Revolutionär och kvinna – går det?

RELATIONER

Paris brinner och jag är inte förvånad. Det går aldrig i längden att hålla människor under slavliknande förhållanden, i ruckliga bostäder utan jobb, utan rättigheter. Det har det aldrig gjort. Till slut smäller det. Förtryckta g ö r uppror, förr eller senare. Sedan kan den franska inrikesministern försöka kalla dem för ”slödder” bäst han gitter.

Det är i och för sig för tidigt att tolka det som händer i Paris nu som någon sorts nytt -68. Det finns ingen riktning, ingen plan, ingen ideologi, inga ledare i detta vad jag förstår. Eftersom jag blev socialist redan som tonåring, och feminist, motvilligt och under stor vånda, inte förrän i 30-årsåldern träffar de här händelserna ett dilemma jag har. När jag läste om franska revolutionen (1789), vilket jag var närmast fixerad vid att göra när jag var ung, såg jag mig själv som en av revolutionärerna, de manliga revolutionärerna. Jag är uppväxt med en pojkes självbild och har fortfarande svårt i många avseenden att identifera mig som kvinna. När män i min bekantskapskrets skäller på feminismen, att den har ”kastrerat” arbetarklassen genom att inte vara lojal med klasskampen, har jag fortfarande svårt att inte tycka att det ligger något i det.

Jag inser naturligtvis att kvinnorna i Paris är lika rädda som de flesta kvinnor alltid har varit under revolutioner och krigstillstånd. Kvinnorna blir mest utsatta för våldet (och våldtäkterna), kvinnorna är rädda och gömmer sig med barnen när det civila samhällets regelsystem bryts sönder. Jag har också barn. Om jag var i Paris nu skulle jag förmodligen vara rädd eftersom jag måste gömma mig med min dotter. Och ändå, jag kan förstås inte låta bli att tycka att det är rätt att göra uppror men jag inser nu, när jag faktiskt är feminist också, att om kvinnorna ska kunna vara med och kämpa måste upproret vridas bort från det primitiva våldet arenor och ske i första hand med andra medel.

Veckans man: Klaus Härö

Det har nog inte gråtits så mycket på bio sedan Broarna i Madison County. Jag vet inte om Klaus Härö, regiissör till filmen Den bästa av mödrar kan vara helt glad för det, men jag hoppas att han känner en sorts glädje ändå. För det är en så fin film han gjort om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under Finlands krig mot Sovjet 1939-44, de som kom med en lapp om halsen, till främmande land, till främmande människor, uppslitna ur sin gamla värld. Här gestaltas barnens trauma av pojken Eero ( Topi Majaniemi) som kommer till en svensk familj där mamman heter Signe ( Maria Lundqvist) och pappan Hjalmar ( Michael Nyqvist). Framförallt handlar det om Eeros relation till sin nya mamma och det är smärtsamt inte minst att se den oförmåga till kommunikation som jag tror många kan känna igen sig i. Klaus Härö har också gjort en annan sevärd film, Elina – som om jag inte fanns, som också gestaltar ett barns trauma.

Jag tycker att det är spännande, och ovant, med en manlig regissör som intresserar sig så mycket för barns känsloliv och inte värjer sig mot smärtan och svårigheterna i deras relationer.