” Jag skulle bita ihop och få min skalle dunkad i väggen”

Exklusivt i Aftonbladet: Magdalena Graaf skriver själv om sitt liv med misshandel, droger och kriminalitet. Texten är ett första utdrag ur hennes kommande självbiografi.

RELATIONER
Magdalena jobbar just nu på självbiografin, som hon hoppas ska hjälpa andra misshandlade kvinnor.
Foto: Stefan Mattsson
Magdalena jobbar just nu på självbiografin, som hon hoppas ska hjälpa andra misshandlade kvinnor.

Mitt namn är Magdalena och jag är både realist och ett slags livs-alkoholist! Jag föddes med drömmar och förhoppningar samt illusionen om att världen var en rosadimmig jävla plats där alla har moral och goda värderingar ? livsmål som min kärleksfulla mor med sitt hjärta av guld inpräntat i mig.

Jag sitter här idag med skinn på näsan som skulle räcka till att sy upp kläder åt hela Kinas befolkning med. Mina drömmar finns kvar, några är uppnådda och några jobbar jag på, vissa kommer kanske aldrig att slå in?

/?/

17 år gammal. Trots ung ålder kände jag mig som en mogen och skärpt liten kvinna, vars mor kämpade med att lyfta upp sargade själar ur mörkret. Hon hjälpte föräldralösa barn, narkomaner, alkoholister och sådana som förlorat hoppet om mänskligheten. Jag hade också en underbar far som ständigt kämpade med sina egna demoner. Var gick det fel? Trots all kärlek och omtanke som omgav mig behövdes en revolution, ett frigörande, ett avstamp på min egen oupptrampade stig – men vart skulle jag gå? Jag har inga pekpinnar eller skamvrå där jag vill sätta någon med skamtratt på huvudet. Alla barn behöver göra revolt mot sina föräldrar för att själva bli vuxna, göra sina misstag och lära sig av dem, hitta sina egna stigar, genvägar, motorvägar – min var att hitta ett eget lejon att tämja.

186 cm, 95 kg, breda axlar, gud va lik Dolph Lundgren han var ? en kopia av ryssen i Rocky-filmen, närmare den stora kärleken kunde man inte komma. Han var tystlåten, mystisk, gentleman, inga handplockade rabattblommor här inte, släng er i väggen alla ni fjortisar som splittade notan på lokalkrogen ? han var drömmen ? Kines-Lotta, Camilla, you name it, alla var som tokiga. Alla gymnasiets tjejer viskade om denna gudagåva. ”Lagom farlig” var bara början, vi pratar ”Familjen”, finsk maffia, hot, polispådrag – allt en liten kristen flicka från Kungsängen kunnat drömma om. Detta var mitt mål, han skulle snärjas. Jag skulle bli den okrönta drottningen nere på Kungsängens gymnasium, jag skulle bli ”Mrs Lundgren”, hans flickvän.

En varningsklocka kanske plingade någonstans i mitt bakhuvud när ”Mr Lundgren” blev avstängd och utkastad från gymnasiet för att nästan ha slaktat en ”glasögonorm” med en järnkorg i korridoren.

Men vad gjorde det mig? Inget förstås, han var ju en ”fighter”. Med sina 186 cm, isblåa ögon, helikopterplatta av blont hår (ni vet den där ryska snaggade frissan Dolphen hade i Rocky 4) var han en hunk. Och han var boxare också och en riktigt bra sådan, tonvis med juniorsegrar, spådd till att krönas som Sveriges nya hopp, han var på alla boxningsfreaks läppar och hade en lysande karriär framför sig.

Min uppfostran innebar avhållsamhet från fritidsgården, okristen musik och häxblandningar från morsans barskåp (vilket vi inte ens hade något!). Pojkvän var OK om han höll sig på fysiskt avstånd och endast tog mig till Filadelfiakyrkans ungdomskafé på fika. Men vad gjorde en sån som jag då? Ja, jag levde ett dubbelliv.

Jag väntade tills mina älskade föräldrar somnat, klättrade ut genom fönstret och tog första bästa buss från Viksjö till närmsta discot ”Riddan”! Tidernas hak, the place to be! Så länge du hade falskleg, mycket mascara, en bra pushup-bh och ett charmerande sätt var ”Riddans” vakter en lätt match att ta sig förbi.

Med mitt falska leg och uppstylad från tåspetsarna vågade jag mig fram till honom den där kvällen. Han stod i det ”tuffa hörnet”, mellan lilla baren och dansgolvet, sippande på en cola, som den idrottsman han var, omringad av dåtidens balla gangsters, ni vet de som känner alla, har bråkat med dörrisarna på ”Collage”, de som krävde respekt och som man inte ville stöta till av misstag på väg mot toan ? och han var en av dem.

Vill du dansa? Vad jag inte visste då vara att visst fan skulle det dansas, men inte till tonerna av ”Purple rain” ? utan i stället som en jävla vante mellan väggarna nere i Tibble i många år.

Tänk om dörrsvinen på ”Riddan” inte hade släppt in mig den där kvällen, utan låtit mig med svansen mellan benen lunka hem till min trygga värld utan falskleg och den där dansen som skulle förändra mitt liv för alltid?

Men jag sitter inte här i dag med hat eller bitterhet utan i stället med en erfarenhet och en underbar gåva i form av en 10-årig son. Jag skulle inte för alla pengar på jorden skruva tillbaks klockan och få det ogjort, nej jag skulle bita ihop och få min skalle dunkad i väggen dag ut och dag in bara för att få titta in i min sons vackra ögon.

Jag har dock fått arbeta hårt med att bygga upp min menatala hälsa, att kunna se igenom skalet och försöka kunna älska det jag ser i spegeln, övertyga mig själv om att jag är något värd, att våga tala utan att känna självförakt, att vad jag tycker eller tänker har ett värde för andra.

Att arbeta bort skadorna i ett psyke som liknade en hunds vars husbonde sparkat och slagit ihjäl all den tillit och livsglädje det lilla väsendet tilldelats, har inte varit lätt.

/? /

Jag vill med denna bok berätta och bearbeta men också ge mod, styrka och hopp till alla dessa vilsna själar som sitter i lägenheter och hus både i förort och snobbort, på kvinnojourer, de som i fruktan kanske aldrig vågar ta steget av rädsla för att inte bli hörda, sedda och tagna på allvar. Jag kommer att dela med mig av min historia, förundersökningar, tankar, brev, min rädsla när jag jagades av mc-grupper och torpeder med ett pris på mitt huvud.

Jag ska också beskriva den kriminella miljön, vapnen, knarket, de anabola steroiderna, hoten, rättegången, bomberna, personskyddet, den nya identiteten min son och jag fick, hur vi startade ett nytt liv efter att med jämna mellanrum ha flyttats från kvinnojour till kvinnojour.

Jag ska skriva om eldsjälarna som jobbar dygnet runt på alla dessa hemliga platser, om min jakt på peruker och om den galna livvakt som blev min vapendragare.

/? /

Jag vill också peka på vad som inte funkar i samhället i dag. Jag har varit där och tiggt om socialbidrag utan att få hjälp av någon. Utan identitet är det svårt, ska du veta, att börja ett nytt liv med en 2-åring och ett starta-upp-bidrag på 3000 kronor. Det är svårt att skaffa vänner utan att försäga sig. Och man har rädslan för att bli hittad och saknade efter vänner och bekanta man tvingats bryta upp från, man kan inte skriva brev eller ringa av fruktan för att bli buggad och sen ”hunted down”. Jag har foto på Laila Freivalds besök hos mig och min son i en kvinnolägenhet i Hofors och bilder från min och Isaacs ensamma resa.

Jag vill starta en debatt för att hjälpa dem som kanske aldrig blir hörda. Peka på felen och bristerna och med rak rygg säga att jag har varit där, inte sitta som en jävla politiker och tala från mina höga hästar.

/? /

Kan jag hjälpa en enda vilsen, ensam medmänniska med min berättelse så har jag inte suttit och öppnat mitt hjärta förgäves för er.

Jag har i dag prytt minst 20 tidningsomslag, sjungit in hits som legat på första plats i många länder. Jag har uppträtt för tusentals människor, varit älskad och hatad. Återigen mött människor som dömt och sårat utan att veta. Jag har sålt över 150000 cd-skivor, rest land och rike runt, sett platser där inte många sätter sin fot, fyllt skvallerkolumner, skapat löpsedlar, gift mig med en fotbollsspelare, fått två underbara barn till och kanske i mångas ögon levt det ljuva livet. Och i dag har jag en relation med min översittare där jag till och med ser fram emot att ses och snacka över en kopp kaffe.

Men det viktigaste av allt är att jag inte har glömt varifrån jag kommer!

XXX

Magdalena Graaf