Beslöjad för en dag

Lördag förmiddag i Stockhom city. För några minuter sedan tog jag på mig den ljusblå burkan och blev någon annan.

I alla fall i omvärldens ögon.

Det blir varmt därinne på en gång. Några lösa trådar kittlar i ansiktet och det är svårt att se. Jag känner mig instängd.

Ropar och hoppar undan

Tyget fladdrar runt benen när jag går Kungsgatan i riktning mot Hötorget.

Först blir jag förvånad. Tycker inte att människorna omkring mig visar några reaktioner. Men snart ser jag. De flesta som passerar mig anstränger sig för att inte titta. De stirrar stumt rakt fram, skyndar förbi, och vänder sig om och tittar på några meters avstånd.

– Så kan hon väl inte se ut, säger en man På Drottninggatan kommer de första spontana reaktionerna. Tre kvinnor i 25-årsåldern är djupt engagerade i en diskussion och ser mig inte förrän vi nästan krockar på gatan.

– Oj, utropar de och hoppar undan.

Förvåningen i deras röster är äkta. En burka är inget vanligt inslag i den svenska stadsbilden.

Men de finns, kvinnorna som bär slöja för sina ansikten, även om de inte är många.

Hur lever man i ett samhälle som bygger på öppenhet när man inte kan visa hur man ser ut? Vad händer när den grundlagsstadgade religionsfriheten krockar med en vanlig legitimationskontroll på Ica?

Muttrar och skakar på huvudet

Snart ska jag få svar.

Jag stannar och tittar i ett skyltfönster. Hör en barnröst bakom mig:

– Mamma, titta!

En kvinna muttrar något och skakar på huvudet. Några unga invandrartjejer fnissar. Trycker sina huvuden tätt ihop och säger något till varandra. Jag undrar vad de pratar om.

– Så där kan hon för fan inte gå klädd i Sverige, säger en man en bit bort.

Kvinnan bakom luckan inne på Svensk kassaservice tittar ner på mitt körkort och sedan på mig med en bekymrad blick.

Jag har bett om att få ta ut 500 kronor från mitt konto.

– Det här kan nog bli svårt. Jag måste göra en identitetskontroll och se ditt ansikte.

Hon vänder sig om byter några meningar med sin äldre kollega innan hon vänder sig tillbaka mot mig och urskuldande skakar på huvudet.

Jag säger att jag kan visa mitt ansikte för henne om vi går undan till ett annat rum.

Det hjälper inte.

Hon börjar prata om säkerhetsföreskrifter och jag noterar att ordet ”tyvärr” nämns flera gånger på mycket kort tid.

Postkassörskan vågar inte låta mig gå in i ett avskilt rum bakom glasväggen. Jag går därifrån utan pengar.

Det dunkla ljuset inne på Stadsbiblioteket blir en bjärt kontrast till den starka oktobersolen utomhus. Jag har svårt att se när jag går upp för trappan till den stora bokhallen.

Upptäcker att det är en konst att gå i en trappa iklädd burka. Man ser bara rakt framför sig. Tittar jag ner ser jag bara det blå tyget, inte mina fötter som jag är van vid. Tar små och försiktiga steg för att inte ramla.

För att få ett lånekort måste jag fylla i ett formulär och visa legitimation. Den blonda välklädda kvinnan vid informationsdisken tvekar en stund innan hon tar sats och säger:

– Det går inte om jag inte får se att det är du.

Hon säger det med en röst som varken är otrevlig eller ursäktande. Hon bara säger som det är. Nickar och lyssnar när jag berättar om vilka regler jag har att följa. Vi går undan till ett annat rum och efter en snabb kontroll får jag mitt lånekort.

”Åk hem, ditt jävla cirkustält”

I tunnelbanevagnen är jag så osynlig att jag nästan glömmer burkan. Folk vilar sina ögon på allt annat än mig och mitt ovanliga ytterplagg. Jag tittar på dem bakom tyggallret och undrar om de inte vågar titta eller om de helt enkelt inte bryr sig.

På Odenplan är det lördagsrusning. Plötsligt upplever jag att många stirrar ogenerat på mig. Blickar av nyfikenhet, medlidande – och förakt.

– Åk hem, ditt jävla cirkustält.

Rösten är kall och hård och kommer från en kvinna i 50-årsåldern som sveper förbi mig med bestämda steg. Hon är propert klädd, jackan ser dyr ut.

Förolämpningen tränger rakt igenom burkan och jag tittar länge efter henne.

Under den tid som jag bär ansiktsslöjan verkar det som om kvinnor blir mer provocerade än män av att se mig

Dagens mest obehagliga upplevelse blir i ett kalt rum på Arlanda där tre kvinnliga tulltjänstemän tömmer min väska och ställer närgångna frågor om innehållet, vem jag är och vart jag ska.

Jag har just blivit stoppad i utgångshallen av en man i blå tulluniform. Den kostymklädde affärsmannen som hejdas jämsides med mig får gå vidare efter en snabb biljettkontroll. Jag förs undan.

Tiotal uniformer runt mig

En av kvinnorna i rummet tar på sig handskar och plockar bland mina nycklar och pengar.

Jag sväljer hårt bakom slöjan när jag ser handskarna och börjar kallsvettas. Vad har de rätt att göra med mig? Kan jag tvingas att klä av mig?

Efter varje svar jag ger dem tittar de misstänksamt på mig. Länge. Sedan på varandra. Jag uppmanas att lyfta slöjan, men de respekterar min önskan att inga män ska vara i närheten.

Ytterligare några uniformerade tullare dyker upp. De ställer sig i grupp en bit ifrån. Pratar tyst med varandra, öppnar mitt pass gång på gång och stänger det igen. Som mest befinner sig närmare ett tiotal uniformer omkring mig.

Jag känner mig fruktansvärt ensam och utlämnad och mina händer skakar när jag till slut får plocka ihop innehållet i min handväska som ligger utspritt på ett bord.

Jag känner deras blickar i ryggen när jag går.

Det är med lättnad jag lyfter av mig burkan vid dagens slut. Är tacksam att få återgå till mitt vanliga jag och mitt vanliga liv där ingen förolämpar mig på gatan eller nekar mig ett vanligt bankuttag.