”Jag höll en kniv mot min hals, ville bara dö”

Unga flickor på aftonbladet.se: Varför får vi ingen hjälp?

RELATIONER

I fredags presenterade BRIS en ny larmrapport som visar att antalet mejl från unga tjejer som mår dåligt har tredubblats.

Många unga flickor har nu mejlat aftonbladet.se och berättar om sina liv och hur svårt de har att få hjälp.

Här kan du läsa några berättelserna:

Elisabeth: Jag var mobbad och utfryst och mådde skitdåligt i grundskolan. Under dessa år gick det upp och ner, men skit mådde jag. En gång i fjärde klass höll jag en kniv mot min hals och ville bara dö. Min kärlek till familjen stoppade försöket, som tur är, för nu är jag hur lycklig som helst. Alla som mobbat mig går på sämre skolor och ja, jag har helt enkelt lyckats bättre - utklassat dem.

Min mamma vet om allt som hänt mig eftersom jag berättade för henne. Hoppas att fler tjejer pratar med sina föräldrar för det hjälper.

”Alla är värda att må bra”

Malin: Jag har försökt begå självmord och skurit mig själv. Jag har missbrukat tabletter Jag har känt mig värdelös och oönskad.

Jag har varit där. Så långt ner att ”ljuset” dog på vägen till mig. Jag levde i mörkret flera år att jag glömde hur man kommuniserar med andra människor. Jag låg i min säng och svälte. Jag skar mig själv. Jag grät mig till sömns varje natt under fem års tid.

Och under de åren var jag helt ensam. Ingen såg och de som såg reagerade inte. Jag fick höra bara att jag var bortskämt unge som ville ha uppmärksamhet. När jag försökte ta livet av mig för ett år sedan och åkte in på psyket, fick jag höra att jag var LITE deprimerad bara.

Jag är mycket besviken på den hjälp man får. Det funkar inte. Tro mig, jag vet. Många som mår dåligt, vänder ryggen till alla. Låt dom inte få göra det. Finns där, lyssna för vi måste få prata, trösta för vi mår inte bra, håll om oss, för vi fryser. Vi måste få lära oss och lita på människor igen och lära oss känna igen oss själva. När man mår dåligt så ”förlorar” man kontakten med sig själv och därför är det svårare och 'komma tillbaka till livet.

Jag mår inte bra än, men jag mår mycket bättre. Jag är på väg och ingen kan hindra mig. Alla är värda att må bra!

”Min kompis hjälpte mig”

Sofia: För lite mer än ett år sen så var jag nära att begå självmord. En kompis märkte att jag mådde skit och till slut så berättade jag för honom hur det var. Tack vare honom fick jag en annan syn på livet. Jag mår inte mycket bättre än vad jag gjorde då, men jag har inte längre några tankar på att ta livet av mig.

Jag är verkligen glad över att min vän fick mig att berätta hur jag mådde. Jag fick för första gången känna hur det känns då någon bryr sig riktigt mycket om en.

”Jag har pratat med tre kuratorer”

Sanna: Jag har mått dåligt, men då tänker jag på min familj hur ledsna de skulle bli om jag begick självmord.

Sen har jag fått hjälp av tre kuratorer som jag har pratat med under de år jag har mått dåligt.

När man mår dåligt kan man tänka på något roligt och se till att man är med människor.

”Fick ingen terapi”

Kristina: Jag är mamma till en tjej som mått dåligt. Som 16-åring blev hon våldtagen. Det tog ett halvår innan hon vågade berätta för mig. Vi sökte akut hjälp på BUP och hon fick utskrivet antidepressiva medel och en remiss till BUP i kommunen där vi bor. Dit kom en kallelse efter 4 månader. Besöken hos BUP tog mycket på hennes krafter och utredningen gick så långsamt. Hon var djupt deprimerad och orkade inte gå upp på morgonen för att åka till skolan. Någon terapi kunde hon inte få förrän utredningen var klar.

Hon orkade inte längre, och efter ett halvår åkte hon in akut på sjukhus för två självmordsförsök ganska tätt inpå varandra, varav det ena var mycket nära att bli hennes död. Jag fick vara där för att de hade så dåligt med personal. Personalen var till stor del inte utbildade, utan studenter som extraknäckte som vakter. Hon fick ingen vård. Någon psykiatriker finns inte på den BUP där min flicka har varit på samtal. Och vi orkar inte heller, försöker bara hålla huvudet ovanför ytan och klara ut detta själva.

”Människor blundar för mina ärr”

Linda: Jag är tjej som har skurit mig själv sedan jag gick på högstadiet. Då på den tiden fanns inte ens dessa problem. Jag blir så ledsen många gånger att jag får riktig panik. Då finns det inget annat val.

De senaste åren skär jag mig även på toaletten på jobbet när jag blir arg.

Har velat ha hjälp det senaste året men har inte vågat. Vet knappt vart jag ska vända mig. Människor runt mig blundar för mina ärr. Många vet inte ens om det eftersom tjejer som jag är bra på att dölja hur jag mår.

”Jag vill leva ett bra liv”

Nina: Sedan jag var tonåring har jag haft tankar på självmord och gjort några försök. Men förra året, hade jag bestämt mig. Mörkret var för stort och jag orkade inte med min djupa ångest längre. Jag proppade i mig en hel mängd tabletter och skrev avskedsbrev, medan jag grät floder. Jag hade bestämt mig, jag ringde aldrig någon och varnade.

Men en vän hade en känsla av att något var på gång och hittade mig helt livlös.

Idag mår jag bättre, men tankarna finns fortfarande kvar och jag kämpar tillsammans med psykolog och läkare för att må bättre. Det är svårt i vissa stunder, men nånstans inom mig vill jag leva ett sunt och bra liv, som jag önskar alla på denna jord.

”Idag är jag lycklig att jag lever”

Maria: När jag mådde som sämst tänkte jag jämt på att ta livet av mig och har även försökt två gånger när det har blivit för mycket för mig. Jag försökte tänka i banor som att min familj och mina vänner behövde mig. Jag försökte tänka på hur hårt de skulle ta det om jag verkligen skulle ta livet av mig, men jag övertygade mig själv att de skulle ha det bättre utan mig. Det skulle väl andå vara bättre att vara utan en dotter än att ha en som mår så dåligt?

Idag vet jag bättre. Jag är överlycklig över att jag inte lyckades någon av gångerna. Jag vet hur mycket jag betyder för min familj och mina vänner och skulle aldrig kunna svika dom på ett sådant sätt som jag har försökt göra.

Alla namn är fingerade.

Läs mer:

Kontakt

Barnens Hjälptelefon: 0200-230 230