Susannes mamma: Jag ställde klasskompisarna till svars

RELATIONER

Susanne Rönnholm, 24, mobbades ända från lekis.

Hemma låtsades hon som ingenting.

När hennes mamma äntligen fick veta talade hon med alla i klassen – och skrev brev till deras föräldrar.

Margareta och Susanne Rönnholm kunde tala om allt – utom om mobbningen som drabbade Susanne.
Foto: Gunnar Seijbold
Margareta och Susanne Rönnholm kunde tala om allt – utom om mobbningen som drabbade Susanne.

Susanne blev utsedd till hackkyckling direkt. Hon hade astma och svåra allergier, och var borta mycket från skolan. Hennes mamma Margareta Rönnholm var fritids-pedagog och jobbade med mobbningsfrågor på samma skola. Trots det dröjde det flera år innan hon förstod dotterns dagliga mardröm. Så bra var mobbarna på att dölja vad som hände.

– Så fort mamma var i närheten var de normala mot mig, berättar Susanne.

Förbjöd mig att skvallra

Mobbningen varierade mellan knuffar, slag, glåpord och utfrysning. Fortfarande vill Susanne knappt tänka på den tiden. Och hemma sa hon inget.

– De hade förbjudit mig att skvallra, jag vågade inte. Jag ställde till bråk hemma ibland, och ville väl på något sätt att mamma skulle fråga. Men när hon väl gjorde det sa jag inget.

Margareta har fortfarande skuldkänslor för att hon inte anade hur Susanne led.

– Jag misstänkte ibland att något inte stämde. Men hon skyllde på astman och allergin när hon mådde dåligt, och det var svårt att säga emot det.

Till slut brast det. En dag på mellanstadiet låg Susanne bara på sin säng och sa att det var lika bra att hon blev ännu mer sjuk. Margareta fick henne att berätta sanningen. Då reagerade hon direkt.

Eftersom hon redan kände klassen – och ingen av lärarna insåg vad som hände – bestämde hon sig för att försöka stoppa mobbningen själv. Dagen efter gick hon in i klassrummet.

Skrev till föräldrarna

– Jag ställde alla eleverna till svars en och en, minns hon. Jag berättade hur Susanne hade det, och att alla har rätt att känna sig trygga på skolan. Många skämdes.

Dessutom uppmanade hon eleverna att berätta för sina mammor och pappor om mobbningen. Margareta hade nämligen skrivit ett brev till alla föräldrarna, som de fick dagen efter. Reaktionerna blev kraftiga.

– Alla kom till mig och sa förlåt, och ville till och med leka med mig, berättar Susanne.

– Och föräldrarna ringde. Ingen hade vetat om det här. En del grät, säger Margareta.

Det blev ”rätt okej”

Hur gick det då sedan de första känslorna lagt sig? Jo, Susanne blev accepterad. Hon fick inte nära kompisar i klassen, men att gå till skolan blev ”rätt okej” enligt henne själv. På högstadiet, när klassen splittrades, blev det allt bättre.

Margareta tvekade aldrig att rycka in när hon väl fick veta.

– Det måste man göra. Det är vi föräldrar som är barnens chans och trygghet.

Cecilia Gustavsson