigt jämställd relation, men hon är rädd ändå.

– Jag hoppas verkligen att jag får massor av barn, men jag måste känna att jag är där i huvudet. Det är ju egentligen inte helt sunt att hela tiden söka den här spänningen, som jag gör. Varför ska jag köra Formel 1 alldeles för fort, och varför ska jag klättra i berg när jag egentligen inte kan klättra och utmana mig själv fast jag är höjdrädd?

Hon tänker försöka lära sig att kunna hitta spänning i de små sakerna. Det är hennes nya utmaning. Förutom ”Farmen” då, lägger jag till.

– Jag kan finna lycka i små saker, i dofter, att kylan biter i mitt ansikte, eller ett glas gott vin i solnedgången.

– Men ingen spänning. Spänningen finns någon annanstans, och den har med adrenalin och i viss mån rädsla att göra.