Min dotter är tweenie

Att vara morsa till en tweenie är en ständig utmaning. Min tweenie kräver mer frihet, mer självständighet och ökat självbestämmande – varje dag.

Jag ger henne nya friheter. Hon kräver bara fler. Nya förtroenden kräver nya förmaningar.

Problemet – och fördelen – är att min dotter är helt orädd. Hon skulle kunna åka störtlopp nedför Himalayas klippblock. Om hon bara fick.

Hon väljer helst den svarta pisten i livet.

Jag försöker vara hårdnackad

En tweenie vet hur man ställer krav. Min dotter är påstridig och välformulerad. Argumenten slår ut som gnistor ur hennes mun.

Jag försöker vara en hårdnackad morsa.

Hon får INTE se på dokusåpor. (Puh!) Vem vill trycka upp förvridna kvinnoideal i ansiktet på sitt barn?

I stället vinner hon kampen om ”Sabrina tonårshäxan”. (Puh!) Verkar bättre med tonårshäxor än silikontuttar, tänker jag förnumstigt.

Jag vill ju bara att hon ska vara Pippi Långstrump. Lyfta hästar, baka pepparkakor på golvet och ha en kista full med gullpengar.

Själv vill hon ha bara ha en mobil. Tonåringens främsta accessoar.

Jag skriker NEJ! Vem vill ge ungen hjärntumör?

Idéerna kryllar i skallen på henne. Snart kommer nästa förslagna utrop: ”Jag vill ha egna hemnycklar!” ropar hon. Jag muttrar i mungipan.

Ett steg till mot oberoendet

En tisdag vinns frihetsslaget. Av min dotter. Hon får egna nycklar – men bara en dag i veckan, när pianolektionen är slut och ingen är hemma.

Plötsligt har hon tagit ytterligare ett steg mot oberoende och ett eget liv.

Att vara tweenie är både en motståndsrörelse – och en medborgarrättsrörelse. De slåss för utökad självständighet, utökade rättigheter, ökat självbestämmande.

Min dotter är stark, stridbar, envis, uthållig och oförvägen. Det som knäcker mig är också det som stärker mig.

En tweenie är nämligen en överlevare, som röjer hinder för sin framtida frihet. Dessa idérika barn vill visa att de kan klara sig på egen hand.

Jag släpper inte taget

Innerst inne beundrar jag ju min dotter och hennes styrka. Och någonstans på vägen är jag rädd för att knäcka hennes stridslust.

Hon är min egen lilla amason. Min egen Modesty Blaise.

Jag tror på henne – men tänker inte släppa taget om henne.

Fram till den dag hon fyller 18, får hon finna sig i att ha en irriterande blåslampa i häcken. Och den blåslampan – det är jag.