Hon var ljuset bland de svarta maktkostymerna

Åsa Mattsson om Anna Lindhs betydelse för kvinnorna

Anna Lindh tillsammans med Europas statsledare och utrikesministrar.
Foto: AP
Anna Lindh tillsammans med Europas statsledare och utrikesministrar.
RELATIONER

Tårarna bara droppar ner i tangentbordet, men jag ska försöka skriva något om Anna Lindh från min horisont, hon betydde mer för kvinnor än någon haft tid att analysera.

Åtminstone det får inte vara försent, även om allt i dag känns som så förfärligt försent.

Jag träffade Anna Lindh första gången redan för 20 år sedan, jag hade precis börjat på Aftonbladet UNG, som fredagsbilagan hette då, och hon hade precis blivit vald till SSU-ordförande. Jag minns så väl när hon kom gående emot mig över Stortorget i Gamla stan i Stockholm. Hon var bara två år äldre och såg lite ordentlig ut, med veckad kjol och v-ringad tröja, det ljusa håret i pagefrisyr, och de där glasögonen som var konstiga och för stora. Men om utsidan såg präktig ut så var insidan öppen, även om hon redan då valt att gå in i det etablerade systemet och försöka påverka inifrån.

Kunnig var hon redan då, och blixtsnabb. Hela hon var som ett fyrverkeri av åsikter, hon pratade fort och engagerat och hon skrattade väldigt mycket. Av alla intervjuer jag gjort under åren står det ett skimmer över Anna Lindh. När jag intervjuade henne igen i hennes tjänsterum på UD för ett par år sedan kom hon väl ihåg det där första mötet, och skrattade högt åt minnet av glasögonen. Jag var också på fest i residenset i Nyköping i våras, det var Annas man Bo Holmberg, landshövdningen i Sörmland, som var värd, och då tänkte jag på hur hon snackade med alla och hur ”tjejig” hon var, och samtidigt var det ingen som tvivlade ens sekund på vem som hade den skarpaste hjärnan i salongen.

Jag tror inte man kan överskatta den betydelse Anna Lindh hade för kvinnor, för kvinnors självbild, för hur kvinnor uppfattas. Att se bilder från stora internationella toppmöten, med idel svartkostym-gubbar, och så Anna Lindh som en liten ljus prick mitt i högen, det är symboliskt. Det kan tolkas negativt, som: har vi inte kommit längre? men den kan också tolkas positivt: där var ändå Anna Lindh. Att hon var så respekterad, både av män och kvinnor, i alla politiska läger, var nästan märkligt att se, som feminist. Det är alltså möjligt att bli det, trots att man är kvinna? Anna Lindh kapitulerade heller aldrig inför den roll som de flesta kvinnor som tar sig in i manliga herarkier brukar få: att sätta på sig en strikt manlig maktkostym för att räknas.

Anna kunde ha revor på strumporna, fnittra och glömma saker, och hon hade ”kräkkvällar” med bland andra Margot Wallström och andra kvinnor, där de kunde kräkas ur sig allt som behövdes tillsammans. Hon brukade också markera inför media hur hon ville hålla familjelivet privat, och sen pratade hon i alla fall självmant om barnen, hur hon oroade sig och hade dåligt samvete, vad de hade sagt till frukost och att hon måste hinna med att köpa med sig presenter. Som om hon förstod hur viktigt det var med kopplingen mellan det personliga och det politiska. Utan att lämna ut sig lyckades Anna Lindh med konststycket att vara både mamma, kvinna, människa och politiker.

Åsa Mattsson