”Jag längtar efter att bli fyrtio”

Säg snabb, stark och seriös, och du gör henne glad. Säg snygg och Tilde de Paula blir tvärarg. För Aftonbladets Agneta Elmegård berättar nyhetsankaret från TV 4 om skönhetens förbannelse — och livet som Sveriges enda kvinnliga pizzabagare.

1 av 5 | Foto: Stefan Mattsson
Barndomsdröm Redan som 13-åring bestämde sig Tilde de Paula för att bli journalist. – Jag ville avslöja korrupta politiker och orättvisor i världen, säger hon.
RELATIONER

Du har blivit vald till Sveriges sexigaste kvinna 1999. Ser du något problem med din trovärdighet som nyhetsreporter genom att hela tiden hamna på sådana här listor?

– Jag är ruggigt trött på den frågan. Huruvida jag är snygg eller inte får varje betraktare bedöma själv.

–Ibland önskar jag att jag var trettio år äldre för då skulle jag slippa den här typen av frågor. Mitt utseende diskuterades aldrig innan jag började på TV.

Men håll med om att killar håller längre i tv-rutan, medan kvinnor blir utbytta när de inte längre är snygga?

– Vad menar du? Det finns massor med kvinnor som har lång erfarenhet av tv. Malou von Sivers, Stina Lundberg och Annika Hagström bara för att nämna några. De kommer garanterat inte att bli utbytta så länge de inte själva vill det. Det handlar om kompetens, inte om utseende.

Blir du trött på allt tjat om din ålder och utseende?

– Ja, det är klart att jag blir. Det är en förolämpning att diskutera mitt utseende och inte mitt arbete först och främst. Jag gör ett viktigt jobb. Jag längtar hela tiden efter att bli äldre för ju äldre man blir desto mindre ber man om ursäkt för sig själv. Jag ser fram emot att bli fyrtio och lugnet som jag tror infinner sig då.

Är det här ditt drömjobb?

– Redan när jag var 13 år så bestämde jag att bli journalist och det har alltid varit mitt drömjobb. Jag minns att jag gick förbi DN-skrapan i Stockholm och såg mig själv murvla runt på redaktionen, med en bandspelare i högsta hugg. Jag ville avslöja korrupta politiker och orättvisor i världen. Det var vad jag ville.

Det finns en bild av att nyhetsjournalistiken är en ganska gubbig och tuff värld. Att det är killar som bestämmer hur det ska vara. Stämmer den bilden?

– Visst, de gubbarna finns ju, men när jag tittar på vår redaktion så är det en massa duktiga kvinnor som har den respekt som de förtjänar. Mikaela Nilsson som är min närmsta chef och min redaktör Agneta Nordström. Det finns en mängd tjejer på vår redaktion och det är dem jag främst vänder mig till.

Du är en glad och utåtriktad tjej. Har du mött motstånd i ditt jobb eller blivit betraktad som en bimbo någon gång?

– Nej, inte vad jag har hört i alla fall. Ha, ha! Vi diskuterar vårt arbete hela tiden på redaktionen och är öppna mot varandra. Det är ingen som lindar in något i bomull precis. – Är det någon som inte gillar det man gör så får man höra det. Det kan till exempel vara att de tycker att jag vinklar fel eller att jag ska vara tuffare mot auktoriteter.

– Man måste vara stark och inte ta allt personligt för då blir det väldigt jobbigt. Man måste skilja på personlig kritik och yrkesmässig kritik. Det är ett sätt att utvecklas.

Är du en bra programledare?

Jag tycker att jag är en jäkligt trevlig människa som är avslappnad i en studio med sju kameror och som kan ta alla sorters människor. Allt ifrån nervösa trisskrapare till tunga medievana ministrar. Jag hoppas, och tror, att jag ställer de frågorna som tittarna vill ha svar på. Jag är naturlig i en miljö som i sig är ganska onaturlig.

Du har varit pizzabagare också?

– Ja, jag har haft många trevliga jobb. Pizzabagare var jag en sommar på Gotland. Jag kan vara den enda kvinnliga pizzabagaren i hela Sverige. Jag har inte stött på någon kvinna vid ugnen i varje fall. Mitt största problem var att jag var så kort och killarna så långa och pizzabordet var för högt. Jag fick stå på en cocacolaback för att nå upp till ugnen.

Vilken är din favoritpizza?

– Hembakad med Tildes tomatsås, mozzarella och färska tomater. Det är allt.

Och motorsågsförsäljare har du varit också?

– Ja, det är väl en sanning med modifikation. Jag jobbade mot den internationella marknaden och tog emot order från utlandet. Där kom mina språkkunskaper väl till pass (svenska, engelska, spanska, portugisiska och franska). Jag tycker att jag var ganska duktig, jag var väl 18–19 år. Motorsågar säljer, kan jag säga.

Du var en av de första personerna som fick rapportera till tv-tittarna om mordet på Anna Lindh. Vad tänkte du i den situationen?

– Jag fick veta det sekunden innan Göran Persson berättade det på presskonferensen, då fick jag höra det i min öronsnäcka i direktsändningen. Jag var chockad och försökte inte dölja det för tittarna. Det är viktigt att kunna visa känslor.

Du har själv två barn och är en offentlig person. Är du rädd för att det ska hända dem något?

– Jag är alltid rädd att det ska hända mina barn någonting men det har inte att göra med min roll som offentlig person. Det är klart att jag märker att jag inte är så privat längre när jag går ut med mina barn. Jag vill kunna åka tunnelbana och göra snöänglar tillsammans med dem och det gör jag fortfarande. Jag har aldrig råkat ut för att någon som kommit fram varit aggressiv.

Du tillhör en skara framgångsrika invandrarkvinnor som Alexandra Pascalidou och Dilba. Vad har din multikulturella bakgrund (mamma från USA, pappa från Brasilien) betytt för dig?

– Jag ser mig inte som en framgångsrik invandrarkvinna specifikt. Jag ser mig själv som en kvinna med mångkulturell bakgrund, en världsmedborgare. Jag känner mig hemma överallt.

– Med min bakgrund har jag nog ett annat perspektiv på Sverige och världen.

Hur menar du?

– Jag har sett politisk korruption på nära håll, svält, fattigdom, och genuin lycka. Jag har demonstrerat i Rio de Janeiro, mot att ett skolsystem skulle läggas ner. Då gick alla man ur huse, flera hundratusen.

– När jag var liten och gick och köpte bröd i Rio köpte jag alltid fler än jag skulle för att kunna ge bort till de hemlösa. Det har gett mig perspektiv på vad som fungerar och inte fungerar i Sverige.

Anatilde Jane de Paula Diaz

”Min familj och mitt jobb är det största i mitt liv”

Agneta Elmegård