”Hon är omtänksam och kärleksfull. Och lagar god mat.”

Pernilla om mamma Christina

RELATIONER

Wunderbara Wahlgrens: Christina, Pernilla och Bianca.

Foto: Sara Ringström

Hur är din mamma?

Bianca: Hon är rolig och brukar hitta på rätt mycket grejor.

Pernilla: På helgerna åker vi ofta hem till mina kompisar som också har barn. Vi brukar äta brunch på söndagarna. Men nu dansar Bianca två timmar varje söndag så nu för tiden brunchar vi medan du är på dansen. Det är lite taskigt kanske. Både Bianca och Benjamin är med på teatern. Dels för att ni tycker att det är kul och dels för att vi kan umgås då ändå, fast jag jobbar.

Christina: Så fick ju våra ungar också göra. Pernilla satt ju till exempel bakom scenen på teatern när vi inte hade barnvakt.

Pernilla:Det var det bästa jag visste – att få följa med till teatern! Man satt inne i sminket med peruktjejerna och var med dem. Det är det samma för Bianca i dag.

Christina: Ja, det är ju ett sätt att leva.

Pernilla: Min mamma är omtänksam och kärleksfull. Och lagar god mat. Mamma har alltid bakat. Ditt hälsobröd... Det har jag inte fått äta på flera år!

Christina: Nämen gud! Det ska jag göra nu! Mammabullarna. Jag gjorde hälsobröd på graham, krossade vetekorn ovanpå, det är grovt och nyttigt...

Pernilla: Det kallades för bantarbröd och mamma gjorde det alltid som små bullar som man åt med jättemycket smör och marmelad... (skratt). Överhuvudtaget så vill jag att det alltid ska finnas mycket mat och bröd hemma. Jag vill att mina ungar ska kunna komma hem med sina kompisar och kunna äta så mycket de vill. Så har vi själva haft det hemma – det fanns alltid mat hemma och man kunde alltid ta hem hur många kompisar som helst och man behövde aldrig fråga om lov – mamma och pappa har alltid varit väldigt generösa.

Christina: Att ha mat hemma ger ett välkomnande hem.

Pernilla: Om ungarna har kompisar med sig så är det en självklarhet att man frågar om de vill stanna på middag. Det kommer jag ihåg från när jag var liten och var hemma hos kompisar och fick vänta på rummet medan de åt. ”Nu ska lilla Britta äta, så då får du vänta på henne i rummet.” Det tyckte jag var så konstigt, för så hade vi det aldrig hemma.

Vad har du lärt dig av din mamma?

Pernilla:Jag har lärt mig att slösa med kärlek och att det inte är något farligt. Mina föräldrar har alltid talat om hur mycket de älskar mig, hur stolta de är över mig och det gör jag självklart med mina barn också. Mina föräldrar har gett mig ett jättebra självförtroende.

Bianca: Men vad tycker du att jag har lärt mig av dig?

Pernilla: Jag vet inte, det är jättesvårt att säga. Jag vet inte ens om du tycker att jag är en bra mamma (skratt).

Bianca: Jo!

Christina: Det är precis det som varit viktigt i vår uppfostran – att ge beröm och uppmuntran.

Pernilla: Och frihet under ansvar. Jag kunde vara ute sent, men bara om jag ringde hem och berättade var jag var. Jag har aldrig känt: ”Åh gud, jobbiga morsan!” Men så var inte jag någon jobbig tonåring.

Christina: Nej, det var du verkligen inte. Du har aldrig varit jobbig. Vi litade alltid på er. (Paus.) Sedan åkte man på en blåsning då och då! (Skratt.) Jag var nog väldigt, väldigt godtrogen.

Hur känns det att ha en känd mamma?

Pernilla: Nu tänker jag inte på det. Men när jag var liten vet jag att jag tyckte att det var jobbigt när folk tittade och viskade. Jag tyckte inte att det var så ballt. Jag har aldrig skrutit om det.

Christina:Nej, det har ju varit en naturlig uppväxt för dig. Du har inte vetat om något annat.

Pernilla: Mamma var ju gammal filmstjärna men det har inte varit så att alla mina kompisar visste exakt allt om henne. De visste ju vem hon var och så – men för mig är det mer... Jag har ju gjort barnprogrammet Nicke och Nilla, och då blir ju ungarna mer uppmärksamma. Mina kompisar var inte direkt imponerade så. Men du, Bianca, kan ju ibland säga att du är orolig.

Bianca: Om mina kompisar vill vara kompisar på riktigt, eller om det bara är för att jag har en känd mamma. Ifall någon frågar: "KAN inte jag få komma hem till dig?" och bara tjatar. Lite så. Det kan vara lite jobbigt.

Är du lik din mamma?

Pernilla: Jag och mamma är faktiskt extremt olika. Mamma och jag har aldrig bråkat. Jag bråkar mer med mina barn än vad jag gjorde med min mamma när jag var liten. Du är mycket lugnare än vad jag är.

Christina: Jag tror att du kommer att bli mer lik mig med tiden. När du lugnar ner dig lite (skratt). Jag kan ändå känna igen mig i Pernilla, även om temperamentet skiljer. Alla känslolägen och sådant – jag kan sätta mig in i hur Pernilla känner.

Bianca: Hur är jag lik dig? Gud vad svårt...

Pernilla: Du har en sådan skön humor. Man kan vara ironisk och du fattar direkt. Sedan är du ju lik mig, eftersom du står framför spegeln och dansar och sjunger precis som jag gjorde när jag var liten. Fast jag var nog mer teaterapa än vad du är.

Bianca: Fast jag älskar också att stå på scenen.

Pernilla: Ja, i och för sig så kanske jag också var blyg i din ålder...

Christina: Nej! Nänänä – du var aldrig blyg (skratt).

Wunderbara Wahlgrens

Ulrika Svensson