Lillemor är tjuv, prostituerad - och mormor

I boken "Hinsehäxan" berättar Lillemor Östlin om sitt liv, uppväxten, prostitutionen, stora och små brott, livet i den undre världen. Det är inte en bok om en råbarkad kriminell person utan en hjärtskärande berättelse om en stark, självständig och begåvad kvinna, som trots alla motgångar fortsätter att kämpa vidare.

För första gången berättar Lillemor Östlin även om sitt förhållande till före detta justitieminister Lennart Geijer. De träffades när han var chef på TCO och inledde ett förhållande som blev nästan som vilket som helst-förutom att han betalade för det.

Det varade i över tio år.

-Ser man på mitt liv utifrån har det väl haft en utveckling som man borde gråta över. Det är dock långt ifrån vad jag själv tycker. Jag kan inte redogöra för alla mina straff och de perioder i mitt liv då jag suttit i fängelse. I effektiv tid har jag varit frihetsberövad bortåt tjugo år. Sannolikt är det ännu mer. Jag är naturligtvis inget fromt litet lamm, men det är inte heller så att jag är skyldig till allt jag blivit dömd för.

Färgstark

Så sitter vi där på fiket på Söder i Stockholm. Utåt sett två medelålders, välklädda damer som samtalar i lugn ton ett par timmar över lite kaffe och några John Silver. Det är nu bara det att samtalet ingalunda handlar om vardagliga små förtretligheter och bekymmer med barnbarnen. Den ena damen lyssnar, den andra berättar.

Det är den lilla eleganta damen i kort rött hår, knallblå ögon och svart tröja som just talat om hur hennes livsutveckling sett ut fram till idag då hon är 64 år och mer luttrad än de flesta man mött. Helt utan bitterhet och med en psykologisk klarsyn som få, berättar Lillemor Östlin om det liv som blev henne beskärt, om den bok, "Hinsehäxan", hon just ska publicera, om det livslånga beroendet av amfetamin och om kärleken till döttrarna, som togs ifrån henne.

Livslång kärlek

Och så pratar hon om kärleken till livskamraten Holger. Den stora starka som överlevde i 25 år - till hans död för två år sedan. Han var dömd för dråp, men blev hennes man och enda trygghet i livet. En person att räkna med även om han var dråpare och förskingrare. Det blev gravsättning i Högalid i Stockholm, för Holger hade sagt: "Tja, ett par gudsord mår man inte illa av". Nu vilar han i ett kolumbarium och Lillemor går dit med blommor när hon är fri och ute.

-Du får inte dö, sa jag till Holger när han var som sjukast.

-Jaha, hitta på något då, sa han och tillade att "du får inte ha mig bara för sorg."

-Det var då jag beslöt mig för att skriva boken, säger hon.

-Ibland undrar jag hur livet sett ut om jag fått gå i skola, om jag lyckats med ett bra jobb, Som jurist skulle jag varit mycket lyckad! Jag har fått all vokabulär till skänks efter alla år och alla inlagor och all kontakt med vårdande myndigheter.

Sa att hon var fet

Amfetaminet kom tidigt in i Lillemors liv. En läkare började förskriva det när barnen var små och hon själv gick på gatan. "Är ni fet?" frågade läkaren på telefon. "Ja", svarade Lillemor Östlin, som är en petite, nätt liten dam. Sen var det bara att gå till apoteket och så har det fortsatt i olika former.

-Man får lite extra energi av tabletterna, de är centralstimulerande, det är därför jag äter dem. De är bra, men ibland får man lite svårt med koncentrationen. Det är dock helt klart att det blir lättare att klara av barn, liv och extrajobbet på gatan om man tar ett litet piller, säger Lillemor.

Känd bland kriminella

Nu är hon fri sen i januari efter ett långt fängelsestraff för grovt narkotikabrott.

Hur blir en människa en människa? Av det hon upplever eller det hon går igenom? Eller är det samma sak? Lillemor Östlin är i kriminella kretsar ett välbekant

namn, en kvinna som känner de flesta i den värld vi andra inte har någon större vetskap om. Ett av hennes barnbarns kompisar sa häromdagen då han fick veta vad hans mormor håller på med: "Vad häftigt! Hon måste vara den äldsta kriminella mormodern här i stan!" Ett av barnbarnen håller på att utbilda sig till polis.

-Så nog har jag meriter. Och är gladare nu än jag någonsin varit i mitt liv, säger hon och tillägger att hon kommer att bli urgammal för att hon har så många att ta hand om idag, skriva inlagor från sig själv och sina vänner till olika myndigheter, hålla föredrag för olycksdrabbade systrar samt hålla den värsta skiten från sin egen dörr.

Tvångsgift

Lillemor är dotter till en riktig gammal gråsossekvinna från Gamla Stadshagen på Kungsholmen, dock född i Norge. En kvinna, som när dottern Lillemor blir gravid efter en våldtäkt och ska tvångsgiftas i hatt, grön blus och dräkt med en annan än våldtäktsmannen, ser till att brudgummens trådslitna byxor målas med svart färg så att varken revorna eller kalsongerna ska synas. Och säger till 16-åringen: "Dra nu in magen, bär dig åt som folk och säg ja."

-Min mamma fick aldrig någon chans att förverkliga sig själv. Hon skurade plåtar på ett bageri. Hon sjöng vackert, men hade inga tillfällen att vare sig sjunga eller utveckla rösten. Hon kom dock med i en kör och fick sjunga "O, helga natt" som solist varje jul. Hon blev van att spela rollen som en kärv och argsint kvinna. Kanske hade mamma inte klarat allt om hon hade släppt fram sina känslor. Hon hade så höga ambitioner, men så få möjligheter att uppnå sina mål. Idag förstår jag hennes bitterhet, men jag minns inte barndomen med någon större glädje. Nej, det var inget roligt att vara barn.

Skola blev för dyrt

Pappa kallade sin rödhåriga dotter "Nuppetina" och tog henne med på äventyr i Stockholm, men när hon gått ut skolan och hade så goda betyg att hon kunnat hamna i realskolan, satte ekonomin stopp. Av de två pojkarna fick en gå i realskolan. Den som var hemma var lilla "Nuppetina" som fick ta på sig en vuxens hela ansvar - särskilt sen pappa försvunnit. Ett par sommarplaceringar lärde henne ysta ost, väva mattor, sköta hästar och mocka efter kor. Och virka grytlappar som de vuxna sa skulle skickas till Afrika.

-Jag tänkte att det måste finnas massor av negerbarn i Afrika och undrade vad de skulle med så mycket grytlappar när de vare sig hade mat eller kläder, men jag vågade förstås inte fråga utan fortsatte virka och var lika glad för det.

-Nej. Det var inget roligt att vara barn. Och särskilt inte ett rödhårigt, mycket fattigt barn. Det är då ett som är sant.

När Lillemor var 13 år revs hela Gamla Stadshagen, som var byggt som nödbostäder under första världskriget och som aldrig varit avsedda för barnfamiljer. Nu bodde stora barnfamiljer i ett rum och kök. Mamma fick tag på en omodern tvårummare på Scheelegatan, tre trappor över gården. Det enda som var bra var att man slapp gå upp på vinden för toalettbeök.

-Förr gick vi till Gamla stan med fulla skittunnor för att buda, vilket innebär att tömma .

Som femtonåring skötte hon helt ensam ett kafé över sommaren med gubbar som sjöng "om alla sjöar vore brännvin, så sutte jag uppå strandkanten med ett öskar i min hand""

-Om mamma visste att de drack sprit. Hon hade smällt till mig direkt. Sprit var ju någonting fult, säger Lillemor Östlin som än idag inte rör en droppe. Dock fick hon bra med dricks på fiket och tänkte för sig själv att "nu har jag blivit stor, så gäller det bara att börja bli rik också""

Rymde på träff

Sen kom den där olycksdagen då Stig kom in på fiket, upptäckte den nätta rödhåriga Lillemor och chevalereskt frågade om hon ville gå på bio. Han var 28 år, hade bil och båt och var konstnär och det enda hon ville var att bli uppvaktad och involverad i passionerade dramer, som damerna i novellerna Lillemor läste.

-Men jag var tvungen att säga nej. Mamma skulle blivit tokig och slagit mig gul och blå, säger hon och småler. Men efter ännu några påtryckningar från Stig, smugglade hon med sin finaste klänning till fiket och rymde till Stig när fiket stängts. Det blev en båttur, det blev en blöt fest för herrarna i båten, som lagt till vid en ö. Det blev definitivt inte någon retur till stan för Lillemor.

-Det gick som det måste. Stig tog min oskuld. Det var långt ifrån så som jag hade trott, efter att ha läst "Hela Världens" hjärtespalter. Fanns det någon som kunde känna lust att vara med om något sådant här? För mig var det mycket svårt att förstå i alla fall. Det var enbart obehagligt och vid tanke på konsekvenserna blev det ännu värre.

Självklart blev hon med barn. Mamma ordnade en plats långt från stan, där en av fikets stamgäster letade upp henne, friade så tjock hon var och fick ja. Därav bröllopet i Stockholm i den gröna blusen och kjolen som knappast gick runt midjan. Barn nummer två kom inom ett par år. Hon förlorade vårdnaden om båda. Ett tredje barn adopterades bort vid födseln.

Omhändertagandet av barnen hade varit aktuellt ända sen hennes före detta man sagt till barnavårdsnämnden att hon gick på gatan.

Mötte ministern

En av Lillemors kunder var Lennart Geijer, som senare blev justitieminister. Ur boken:

"Det kommer en herre emot mig. Det finns herrar, män, karlar, killar och sluskar. Det här är en herre. Han lyfter på hatten. "Godkväll, är du ledig"?"

Det visade sig alltså vara Lennart Geijer, en försynt, vänlig man, som kom att spela stor roll i hennes liv. När de möttes var han chef på TCO och ingen av dem kunde ana vilken skandal det skulle bli när affären nådde offentligheten och han utnämnts till justitieminister.

-Vi träffades ofta under den följande tiden, flera gånger i veckan ibland. "Det här blir dyrt för dig" , säger jag lite på skoj. "Jag har haft turen att födas i en familj som kunnat ge mig en god utbildning, samt ett arv. Du behöver inte vara orolig", sa han.

-Det var alltid rakt på sak. Ändå lärde vi känna varandra lite på andra plan också. Han talade om sin värld. Det var inte mycket där som var likt min. Lennart som hade allt, han hade väl inte behövt bry sig? Det tog ett bra tag innan jag ens trodde att han talade sanning om sitt engagemang i olika sammanhang och ännu längre innan jag förstod hur han kunde bry sig om att bry sig så mycket.

De hade en relation som sträckte sig över tio år. När den stora bordellhärvan avslöjades 1977 - och Lennart Geijer visade sig ha varit en av kunderna -hade han och Lillemor slutat att träffa varandra.

-När jag dömdes för narkotikabrott slutade vi att träffas.

Men paret fortsatte att ha telefonkontakt.

-Sista gången jag pratade med honom var 1991.

Letade upp flickorna

I boken finns många starka scener som går rakt till hjärtat, trots att hon skriver så särdeles osentimentalt. Här är en. Flickorna är fosterhemsplacerade i en familj i Södertälje. Lillemor Östlin är på rymmen från en anstalt och vet att timmarna i frihet är räknade. Hon liftar till flickornas skola i Södertälje med ny hårfärg och stor sjal om huvudet.

"Det är lätt att få syn på barnen. De är välklädda, ser inte ledsna ut och har tydligen fått kamrater. Min lilla Charlotta har skjutit i höjden. Hon är tio är nu. Helena är elva. Tänk, Charlotta som ville vara liten och sitta i mammas knä för lite mer än ett halvår sen. Det är svårt att gå därifrån, men jag gör det och fortsätter sakta mot Södertälje central där jag måste sätta mig på en bänk, eftersom jag känner mig helt orkeslös och inte orkar ta mig vidare, trots att jag mycket väl vet att järnvägsstationer inte är vidare lämpliga att vistas på för en rymling. Benen är tunga som bly."

-Jag kommer aldrig över att jag inte kunde ge mig tillkänna, säger Lillemor idag. Sorgen över att jag missade mina små, små barn finns för alltid i mig.

Dömd för bedrägeri

Den 19 juni 1967 går en ung kvinna in på SE-bankens kontor vid S:t Eriksplan i Stockholm. Hon har mörkt hår, moderna glasögon och gör intryck av att vara van att röra sig på banker och affärsinrättningar. För att

göra ett solitt intryck på bankerna hade hon ett par dagar tidigare anställt sig själv, med falsk namnskylt och allt, på barnavårdsnämnden. Hon lade helt enkelt beslag på ett tomt rum och såg till att hon fick en anknytning till växeln. Pengarna fick hon ut.

Det blev första domen. Ett års fängelse för bedrägeri.

-Jag orkade inte bry mig om att överklaga. Utan barn hemma spelade det ingen roll.

Lillemor tycker att mycket i livet håller på att falla på plats- trots allt. Hon är husombud där hon bor och hoppas halvsystern flyttar ut snarast så hon får lite ro att sova. Hon målar mycket och hade en utställning för ett par år sedan.

-Min man sålde mina tavlor. Jag nästan skämdes för han satte priserna så högt, men folk köpte faktiskt.

Minns allt

Hon säger att hon har ett fotografiskt minne. Aldrig har hon skrivit dagbok.

-Jag kommer ihåg allt bakåt i tiden. Jag minns flickornas "ankstjärtbyxor", kommer du ihåg dem? Och ligger det 25 nycklar i en burk så vet jag exakt vilken som går till exakt den dörren. Det har jag ingen nytta av precis.

-Jag känner mig anpassad till livet och vet inte hur det kan komma sig, säger hon och tillägger att om hon fick ett måttband med alla sina dagar utmätta och erbjöds att klippa av måttbandet för att veta när livet var slut, skulle hon aldrig klippa av.

-Livet ska uppenbara sig och det är det härliga, säger Lillemor Östlin, som när hon är ute på sina föredragsturnéer på olika fängelser alltid varnar unga kvinnor att aldrig, aldrig börja med knark.

-En pipa, ett bloss kan leda till brott. Det går inte att säga att jag tar "lite ibland". Man är fast. Det är sanningen och ingenting annat.