- Jag är ursinnig på pojkkulturen

Ebba Witt-Brattström om barndom, flickskola, män, söner - och sina planer på ett feministparti

1 av 7 | Foto: LOTTE FERNVALL
"JAG ÄR EN SÅN SOM RETAR UPP FOLK" Ebba Witt-Brattström beskriver sig själv som "en motståndsperson". När hon angrips i medierna ger hon igen, med vass penna. "Har man ord som vapen ska man använda det", säger hon. Hemma i köket i Gamla stan bakar hon estniskt surdegsbröd och försöker uppfostra sina fyra söner till goda feminister.
RELATIONER

Redan som strängt hållen familjeflicka i Franska skolan längtade Ebba Witt-Brattström efter att bli aktiv feminist.

För tio år sedan tvingade hon och nätverket Stödstrumporna fram en regering med hälften kvinnor. Sedan har hon - tycker hon - även förföljts och demoniserats.

Nu talas åter om ett feministparti. Men hur, och varför?

Hon stryker med långa rörelser bort osynliga smulor från den blanka vaxduken och väljer orden noga.

- Inom ett år måste vi ha bestämt oss. Diskussioner förs på olika håll. Några av de kvinnor som suttit i regeringen är fantastiska och alla har säkert gjort sitt bästa - men de har inte riktigt lyckats. Tycker vi.

Vilken roll skull du ha?

- (suck) Ja, inte har jag lust att bli partiledare. Det kan jag säga. Det som är viktigt nu är att göra en rejäl helhetsanalys: hur gagnar detta i så fall en mer feministisk politik?

Hur tänker du om att arbeta i riksdagen?

- Jag tror att det stämmer, det kvinnor säger om riksdagsarbete, att de hela tiden blir underordnade och att de här frågorna skuffas iväg.

Var står du politiskt?

- Jag är inte borgerlig.

Köksfönstren står öppna mot Tyska kyrkan i Gamla stan där familjen Engdahl-Witt-Brattström bor. Köket går i vitt och svalaste blekgrönt. I centrum ett långt bord, böcker i prydliga travar.

Det doftar kryddigt från ugnen där ett estniskt surdegsbröd fullbordas. Ett sätt att knyta an till sina baltiska rötter. Mormor invandrade på 40-talet, en stark kvinna som skällde och älskade med samma glöd, "därför är jag inte konflikträdd".

Men Ebba Witt-Brattström inser att hon kan te sig skrämmande, och har funderat över det.

- Jag är kanske den där udda som inte passar in. Som jag var redan i skolan. Jag är för slagfärdig, kanske? Vi brukar säga det hemma, att vi bägge är sådana som retar upp folk. Vad det nu handlar om.

Och vad kommer ni fram till?

- Att jag är som jag är och då får jag ta det.

Hur uppfattas du, tror du?

- Det har växlat. Från början ganska positivt, som representant för kvinnorörelsen. Tiden med Stödstrumporna var intensiv, men jag tror inte jag uppfattades som en samhällsfara. Det vände när jag gjorde utredningen för Carl Tham om kvinnors villkor i högre utbildning. Där var jag naiv. Jag trodde att alla genast skulle inse att man inte kan ha en sådan hierarki med bara sex procent kvinnor i toppen. Så det var en fruktansvärd chock.

Hur då?

- Jag blev demoniserad. Också med rasistiska karikatyrer i Svenska Dagbladet, med mina kindknotor och mitt estniska utseende.

Vad lärde du dig?

- Tja " att man är ensam. Att jag gett mig på en samhällsbastiljon.

Vad kränkte dig?

- Man diskuterade inte förslagen, som förresten är på god väg att genomföras. Grejen var ju också att jag som humanist uttalade mig om hela det akademiska området. Humanister är otroligt mobbade, räknas inte, anses som rester av ett gammalt utbildningsideal som inte har relevans, för vad Sverige verkligen behöver är ju teknik.

Men är det något att bry sig om?

- Det äter sig in i en, man kan låtsas komma ifrån det men man gör det inte. 1997 var det dags igen, då kom min bok om Edith Södergran och man försökte stöta ut mig genom att påstå att jag skulle ha snott idéer från en doktorand. Helt absurt.

Och hur gjorde du?

- Återigen skrev jag artiklar - som för det mesta refuserades. Ändå kändes det bättre. För om jag inte gör något går jag under. Har man ord som vapen ska man använda det. Jag är en motståndsperson.

Hur ser din vrede ut?

- Om jag blir provocerad är jag verbal och kan vara ganska vass, ironisk. Kan på det viset framstå som överlägsen " men då är jag alltså arg. Jag tycker väldigt illa om dumhet, folk som säger saker mot bättre vetande. Eller slätar över om det finns konflikt.

Vilken samhällsklass tillhör du?

- Den intellektuella. Född i medelklassen. Min pappa är definitivt född borgarklass, men min mormors mamma och pappa är födda som livegna, fick inte lära sig läsa, inte lämna godset, och agades.

Vad innebär det att vara intellektuell?

- Jag sätter det ganska högt. Men det är ingen särskilt stor eller uppskattad grupp. Tidigare under 1900-talet har intellektuella haft mer kontakt med makten, Tage Erlander till exempel hade en helt annan respekt för intellektuella och ville ha deras hjälp.

Vad är er uppgift?

- Att tänka det som inte är konsensus. Ha ett historiskt perspektiv.

Hur förstod du att du var flicka?

- För mig var det det självklara tillståndet. Jag har alltid känt mig förbunden med en kvinnovärld. Jag gick i flickskola, jag har tre systrar och levde med mamma och mormor. Det fanns nästan inga pojkar i min värld, utom två kusiner i Lübeck som jag träffade på sommaren.

Hur var flickskolan?

- Underbar. Flickor kunde ta alla rollerna, de kunde vara den snälla, vågade, busiga, krävande. Eftersom det inte fanns killar som kunde ta busrollerna. Det var på det viset en större frihet.

Hur blev det Grupp 8?

- Jag läste tidningen och bestämde mig: jag vill vara med dem. Jag lyckades leta upp dem i januari 1972 och en värld öppnade sig.

Hade du personligen känt av förtryck?

- Ja, sexuellt förtryck naturligtvis. Att komma ut och vara sexuellt villebråd var en chock. När jag åkte till Frankrike på språkresa var jag en flicka som knappt haft pojkumgänge, jag var en sådan som skulle vara hemma klockan nio, annars blev det synd om mig.

Är du pappas flicka?

- Både och. Jag är deras enda gemensamma barn och kanske det barn de konkurrerat om. De skildes tidigt men jag kan inte säga att jag lidit av det. Jag har fått otroligt mycket av min söndagspappa.

Varför ville du bli mamma?

- Alltså, jag ansåg en gång i tiden att man inte skulle skaffa barn till detta patriarkat. Det blev jag till och med intervjuad om. Men det var en stark drift. Jag ville leva med barn. Det är därför jag spridit ut dem, med fem-sex års mellanrum. När det blåser hårt kan jag gå hem och tanka ett slags godhet.

En tröst?

- Ja, jag kan tänka: Har jag utnyttjat dem? Men det har jag väl inte. Att ha barn är ett underbart sätt att leva även om det blir lite av det som folk kallar fritid.

Hur märks det att dina söner fostrats av en feminist?

- En är feminist och en går åtminstone att diskutera med " vi får se, det är inte självklart att en feminist får feministiska söner. Det jag egentligen kräver av unga män är: upp till bevis. När de får ett erbjudande om ett bättre jobb ska de säga: "Tack, men Lisa har jobbat lika länge så hon får väl också?" DET är att vara feminist. Och den solidariteten saknas.

Vilka biologiska skillnader finns?

- Det är trots allt vi som föder barn " hela olikheten är inte konstruerad. Men vad som anses manligt och kvinnligt är så avhängigt vad varje tid behöver, och kan manipuleras fram. Jag har uppfattningen att kvinnan i någon mening är, eller har tvingats bli, det starka könet. Kvinnor arbetar mer, och har reproduktionens börda.

"Elitfeministerna" heter en ny bok. Är du en sådan?

- Mmm. Man kan säga så här: elitfeminister har i hög grad stått bakom kvinnokampen som gagnat alla kvinnor. Alexandra Kollontaj var en elitfeminist. Alva Myrdal var en elitfeminist. Ellen Key. Och så vidare. Nu är det ju ett skällsord, men varför skulle det egentligen vara negativt? När man tänker efter.

Svenske mannen, hur är han?

- Under stark förändring, och i stark kris. Även om jag har svårt att tala om män som kollektiv. Jag är ursinnig på den pojkkultur vi har, som är förråad, våldspräglad och fördummande.

Hur väljer man rätt man?

- Kvinnor och män ska ta varandra på allvar och får gärna vara oense - diskutera är viktigt. Så väljer man ju även på attraktion. Det enda som förenar mina män är att de inte har körkort. Vilket jag har. Jag undvek män med framtidsprofil, trodde jag, de var fria intellektuella med trasiga jeans och jag tjänade pengarna " så det var otippat från min sida att Horace skulle bli del av etablissemanget.

Vad tycker du om det?

- Jag stödjer honom, verkligen. Men jag har ju alltid haft problem med väldigt patriarkala institutioner. I 15 år har jag uttalat mig mot Nobelprisvalet och hävdat att fler än nio kvinnor har på 1900-talet skrivit världshistoriskt bra litteratur som representerar mänskligheten. Jag tror inte Horace är oense med mig där.

Hur är det att komma som fru Engdahl till Akademien som du kallat geriatriska herrklubben?

- Jag tycker inte att det är ett stort problem, utan deras i så fall. Manliga författare är naturligtvis värdefulla även för kvinnliga läsare, jag kan inte peka och säga att den gubben inte ska ha priset " enda problemet med Coetzee är så att säga att han inte är kvinna.

Vad gör du när du vill ha riktigt roligt?

- Går ut med min man " och om man någon gång får dansa förutom på Nobelfesten inför kamerorna, för det är inte roligt. Vi har gått på buggkurs, himla roligt, och har pratat om tangokurs.

Varför vill du dansa?

- Det är ett sätt att uttrycka sig, med kropparna, i en väldigt erotisk dialog. Dans för mogen ungdom, finns det kvar?

Det här är jag

Så tycker jag om"

Kerstin Weigl