– Därför var det rätt att avgå

Jag vågar hävda att praktiskt taget alla kvinnor är feminister.

I alla händelser om man tolkar ordet som uppslagsboken: en åsiktsriktning som hävdar att kvinnor är likställda män.

Men ända sedan suffragetternas dagar i början av förra seklet har framkantsfeministerna betraktats som ultraradikala, ja rent av skrämmande.

Blev en belastning

Sannolikt kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid att tycka att dagens radikalfeministiska mantra om ”könsmaktsordningen” är lika självklart som kvinnlig rösträtt. Eller kravet på lika lön för likvärdigt arbete.

Trots det gjorde Ireen von Wachenfeldt rätt när hon slutligen bestämde sig för att sluta som ordförande i Roks, en av samarbetsorganisationerna för landets kvinnojourer.

Hon höll nämligen på att bli, eller hade redan blivit, en belastning för både sig själv, sin organisation och sina ideal. Skälen är tre:

1. Feminismen

Många kvinnor i Sverige är besjälade av feminismen. Om rättvisa på jobbet, i köket och i lönekuvertet.

Men Ireen von Wachenfeldt och andra radikalfeministiska symbolgestalter höll på att göra livet surt för dem. Att vara feminist var på vippen att bli liktydigt med att vara en galen kärring med rabiata åsikter.

Som feminist vill Ireen von Wachenfeldt givetvis sudda bort antydan till likhetstecken mellan feminist och galen. Alltså går hon.

2. Det feministiska partiet

Gudrun Schymans Feministiskt initiativ är visserligen inte bildat ännu men enligt Aftonbladet/Sifo har stödet för ett feministiskt parti sjunkit märkbart efter SVT:s program ”Könskriget” där kvinnojourerna granskades.

Det var i det programmet som Ireen von Wachenfeldt yttrade de odödliga orden: ”Män är djur”.

Om Ireen von Wachenfeldt vill att feminismen ska bli ett politiskt parti gjorde hon alltså rätt i att gå.

3. Roks

Kvinnojourerna i Sverige uträttar stordåd i det tysta. Roks är en av två stora samarbetsorganisationer. Efter tv-programmet har flera lokalorganisationer lämnat Roks.

Självfallet kan Ireen von Wachenfeldt inte stillatigande acceptera det. Då vore hon direkt oansvarig. Och vilken ordförande vill vara det?

Ireen von Wachenfeldts avgång var alltså logisk. Det enda märkliga är att den dröjde så länge. För medan Ireen von Wachenfeldt funderade hann hon svärta ner både feminismen och sin egen organisation.

Det kan väl inte ha varit meningen?