- Min film ska hjälpa andra

Ikväll visas Jeanettes film om hennes år med bröstcancer

RELATIONER

När Jeanette Herulf, 48, drabbades av bröstcancer valde hon att göra en film om sin upplevelse.

Med hjälp av förra kollegan Gunnar Hofverberg blev filmen ”Den svindlande resan - en berättelse om cancer” verklighet . Ikväll kl 21 visas den på SVT.

För Jeanette Herulf var det en viktig process att göra filmen. Hon berättar att det även fanns skönhet i det hon upplevde under året hon var sjuk.
Foto: Markus Brandefelt
För Jeanette Herulf var det en viktig process att göra filmen. Hon berättar att det även fanns skönhet i det hon upplevde under året hon var sjuk.

Vad fick dig att göra den här filmen?

Jag är journalist och när jag blev sjuk fick jag fina anteckningsböcker av mina släktingar och vänner. De tyckte att jag skulle skriva av mig, men jag fick inte ur mig något. En gammal jobbarkompis, Gunnar Hofverberg, ringde och pratade allmänt om att göra film. Jag sa att jag var sjuk nu så att han fick återkomma. Men sedan när jag funderade på det så kändes det rätt att göra en film om min upplevelse. Jag hade så mycket minnesbilder från föremål i miljöer från den tid jag var sjuk.

Vad vill du uppnå med filmen?

För mig var det en viktig process – att gå in igen i det hela igen. Jag gjorde filmen både för min egen skull, samtidigt som det kändes som om jag hade en viktig historia att berätta. Kanske kan jag hjälpa andra drabbade kvinnor och anhöriga till de som fått bröstcancer.

Vad vill du att de som ser den ska känna?

Jag hoppas att de ska känna något, något som leder till större förståelse. Om de själva varit med om det eller om en anhörig varit drabbad. Sedan ser jag det även som en skönhetsupplevelse. Det är en vacker film. Konstigt nog fanns det också skönhet i det jag upplevde under det året. Jag fick en annan syn för skönhet och ting.

Vad var det svåraste under din cancertid?

Det var svårt med barnen. Där var min oro koncentrerad. Hur det skulle det gå om jag blev långvarigt sjuk? Det var en maktlöshet - att inte kunna påverka själv utan bara snällt göra det vården föreslår. En annan sak var förfallet av kroppen. Cellgifterna gör att jag inte hade några krafter och inte kunde äta. Det var svårt att känna sig som en gammal gumma.

Vad har det gett dig att göra ”Den svindlande resan”?

Jag känner mig ganska stolt över att jag har gjort den. Den är bra att ha när jag träffar människor som undrar hur det var att vara sjuk. Jag kan bara säga att de ska se filmen. Det är också skönt att ha kvar den som minne från det omvälvande året i mitt liv. Jag hoppas att fler kommer att kunna se den.

Lotta Zachrisson