”Jag saknar enkelheten i Sverige”

1 av 2 | Foto: Veronica Karlsson
Lena är en av få skådespelare som passerat 40 och som får fortsätta att spela sexig i Hollywood.
RELATIONER

För ett par år sedan pratade du och Lasse mycket om att flytta hem till Sverige igen. Vad hände egentligen?

- Vi flyttade hem. Sen flyttade vi tillbaka.

Varför då?

- Av privata skäl, säger Lena Olin och markerar att ämnet är avslutat.

Vad är hem i dag?

- Det är svårt. Inget och båda. Det kommer en punkt när man inser det. Vi känner att vi ska leva i New York nu. Jag älskar mitt liv i New York och i Sverige. Men det går inte att leva två liv, ett på varje ställe.

Vad saknar du i Sverige när du är i New York?

- Enkelheten. I Sverige tar Lasse och jag vår korg och går och handlar. Livet är så stort i New York. Vi försöker hålla det enkelt men det är en maskin med hus, anställda, trädgården, allt.

En intressant produktion som Lena hade sett fram emot i höst, men som gick i stöpet, var det svensk-amerikanska projektet ”The Swedish job” med Billy Bob Thornthon, Freddie Prinze Jr och det svenska skådespelarparet Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie.

- Jag tror att det är väldigt svårt med den här typen av internationella samproduktioner. Man har helt olika sätt att arbeta på i Sverige och USA. Det var synd för det är nästan en av de saker som jag saknar mest med Sverige, att få arbeta med svenska kollegor, säger hon.

Är det någon skillnad på kändisskapet i Sverige och USA?

- Sverige är ett bra land att bli igenkänd i. Går jag på restaurang i New York skriker folk om de vet vem jag är. I Sverige är de tysta och tittar bort. På sin höjd kan det vara någon gammal tant som säger något snällt.

USA har förändrat Lena Olin.

Men det har inte med hennes motspelare att göra - Hollywoodstjärnor som Harrison Ford, Kevin Spacey eller Robert Redford.

Det är den amerikanska mentaliteten som har färgat den 47-åriga filmstjärnan från Stockholm.

- Första gången jag flyttade till USA stod jag i en hiss med min son som då var tre år. Folk hejade i hissen och med uppspärrade ögon frågade sonen "Mamma! Känner de dig"?

Hon skrattar.

- Nu gör jag själv samma sak när jag är hemma i Sverige. De tror att jag är galen. Jag har blivit amerikaniserad. Men jag gillar det. Det gör livet kul. Vi lever så kort period och det bli roligare om vi inte är tysta.

Hur är du själv när du träffar kändisar?

- Jag blir generad. Jag har träffat Jodie Foster och pratat med henne. Jag var oscarnominerad och hon kom fram och var så snäll och sa att jag borde ha vunnit. Sen såg jag henne på ett kafé här i Brentwood och kunde ha sagt hej. Men det gick inte. I stället stod jag där och viskade och sa "Där är Jodie".

Du har en dotter som är åtta och en son som är 17. Tror du att de kommer att hamna i samma bransch som du?

- Jag tror att August vill det. Vi håller honom ifrån det så mycket det bara går. Men det blir nog något inom skådespeleri eller regi. Vi kan inte hindra honom.

Och Tora?

- Hon är inte given. Hon är så blyg. Hon är visserligen uppväxt här, men har ärvt den svenska tystnaden.

Kanske går blygheten över.

Precis som det har gjort hos hennes mamma.