”Därför vägrar jag att bli vuxen”

1 av 7 | Foto: PER BJÖRN
Fredrik Virtanen är Aftonbladets korrespondent i USA.
RELATIONER

Snart intar en ny Peter Pan-film svenska biografer.

Peter Pan-männen är redan här. Det är inte bara Michael Jackson som vill leva i evig ungdom.

I USA kallas fenomenet "kidults".

Varför skulle vi vilja växa upp och bli som ni? undrar Aftonbladets Fredrik Virtanen, 32 .

I USA har vi länge kallats "kidults":

Inte barn, inte vuxna. För evigt 27.

Här i "Sex and the city"-staden New York finns knappt några "vuxna" - på det sätt vi en gång i tiden kände dem: ansvarstagande, kloka, ordentliga, stoiska.

Här försöker 50-åriga människor fortfarande att förverkliga sina ungdomsdrömmar: de är musiker, konstnärer, skådespelare, författare, diskjockeyer,

- "kreativa" - och lever sina liv på barer och kaféer eftersom lägenheterna är svindyra hål i väggen.

De som faktiskt har vuxna jobb är vuxna på dagarna och barn på kvällarna.

De tar rullskridskorna till gymmet på morgonen, tar på kostymen och går in på Wall Street-kontoret. På fritiden byter de om från Clark Kent till Stålpojken igen,

i munkjackor och gymnastikskor på jakt efter snabb kärlek.

På Manhattan är över 60 procent singlar. Så har det varit länge. Men nu ser hela västvärlden ut som New York.

Så, varför vill vi inte vara vuxna? För att vi inte behöver!

Vi som växte upp i västvärlden efter 1950-talet såg vuxenvärlden rationalisera bort sig själva. Nu finns mikrovågsmat istället för husmorskunskap, botox istället för rynkor, skilsmässor istället för konvensansäktenskap, internet i stället för skolböcker, globalisering i stället för byhålor, silikon i stället för hängbröst , fred i stället för krig, och Prozac i stället för Ingmar Bergman.

Ingen behöver vara vuxen längre - och ingen vill, egentligen. Hade vi råd skulle vi alla, precis som Michael Jackson, bo i ett träd på en Neverland Ranch och låtsas att vi var Peter Pan.

Som svensk skyller jag dessutom på Folkhemmet. På att vi växte upp på den tiden Sverige fortfarande var ett välbärgat land.

Vi behövde inte försörja oss, inte verkligen. Det som för tidigare generationer var nödvändighet - att arbeta - blev för oss något som samtidigt också skulle vara ett nöje. Och om arbetet måste vara ett nöje - vad måste då inte fritiden vara? En ständig fest, förstås.

Och när vi kom i den åldern då vi borde ha börjat bli Män och Kvinnor så hade det gamla puritanska Sverige avreglerats. Plötsligt fanns det mer än två tv-kanaler och en enda pub som stängde kl 24.

Och sedan visade det sig att arbete inte alltid kan vara nöje och att inte ens nöjet är ett nöje i längden.

Det blev förvirring.

Kärleken, tror vi, ska vara som när Hollywoodfilmen slutar (inte grälen efteråt) och flickvännen ska vara Nicole Kidman fast man själv knappast är Tom Cruise.

Det är inte lätt. Men utan tvekan h a r vi svårare att bli vuxna i dag. För vi har också sett hur det egentligen står till med vuxenvärlden: en vacker fasad som sakta imploderar. Ett köttigt ansikte, en grå kostym, en portfölj med svarta pengar, ett förebyggande krig, en älskarinna. Hyckleri och förljugenhet, ständigt dessa mäktiga vuxna med för lite luft under skjortkragen och med fingrarna i syltburken.

Vi tänker inte växa upp och bli som ni. Vi tänker försöka på vårt sätt.

Hur knasiga v å r a barn sedan blir återstår att se.

Här är fler Peter Pan-män:

Fredrik Virtanen