” Allt ska klaffa: ekonomi, bostad och fast jobb.”

Läsarna om varför de har väntat med att föda barn

RELATIONER

Cecilia:

”Jag är 25 år gammal och har flyttat till en småstad. Här är flygflottiljen nedlagd, många industrier har flyttat härifrån eller dragit ner på personal och själv vikarierar jag som lärare eftersom jag inte får något fast jobb, trots att jag har 120 universitetspoäng i bagaget. Jag vill verkligen bo här, min sambo har fast jobb här och våra familjer bor i närheten. Däremot vågar jag ju inte planera in barn när jag inte har något fast jobb, eftersom jag vill kunna ge mitt barn en trygg och bra uppväxt.”

Johanna:

”Om jag själv hade fått välja hade jag skaffat barn när jag var 25. Men det krävs också en pappa och för min del är det viktigt att pappan är närvarande och engagerad både i mig och den blivande familjen. Jag är nu 30 och väntar mitt första barn, med en man som jag önskar att jag hade träffat för fem år sedan. Att vänta var alltså inte frivilligt utan ödets lott.”

Sonia:

”Jag är 27 och lever i ett förhållande sedan fyra år. Skälet till att jag just nu inte vill ha några barn är:

1. Min sambo vill absolut inte ha.

2. Jag har ännu inte drabbats av den minsta längtan efter barn.

3. Jag mår bra av att vara självisk och ansvarslös just nu och prioriterar att roa mig. Skulle jag få barn nu är jag rädd att jag skulle känna bitterhet som skulle gå ut över barnet.

4. Ekonomin är långt ifrån bra.

5. Jag har vissa drömmar som jag vill förverkliga och som inte går med ett barn i bilden.

6. Jag ser fortfarande barn som ett ok och inte som en välsignelse och källa till glädje.”

Ninni:

”Jag väntade med att skaffa barn för att hade ingen inkomst, man har inte råd att ha barn om man stämplar och har lägsta stämplingen. Jag ville ha ett fast jobb, men jag fick bara timanställning. Det räckte i alla fall att få bra lön.

Har fortfarande jobbigt med att hitta jobb. Nu är jag tvåbarnsmamma och har lägsta stämplingen. Samhället klagar på att det föds för lite barn, vad kan det bero på?... Jo att det inte finns jobb och att de högre begär ju så höga löner. La dom de pengar på annat så kommer det fler som har råd att skaffa barn. Sänk även skatten och priser på barnprylar.”

Anonym:

”Jag är 28 år och egentligen skulle det passa perfekt med att skaffa barn nu, jag har mött "Den Rätte", är klar med min utbildning om 8 månader så en bebis skulle komma perfekt. Men, min partner pluggar ett år till, vi bor på femte våningen utan hiss, ska inom ett år flytta till en annan stad. Dessutom vill jag vara gift innan jag får barn, vårt bröllop är planerat till nästa sommar och jag vill inte vara gravid när jag gifter mig.

Så jag får snällt vänta med barn. Det är oansvarigt att skaffa barn bara för att det passar bra. Allt ska klaffa; Ekonomi, bostad och fast jobb.”

Anneli:

”Jag har väntat eftersom det helt enkelt inte passat i mitt liv tidigare. Jag inte träffat någon jag kunnat tänka mig att bilda familj tillsammans med, förrän nu ska väl tilläggas. Jag har dessutom inte känt mig mogen att bli förälder tidigare.

Blir det så blir det, men det kan också vara för sent. Nu för tiden är det inte ovanligt att vänta med barn till över 40, senast läste jag om Sharon Dyall. Allt beror på omständigheterna och hur livet ser ut, det går inte att säga generellt att inte vänta för vissa måste vänta, som jag. Först nu har jag en stabil relation sedan två år tillbaka, först nu är jag på väg att bli sambo, och först nu känner jag mig redo att bli mamma. Så ser livet ut för mig.”

Monica:

”Det är något som jag länge önskat mig, är en tjej på snart 37 år. Men allt går inte som jag vill. Varför? Jo, jag är hjärtsjuk sedan födseln och har bara 50% chans att överleva. Vågar därför inte.

För snart två år sedan fick jag ett nytt liv, blev hjärt- och lungtransplanterad.

Nu vågar jag inte bli med barn för jag äter ca 22 tabletter/dag och det är ju inte bra för barnet.

Alltså inga barn här...

Ekonomi till adoption finns inte och min make är snart 45 så det blir inget med det heller.”

Helena:

”Jag har arbetat utomlands på en lyxkryssare och fastnade i det livet i ett par år. Det var inget jag planerade utan det blev bara så. När jag väl kom hem så bestämde jag mig för att vidareutbilda mig och studerade därför i 4,5 år.

Nu ska jag strax fylla 36 år och har äntligen träffat en man som jag vill leva resten av livet med och gärna skaffa fler barn med. Jag tänker mycket på att åren går så fort och vågar inte vänta alltför länge nu innan jag ska försöka bli gravid.

Man hör mycket om hur svårt det kan bli att få barn när man är över 30, men jag hoppas jag har tur och att allt går bra. Jag tror också att jag har mer att ge ett barn nu än vad jag hade haft om jag blivit gravid då jag var 23 år.”

Carina:

”För egen del satsar jag på mitt företag och på ekonomiskt och känslomässigt oberoende. Jag reser, festar och roar mig med fräscha killar utan en tanke på om de blir bra pappor eller ej och jag är fri som fågeln. Och som pensionär drar jag till varmare breddgrader utan att ha någon att ta hänsyn till. Det hade varit roligt med egna barn, men priset för mig som kvinna är för högt. Kalla mig gärna egoist, själv kallar jag mig realist. I mitt nästa liv kanske... om samhället är mer jämställt då. Eller om jag föds till man.”

Anna:

” Jag är 27 år och vill inte ha barn ännu, vet egentligen inte om jag vill ha barn över huvudtaget.

Mitt förhållande är stabilt, liksom vår gemensamma ekonomi. Vi har ett hus på landsbygden så plats har vi också.

Jag vet egentligen inte varför jag inte vill ha barn.

En del väntar med barn för att dom vill resa, det har jag gjort.

Andra vill ha en karriär, jag har redan ett jobb jag är nöjd med.

Så summan av kardemumman kanske är att jag har ett liv jag trivs med och vill leva så ett tag till.”

Anna:

”Alla vet att det finns risker associerade med att få barn senare i livet men jag garanterar dig att både mamman och barnet skulle må ännu sämre av att man fick barn i ett skede i livet då man varken vill ha det eller är redo för det, bara för att bli mamma under det där läskiga 30-strecket!

Anonym:

”Många av mina vänner och dessutom jag själv väntar ofrivilligt då våra män/sambos inte vill skaffa barn än. Våra klockor klämtar allt högre, men männen förstår inte vad vi pratar när vi försöker förklara.

Detta är ett stort problem och är väldigt påfrestande på förhållandet.

Dock väljer vi att stanna kvar i denna vånda, försöker att ignorera våra högljudda "Big Ben" klockor och väntar förhoppningsfullt på den dagen då våra älskade äntligen känner att det är grönt ljus.

Finns det fler där ute som känner som vi? Vad ska vi göra åt dessa hopplösa män och hur ska man besvara uttalande som ’vi kan väl vänta lite till. Det är ju ingen brådska, du är ju inte 35 än!!’.”

Sofia:

”Jag fyller 36 om en vecka och har varken man eller barn.

Vill gärna ha båda men det är ju inget man beställer på postorder direkt.

Bor i mindre stad (120 000 inv.), har bra jobb och stabil ekonomi.

Frågan är om man klarar att leva utan man och barn? Trycket från samhället

(läs vänner och familj) känns ganska stort. De frågar oftare om man har

träffat någon än om hur man mår.

Tanken har slagit mig att skaffa barn utan man. Men det verkar komplicerat.

Det känns svårt att bli accepterad som singeltjej utan barn i min ålder.

Folk undrar vad det är för fel på mig. Till slut börjar man ju tro att det verkligen är nåt fel.

Hur tacklar man det? Väldigt lätt att bli deprimerad och bitter.”

Cecilia:

”Jag väntar med barn av olika orsaker;

* Jag har inte råd att ha barn just nu.

* Jag har ingen stadig pojkvän som jag vill ha barn tillsammans med.

* Just nu har jag inte mer än kärlek att erbjuda ett barn.

Jag vill dock gärna ha barn. Jag längtar riktigt. Men än är det för tidigt. Jag är bara 21 år gammal och mitt uppe i studierna.”

Maria:

” Att jag väntade med att bli mamma låter mycket mer beslutsamt och aktivt än vad det var. Jag är 34 år nu och födde mitt första barn när jag 33. Jag hade

gärna blivit mamma tidigare om jag hade hittat en kille som inte hade så´n jäkla bindningsångest och skräck för att bli far. Det talas väldigt lite om att det faktiskt är KILLARNA som inte vill ha barn ”i tid" - och det känns som om kvinnorna skuldbeläggs. Igen.

Sedan har det väl inte hjälpt att jag som utbildad civilingenjör inte ens vid 34 års ålder har ett fast jobb. Hela mitt yrkesliv har jag gått omkring med tillfälliga kontrakt. Hela tiden går jag och undrar och oroar mej över framtiden och om jag får stanna kvar eller ej och hur det ska fixa sej ekonomiskt om jag inte får vara kvar på jobbet. Men, nu är jag så pass gammal att jag inte varken vill eller tycker att jag kan vänta med barn. Dessutom visar sej ju arbetsgivarna inte vara speciellt lojala, så varför skulle jag offra mitt liv för dem? (Ja usch, nu låter jag hemskt bitter, men jag blev av med jobbet i samband med graviditeten...och nu är jag gravid igen och ingen som helst garanti att jag får komma tillbaka...)”

Anonym:

”Jag är en tjej på 25 år som gått ut gymnasiet, studerat 4 år på universitetet för att underlätta att få ett arbete som jag vill ha. Nu har jag gått arbetslös i ett år och får inte ens jobb som städerska eftersom alla tror att jag ska skaffa barn närsomhelst. Men hur ska jag kunna skaffa barn med en a-kassa på 4000 kr? Hur ska man kunna försörja ett barn på det? Därför väntar jag. Jag vill få ett jobb och få lite pengar och unna mig något roligt som jag inte kunnat göra under hela mitt liv på grund av studier och arbetslöshet. Min a-kassa på 4000 kr är den högsta inkomst jag haft under mitt vuxna liv eftersom studiebidraget var på 2300 kr. Så finns inga tankar i världen på att skaffa barn ännu.”

Liisa:

”Jag väntade till 36 år med mitt första barn och 38 med det andra. Det var alldeles perfekt, kunde inte tänka mig att skaffa barn tidigare, var helt enkelt inte mogen för det. Det är förstås individuellt men jag tror inte någon borde skaffa barn när man är under 30 år. 40+ mammor är helt ok, bara man inte blir för överbeskyddande och sätter barnet för mycket i centrum.

Eftersom många män "förgubbas" tidigt tror jag inte pappan bör vara mycket över 40.”

Maria:

”Jag är inte psykiskt mogen för ansvaret. Vill ha bättre mental koll på mig själv. Det har tagit tid för mig att hitta mig själv.

Jag har växlat partner några gånger mellan 20 och 30 och först nu börjar det kännas som balans i förhållandet. (Han är 40 år och har två barn sen tidigare.)

Jag har utbildat mig och satsat mycket på jobbet. Nu börjar jag få fart på karriären och vill gärna känna att det varit lite "drag under dojjorna" innan jag drar mig tillbaka för time-out och barn i något/några år.

Den ekonomiska bilden börjar bli mer stabil. Och den bör vara det tycker jag. Som akademiker tjänar jag så pass mycket att föräldrarförsäkringen inte täcker alla fasta utgifter vi har. Jag måste ha en ganska rejäl buffert innan känns det som.

Summa:

Vill känna mig mogen

Vill hinna få fart på karriären

Vill ha ett stabilt förhållande med rätt man

Vill ha det ekonomiskt stabilt

Om jag vill ha barn i slutänden...? Det vete tusan. Om barnalängtan varit starkare hade jag nog "skitit i" att uppfylla alla mål jag nu ställt upp.”

Jennifer:

”Orsaken till att jag väntar med att skaffa barn är den att jag inte bara vill vara mamma här i livet. Jag vill även ha en yrkesroll, en karriär som jag trivs med. Jag har just avslutat en 5-årig utbildning och vill hinna arbeta ett tag innan jag är redo att koncentrera mig på barn. Jag tror att man blir en avsevärt mycket bättre mamma om man är lycklig med sig själv och trivs med sitt liv. Vad som gör en lycklig är naturligtvis individuellt, men för mig innebär lycka att ha en bra relation till mina nära och kära, att ha ett jobb där jag känner att jag kan göra nytta och att ha uppnått mina mål i livet. Jag vill inte utsätta mina barn för en rastlös mamma som ångrar att hon inte gjorde det ena och det andra innan hon slog sig till ro. Som kvinna förväntas man nästan älska barn "no matter what" och inte kunna vänta tills man får börja klämma fram dem. Så är det inte för alla. Vissa väljer att skjuta upp det för att koncentrera sig på andra livsområden först och vissa väljer att inte skaffa barn över huvudtaget, utan gör andra prioriteringar. Det måste vara upp till var och en, tillsammans med sin partner, att planera sitt liv. Egentligen är det sjukt att man nästan ska vara tvungen att försvara valet att inte skaffa barn så fort det bara är möjligt.”