”Nu har jag vuxit ur bimbokostymen”

I tv ser vi henne som ”Oumi” – en japansk journalist som blåser kändisar. För Aftonbladet berättar Mi Ridell om livet som ensam mamma och kampen för att bli tagen på allvar.

1 av 2 | Foto: Stefan Mattsson
Mis turkosa topp kommer från Vero Moda. Vikväggen från Japanska Torget.
RELATIONER

 E gentligen är det väl typiskt: när en snygg blondin ska vara rolig sker det förklädd till japan.

Mi Ridell uppenbarar sig i Kanal 5 med löständer, glasögon, peruk och väldigt dålig engelska. Många älskar den falska ”japanska” tv-journalisten Oumi som driver gäck med svenska kändisar och tycker att det är det roligaste de sett sen ”Helt hysteriskt”. Andra är upprörda och tycker att programmet är fördomsfullt mot japaner.

– Jag blir väldigt förvånad över reaktionen, säger Mi. Uppdraget är ju inte att driva med det som är japanskt, utan att göra sig så olik som möjligt. Humorn ligger i att de jag intervjuar ska tro att jag är någon annan och att det sedan blir effekt när jag demaskerar mig. Jag hade kunnat vara förklädd till indier eller haft på mig en burka. Hade jag däremot klätt ut mig till en norska med flätor och lusekofta så hade det inte gått, för att det är för likt.

– Det är de kända gästerna som blir blåsta, vi svenskar och vårt sätt att vara till lags, att hålla ”god min”, trots att Oumi är väldigt fräck.

Hon är stridslysten Mi, den här dagen när vi träffas i lekparken i Humlegården i Stockholm, där hennes ettårige son Max springer omkring i en blå Beppemössa. Mi berättar att någon skrev på hennes hemsida: Hur kan du göra ett sånt kvinnoporträtt?

– Men jag tycker att hon är genial, just som kvinna! Hon är supersmart Oumi, och hon gör saker som kvinnor inte får göra. Hon är inte inställsam hela tiden, hon brister i uppmärksamhet, avbryter och säger ifrån när hon tycker att det är tråkigt. Ibland säger hon: ”I didn´t like that answer. I cut it away.”

Har det varit svårt för dig att uppfattas som kul tidigare?

– Ja, jag har flera såna erfarenheter. Jag var bland annat nere hos Stefan och Krister i Falkenberg och där skulle jag spela en ungmö som aldrig blev bortgift för att hon var så ful. Hon var dessutom en lite apart figur som bodde hemma hos sin pappa. J-ar vad jag fick negativa reaktioner, till och med Hasse Wallman kom fram till mig och sa: Måste du göra dig så ful?

Om dig får man läsa ”den alltid lika sprudlande, glada blondinen”. Känner du igen dig?

– Det handlar om andras osäkerhet. Jag har pluggat filosofi på universitetet. Då kunde folk säga till mig: Varför då? Eh, jo, för att jag tyckte att det var intressant, och att det kunde ge mig något. Men folk sa: Vad ska du med det till? Vem hade frågat mig om det ifall jag hade varit man, eller åtminstone mörkhårig?

– Fast sedan jag fick Max är jag tokmörk, både i själen och hårstråna!

Samtidigt som den glada, ytliga bilden av Mi har frodats så har hon vid sidan av jobbet haft en tung tid, med en svår förlossning och en sprucken relation. Konflikten mellan människan Mi och hennes verkliga liv och bilden av ”den glada sprudlande blondinen” har blivit tydligare.

– När jag var runt 25 hade jag en period när jag ville bevisa att jag också var seriös, men sen gav jag upp och tänkte: Skitsamma, de får väl tro att jag är på det viset. Jag vet vem jag är själv och att jag kan spela de här dumma blondinerna så att det blir roligt. Men nu känner jag att jag har vuxit ur bimbokostymen, både själsligt och med åldern.

Mi kommer från en arbetarklassfamilj i Karlskrona. Mamma jobbade inom sjukvården som undersköterska och pappa förestod en bensinstation. Familjen bodde i ett tryggt villaområde med mormor tvärsöver gatan. Och föräldrarna bor fortfarande kvar i huset.

– Där hämtar jag all min energi, säger Mi. Där ser allting likadant ut, och gör det inte det så reagerar jag direkt: Va, har du bytt gardin? När jag kommer ner finns mitt rum kvar, min syster och bror bor i närheten och Max har sju kusiner.

– Jag är väldigt nära min mamma, jag pratar med min mamma och pappa nästan varje dag och de har hjälpt mig jättemycket med Max. ”Jag slänger mig på bussen”, säger mamma, och så kommer hon samma kväll. Eller så kommer pappa, handyman, då blir det lite annat fixat. När jag fyllde 35 fick jag faktiskt en egen borrmaskin. Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad för en borrmaskin. Inte är det svårt heller! Och här har man stått med beundrande blick och tittat på sina män när de borrat!

Efter skolan sökte sig Mi till Nordiskt musikkonservatorium trots att det inte fanns någon sån tradition i familjen, varken kulturell eller akademisk, även om pappa och mormor alltid har sjungit. Hon flyttade direkt efter skolan som den enda i familjen som har flyttat, alla andra bor kvar.

Webb-radio

Hör Mi Ridell berätta om hur det känns att blåsa kändiseliten.

Mi Ridell

Åsa Mattsson