”Jag är rädd för att skaffa barn”

Aftonbladet har åkt raggarrundan i Vilhelmina med Linda Isacsson

1 av 4 | Foto: Stefan Mattsson
RELATIONER

Hon leder ”Sveriges värsta bilförare” i TV4.

Men hur är tv-stjärnan själv bakom ratten?

Aftonbladet åkte ”raggarrundan” med Linda Isacsson i Vilhelmina – och fick henne att avslöja oron inför att bli mamma.

Hon har simmat med hajar. Haft närkontakt med stora giftspindlar. Stått öga mot öga med ett vilt lejon. Men nu väntar en helt ny utmaning för Linda Isacsson: hon ska, för första gången i sitt liv, åka raggarrundan hemma i Vilhelmina.

Nu sitter Linda i det ombonade furuköket hemma hos föräldrarna Mårten och Marianne på Trollstigen och laddar upp – med mammas hembakade grovbröd och kaffe med mjölk. Linda är så långt ifrån schablonbilden av ”tystlåten norrlänning” man kan komma. Glad och förväntansfull inför åkturen pratar hon på:

– Jag har faktiskt aldrig åkt raggarrundan här förut. Så det är väl på tiden! När jag gick i högstadiet så var jag och mitt tjejgäng inte speciellt intresserade av killar och festande.

– Tjejerna i parallellklassen klädde sig i högklackat och kortkort och hängde med killarna. Men vi var hellre ute och paddlade kanot, sköt lerduvor eller spelade fotboll.

”Jag kör lite för fort ibland”

Men nu ska det äntligen bli av. Hon sitter säkert bakom ratten på den blänkande vita Cadillac av -60 års modell som vi lånat.

– Nu kör du försiktigt! förmanar pappa Mårten sin dotter.

Linda suckar, drar igen bildörren och susar iväg med Söndags reportageteam i baksätet. Hon rattar vant bilen genom villakvarteren, till centrum där raggarrundan går längs huvudgatan Volgsjövägen.

Du leder programmet ”Sveriges värsta bilförare” i TV4 – hur är du själv som bilförare?

– Jag älskar att köra bil men är nog lite hetsig. Jag kör nog lite för fort ibland. Som nu, säger Linda efter en snabb blick på hastighetsmätaren.

– Oj, man märker ju knappt hur snabbt den här bilen går!

Hon har åkt fast för fortkörning ett par gånger i Spanien.

– Det är inget jag är stolt över. men jag har alltid gillat när det går undan och jag levde rätt hektiskt och okontrollerat när jag var där. Men jag har tyglat mig, är inte alls lika het på gasen längre.

– Sedan jag flyttade hem har jag inte fått en enda fortkörningsbot. Däremot jag fick 700 kronor i böter för att jag kört mot rött ljus – med cykel.

Sätt betyg på dig själv som bilförare!

– Jag är väl fyra plus om skalan är 1–5. Vi räknar väl inte riktiga racerförare? Jag har kört bil i många olika miljöer: i regnskogen i Sydamerika, i öknen, på en glaciär på Island och i storstäder som Los Angeles och Barcelona. Det har gett mig erfarenhet.

Vilket är ditt bästa bilminne?

– När jag fick körkort. Jag övningskörde med min mor och körde upp så fort jag hade fyllt 18. Det var ganska enkelt att ta körkort, tycker jag. Fast det är klart, i Vilhelmina har vi ingen rondell, inga enkelriktade gator och inga trafikljus ...

– När jag hade fått körkortet åkte jag och hämtade mina tjejkompisar i mammas bil. Sedan åkte vi och köpte mjukglass.

Om du vore en bil, vilken sorts bil skulle du vara då?

– Vilken kul fråga! Hmm, jag vill ju gärna tro att jag vore en bil med bra motor, en slitstark sak med många hästkrafter. Jag är nog ingen liten småbil (Skratt).

Hur är du som människa?

– Passionerad! Jag har en passion för livet, för mina intressen. Men ibland kan jag vara för passionerad för mitt eget bästa. Jag kan släppa förnuftet totalt när jag brinner för något.

Som vad? Vad får dig att brinna?

– Jobb, till exempel. När jag gjorde ”Farligt möte” höll jag på att jobba ihjäl mig. Jag la all min kärlek och energi precis där och precis då. Så kan jag bli med människor också. När jag blir riktigt förtjust i någon – det kan handla om kärlek eller vänskap – då kan jag inte tänka klart.

Linda kör förbi Stenmans klassiska konditori, genom den gamla kyrkbyn med träkåkar och upp till Vilhelmina kyrka. Där hoppar vi ur bilen och njuter en stund av den milsvida utsikten: Volgsjön, skogarna och bergen.

Vad betyder Vilhelmina för dig?

– Det är hemma för mig fortfarande, trots att jag flyttade härifrån när jag var 19. Jag åker hit så ofta jag kan, det blir väl någon gång i kvartalet. Vilhelmina symboliserar lycka för mig. Det finns massor av småsaker här som kan göra mig så lycklig. Som en solig vårdag, när man sitter ute på ett renskinn, hör takdropp och känner doften av våt snö. Vilhelmina är mycket förknippat med dofter och känslointryck för mig. Jag vet hur 30 grader kallt luktar och känns! Allra bäst trivs jag vid min familjs fritidshus som ligger vid sjön Malgomaj, några kilometer utanför Vilhelmina. Där har jag varit varenda helg och varenda lov sedan jag var åtta år.

– Men jag älskar stadslivet och pulsen i Stockholm också. Jag drömmer om att ha ett eget fritidshus i Vilhelmina, då skulle jag ha det bästa av två världar.

Hur var du som barn?

– Rätt vild. Jag och min syster Johanna, som är knappt två år yngre än jag, gjorde många farliga saker. Vi klättrade i berg och i träd, gick ut på tunna isar och jagade råttor med luftgevär.

Var du populär hos killarna?

– Inte i låg- och mellanstadiet. Jag var längst i klassen och fick heta ”Långskånk”. Och så hade jag sneda tänder som jag sedan fick tandställning för. Det var aldrig någon kille som frågade chans på mig. Men i högstadiet, när killarna hade vuxit ikapp mig och jag hade blivit av med tandställningen, då blev jag uppmärksammad av killar på ett nytt sätt.

”Man får inte bli divig”

Vi hoppar in i bilen igen och kör vidare. 50-talsmusik ljuder från bilstereon. Folk hejar glatt när vi kör förbi.

– Det är så härligt att vara här. Folk är så himla gulliga. Tror det är lite unikt med Vilhelmina, men folk här är inte det minsta missunnsamma eller avundsjuka. Det finns en tradition i att man stöttar varandra och tycker det är kul när det går bra för någon. Om det sedan handlar om att vara en bra skoterförare eller leda tv-program är vilket som. Huvudsaken är att man inte glömmer var man kommer ifrån. Man får inte bli divig.

Hur tror du att det har påverkat dig som person att växa upp i Vilhelmina?

– Jag hade den optimala barndomen. Jag fick ett självförtroende som inte bygger på yta eller fåfänga. Jag fick prova på och lära mig mycket och känner en stor trygghet i att jag kan klara mig själv. Jag vet hur man gör upp eld, hur man bygger en snöbivack och rensar ett avlopp. Jag behöver ingen karl för att klara av såna praktiska saker.

Hur ska den kille vara som ska matcha dig?

– Han ska vara självsäker. Får inte vara rädd för att förlora. Jag är säkert bättre än en kille på en del saker och det måste han kunna ta. Och så måste han vara levnadsglad och ha lätt till skratt, jag måste få skratta i mitt liv!

– Jag har alltid sagt att min partner måste ge mig total frihet. Men nu har jag kommit på att det inte fungerar. Jag måste ha någon som sätter stopp för mig ibland, när jag tänjer på gränserna. Jag kan vara egoistisk i ett förhållande men risken är stor att jag tappar respekten för min partner, om han låter mig göra precis som jag vill.

Vad kan det vara för gränser som du tänjer på?

– Det kan handla om allt möjligt, till exempel: Får man flörta hur mycket som helst? Jag är totalt befriad från svartsjuka själv – och förstår inte att någon annan kan bli svartsjuk på mig.

Du har synts tillsammans med en ny pojkvän. Vem är han?

– Han heter Jacob Lindorff och jobbar som marknadsförare för ett spelföretag på nätet, expekt.com. Vi har varit ihop i några månader nu.

– Jacob är bra. Han är mycket bra! Jag beundrar honom på många sätt. Jag gillar att bli imponerad av den jag är ihop med. Även om jag själv inte är intresserad av golf så tycker jag att det är jättekul att Jacob har tre i handikapp.

Men du, det kan inte vara helt lätt att leva med dig. Du verkar ta stor plats i ett förhållande...

– Jacob har nog fått se en annan Linda. Jag har bestämt mig för att satsa mer på förhållandet den här gången, säger hon.

Allvarligt och eftertänksamt berättar Linda om sina tidigare förhållanden, hur hon brukade fortsätta att leva sitt eget liv med mycket jobb och kompisträffar trots att hon hade stadigt sällskap.

– Jag var inte beredd att offra något. Jag prioriterade inte kärleken förut. Kanske mest på grund av rädsla; jag tycker att det är läskigt att vara beroende av någon.Det är väl därför jag är rädd att skaffa barn. Jag kommer förmodligen att älska ihjäl det barnet – och bli våldsamt rädd för att något ska hända.

– Jag är alltid rädd att det ska hända något med någon jag tycker om. Och ju fler människor jag älskar, desto jobbigare blir det.

Raggarrundan är avklarad. Men Linda vill gärna visa sitt smultronställe, familjens stuga vid sjön Malgomaj. Vi åker dit och avslutar dagen som den började: med kaffe och hembakt.

Hur ser ditt liv ut om tio år, tror du?

– Då bor jag i ett hus med en stor trädgård, någonstans i Stockholmsområdet. Och har ett fritidshus här i Vilhelmina. Så har jag säkert några barn, och några hundar. Jag jobbar nog med tv – fast som redaktör, bakom kameran.

– Usch, jag tycker att sådana här frågor är otäcka! Ibland har jag en känsla av att jag inte kommer att leva tio år till. Jag har så svårt att tänka mig själv långt fram i tiden. Jag lever här och nu.

– Mamma säger att jag kommer att förändras när jag får barn. Då kan man inte leva dag för dag, som jag gör nu.

Fakta Linda Isacsson

3 favoriter i Lindas bilstereo

Helene Arkhem