- Jag kände mig alltid som ett ufo

Teresa Fabik om skolan, filmskapandet och lyckan

1 av 4 | Foto: peter kjellerås
framtidens ljus Kärleken är omedelbar när treåriga jack russeltiken Molly möter en av landets unga filmskapare, Teresa Fabik. Kanske är det en pratglad, bioälskande mamma som närt Teresas drift att berätta historier just på film: "Folk tvingas hålla käften i två timmar och lyssna på vad jag har att säga."
RELATIONER

Över 300 000 svenskar har sett Teresa Fabiks debutfilm "Hip hip hora" om den 13-åriga flickan som blir redlös på fest, fotograferas med skrevande ben och trosorna på huvudet, och blir skolans hora.

Hemma i min soffa avslöjar Teresa Fabik att det vi ser på biograferna egentligen är en helt annan historia än den hon skrev från början.

Med ett annat slut.

Jag häller upp kaffe först och Teresa Fabik vet inte om hon vill ha mjölk till. Hon är 27 år, har spikrak svart lugg, tusch runt ögonen och tänker efter en god stund.

Teresa väljer mjölk.

Sedan säger hon att hon aldrig tvekat om att det är film hon ska göra, och aldrig ens tänkt tanken att det kunde misslyckas.

Varför gjorde du

filmen?

- Det är många som förväntar sig att jag ska komma med ett politiskt brandtal. Men faktum är att jag bara har tänkt att jag ska hålla på med film och har jobbat mot det sedan jag gick ut gymnasiet eftersom film är det coolaste som finns. Jag har påbörjat en massa manus och "Hip hip hora" var det första jag orkade skriva färdigt. Men jag har inte tänkt att jag ska starta någon debatt. Det är en bieffekt.

Varför skrev du om

just detta?

- Delvis inspirerades jag av den stämning som rådde när jag växte upp, skolan som laglös zon.

Varför är det så läskig stämning i skolan?

- Man är hela tiden utsatt, det finns vuxna men de fattar ingenting, och man har vänner men vågar aldrig ställa upp för dem, för man har så lite självkänsla och integritet.

Varför polisanmälde inte pappan i filmen killarna som fotograferade hans redlösa dotter?

- Han gör sitt bästa men är frustrerad och vet inte hur han ska kommunicera med sin tonårsdotter. Jag tror att det finns föräldrar som skulle polisanmäla men majoriteten skulle nog klandra flickan. Kanske är de också förbannade på killarna men menar nog att det var onödigt att hon försatte sig i situationen, att hon klär sig som hon gör.

Hur kom du på titeln "Hip hip hora"?

- I högstadiet sjöng alla i klassen för den som fyllde år. Några killar ropade hora i stället för hurra, inte för att utsätta någon särskild tjej, de sjöng så för killar också. De tyckte att de var jätteroliga.

Varför går filmen så bra?

- Det finns en vilja, en önskan hos svenska ungdomar att se film som handlar om dem.

Varför är du så intresserad av film?

- Mamma gillar film väldigt mycket och drog ofta med mig på bio när jag var liten. Vi såg mest vuxenfilmer. När jag var sex år gick det en serie Hitchcockfilmer på tv och vi tittade på "Fåglarna" och "Psycho". Det är klart man blir knäpp då. Min första egna stora filmupplevelse var "Star wars", då var jag sju år, en riktig höjdarupplevelse.

Är du utbildad?

- Jag har gått på Stockholms filmskola. Jag har jobbat hela tiden framåt som om jag skulle lyckas, har inte försökt gardera mig med något annat.

Hur blev "Hip hip hora" verklighet?

- Jag sökte till DI (Dramatiska institutet) våren 2001, men kom inte in. Det blev en spark i baken för mig. Jag tänkte: jävla idioter, jag ska fan ha gjort en långfilm innan de som kommer in har gått ut skolan. På sommaren började jag skriva manus och var klar i november. Jag lät några kompisar som jag litade på läsa manuset. Det kom på avvägar utan att jag visste om det och så började en massa producenter ringa och ville göra manuset.

Vad hände sedan?

- Vi började bearbeta mitt manus. Det var en helt annan historia från början. Trakasseribiten var en ganska liten del. Två tredjedelar av filmen försvann, den sista tredjedelen byggdes ut. Det är många som har ett ord med i laget, producenter, dramaturger, medproducenter, samproducenter, konsulenter och finansiärer.

Hur slutade filmen i ditt första manus?

- Hon fick inte lika mycket revansch i ursprunget som hon får i slutversionen. Det fanns väldigt stora krav på att hon måste få revansch.

Hur kändes det?

- Det har visat sig att publiken gillar det här slutet väldigt mycket, och då kan jag tycka att det är bra att de kan komma ut och vara glada från bion.

Hur är det att kompromissa?

- Det är klart att det känns smärtsamt, särskilt som det är första gången som jag har skrivit ett manus och så kommer det en massa människor som har åsikter om det - jävla idioter, är ni aldrig nöjda!

Du regisserade filmen själv.

- Det var ett villkor. Det är schyst att kombinera det ensamma manusförfattandet med filminspelning som är väldigt social.

Hur är du att jobba med?

- Mina starka sidor är att jag inte ger upp, inte nöjer mig med halvtaskigt, kämpar för det jag tror på. Sedan kan jag vara på jävligt dåligt humör och otrevlig mot folk när jag blir stressad.

Hur var premiären?

- Jag brydde mig inte så mycket om vad recensenterna skulle skriva utan var mest nervös över vad ungdomarna skulle tycka. Om de inte gillar filmen är det ju kört.

Vad har du för förebilder?

- Jag beundrar folk för att de har cool stil och gör bra grejor. Baz Luhrmann (som gjorde "Moulin Rouge") är en stor förebild, men det vet jag inte om det framgår.

Hur ser den svenska filmscenen ut?

- Det är lite synd att det alltid måste vara socialrealistiskt, det görs sällan något riktigt knäppt i Sverige.

Vad beror det på?

- Det beror på vad publiken vill. Man vill inte se något helt knäppt från Sverige. Det finns ett slags dramaturgisk mall också som aldrig får frångås. En person måste genomgå en utveckling och få en insikt på slutet. Så är det alltid.

Det är inte vad du vill göra.

- Det är ju det jag har gjort men kanske inte helt. Det är klart att det är bra att huvudpersonen får en insikt. Men det är tråkigt att det a l l t i d måste vara så i a l l a filmer.

Varför gör så få kvinnor film?

- Det är märkligt att man frågar mig, man borde ta en tjej på gatan och fråga varför hon inte gör film i stället. Jag har ingen aning. Jag gör ju film.

Är det svårare för kvinnor att få pengar till film?

- Jag vet inte. Kollar man på statistiken så är det klart att fler män får pengar. Killar uppfostras till bättre självförtroende från början, fler killar kommer dithän att de skriver ett manus, skickar in och får något gjort. De kanske är mindre självkritiska? Jag kan inte tänka mig att någon medvetet tänker att han är man och ska få mer pengar.

Vad driver dig?

- Om jag ska vara helt ärlig så har jag nog världens största bekräftelsebehov. Jag vill att alla ska tycka att jag är bra och älska mig.

Jag vet inte så mycket om dig.

- Det är aldrig någon som frågar. Jag har gjort 60 intervjuer och då vill journalisterna skriva om sexuella trakasserier och så vill de att jag ska uttala mig. De har redan bestämt vad jag ska säga och om jag inte gör det blir de irriterade.

Du hamnar i ett slags feministfack, vad tycker du om det?

- Det är litet märkligt. Alla gör väl film om hur folk har det? Gör man film om en cirkusjonglör så handlar det om hur en cirkusjonglör har det. Det är så konstigt att min film skulle vara något mer än om hur någon har det.

Är du feminist?

- Jag är ju så klart feminist, det är inget jag skäms över. Men jag kan bli irriterad över att jag inte bemöts på samma sätt som någon annan filmskapare. Det är bara intressant att jag är ung tjej. Jag gör film för att jag älskar film och det hade jag gjort även om jag varit medelålders man.

Ditt efternamn låter osvenskt.

- Pappa är tjeck och kom hit 1968, mamma är svenska. Jag är uppvuxen i Södertälje i ett idylliskt radhusområde som heter Rosenlund. De skildes när jag var sex år. Jag bodde med mamma och hon studerade så vi hade ju inte så himla mycket pengar, men vi kan väl kalla det något slags medelklass.

Hur var det?

- Väldigt inspirerande! Nej, jag kan inte säg att jag trivdes jättejättebra i Södertälje. Jag kände mig alltid som ett ufo, var udda. När de andra var ute och söp och hånglade i buskar läste jag dikter och kollade på film. Kompisarna som är kvar i Södertälje har typ skaffat familj och barn, och nu är det jag som är ute och super och hånglar i buskar. Nej, jag har inte hånglat i någon buske på senaste tiden, men i alla fall. Det är väl bara en fråga om ofas.

Vad är viktigt i ditt liv?

- Jag gillar kontakt med andra människor. Prata, göra roliga saker med andra.

Vad gör dig lycklig?

- Jag vet inte om jag är den lyckliga typen. Jag kan vara tillfälligt lycklig men sedan jagar jag vidare efter något annat som ska göra mig lycklig. Jag stannar aldrig upp och är nöjd. Filmen var lite antiklimax: bara jag får göra en film blir jag lycklig, bara filmen blir bra, bara filmen blir en stor succé. Men jag är ju ändå samma person, inte lyckligare. Man tappar den där illusionen.

Vad gör du när du ska ha roligt?

- Jag samlar människor som jag tycker om och gör saker, reser, ser på film, badar. En dag utan att bada på sommaren är en helt misslyckad dag.

Vilka svackor har du haft?

- Många. Det handlar lite om hur man tar motgångar. Jag gräver ner mig. Men svackor är positivt för kreativiteten. Jag skriver aldrig så mycket som när jag är deppig, det är då jag kommer i gång.

Vad gör du för nytta?

- Jag ser inte att jag gör någon nytta direkt. Jag jobbar i underhållningsbranschen, hoppas att det jag gör kan få folk att tänka, känna, skratta, gråta. Det måste finnas saker som inte har någon nytta också.

Det här är jag

Så tycker jag om"

Det här är jag

Så tycker jag om...

Maria Trägårdh