Rättsväsendet måste tänka om

RELATIONER

Hypotetiskt - om jag har blivit rånad av en för mig okänd man på gatan, som sedan polisen får tag i, och jag kallas till rättegång för att vittna, då tror jag att jag skulle vara rädd.

Nu vet han mitt namn, mitt personnummer, min hemadress, skulle jag tänka. Det kommer att stå svart på vitt i domen. Om han vill hämnas är det enkelt.

Men jag skulle antagligen vittna och försöka intala mig att tjuven var snäll innerst inne eller i alla fall inte hade tid med mig efter avtjänat straff. Om tjuven däremot rånat mig flera gånger redan och hotat att döda mig om jag vittnade så hade jag nog inte vågat.

Jag tror att de flesta normalt funtade människor har rätt lätt att sätta sig in i fallet med kvinnan som inte längre orkar vittna mot maken som misshandlat henne i flera år. Hon har till och med avsagt sig det i tingsrätten utdömda skadeståndet och har intyg från en legitimerad psykolog på att henne psykiska hälsa inte klarar en rättegång till. Ändå. Kvinnan ska böta för att hon inte orkar.

Det är inte så svårt att reagera. Det är inte så svårt att sätta sig in i hennes situation. Varför kan det inte räcka med bandupptagningarna från hennes vittnesmål i tingsrätten? frågar man sig.

Eller, ännu viktigare - var är diskussionen om att rättsväsendet måste utbildas, få den spetskompetens som behövs för att hantera våldtäktsmål eller till exempel våld "inom familjen".

Om rättsväsendet på allvar intresserade sig för problematiken skulle man kanske komma fram till att det inte är så konstigt att många kvinnor faller ihop, före, under eller efter rättegången. Att de inte orkar bli pepprade med frågor om vad de hade på sig, varför de inte gick ifrån sin make/pojkvän tidigare eller varför de inte anmälde tidigare. Kanske skulle man kunna underlätta för kvinnan att orka. Varför inte låta offret vittna från ett annat rum, via länk? Fri från sin plågoande eller hans familj/vänner som kanske sitter på första rad bland åhörarna.

Nu vågade den här kvinnan i alla fall anmäla. Många kvinnor gör naturligtvis inte det och hamnar därför aldrig i en rättegång. Det är också en problematik som rättsväsendet måste lära sig förstå. Vi lever i en tid då tjejer dricker, klär sig i korta kjolar, får skjuts hem efter en kväll på stan - och ibland blir våldtagna av sina så kallade killkompisar eller krogragg. Dessa tjejer är inte dumma i huvudet. De vet oddsen för att klara en rättegång, de har sett eller läst om andra tjejer som löpt gatlopp under rättegångsprocessen.

Det är bra att vi kallar kvinnor som vågar anmäla för "modiga" men vi måste inse att vi då per automatik lägger skuld på de tjejer som inte anmäler.

Jag tror på ett rättsväsende där alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Men varför - och kanske måste frågan slutligen riktas till justitieminister Thomas Bodström - varför behandlas så många kvinnor eller unga tjejer som om de är förövare och inte offer? De enda som vinner på att rättsväsendet sticker huvudet i sanden och vägrar utbilda sig är förövarna.

Belinda Olsson