Djuriskt och mänskligt

RELATIONER

Apropå överfallsvåldtäkterna; jag tycker att det har blivit sa tyst ifrån alla de högröstade människor som pekade ut ”tokfeministerna” som de mest samhällsfarliga galningarna i våras. Tokfeminister som professor Eva Lundgren, till exempel, och Ireen von Wachenfeldt, som har arbetat hela livet med mäns våld mot kvinnor, men som nu hade fräckheten att säga att ”män var djur”. Kvinnohatet liksom försvann i en enstämmig kör som (lättat) såg ”tokfeministernas” förvirrade manshat som huvudproblemet i samhället. Var är de där kloka människorna nu?

Olika franska värstingar

Det franska upproret har sina komiska sidor, också. Var är de franska värstingarna, i förorterna eller i parlamentet? Ni såg kanske det bisarra tv-inslaget från det franska parlamentet i tisdags, där halva salen buade, skrek och gjorde obscena rörelser när en kille vid namn Jean Marc Ayrault höll ett anförande och sa ungefär att rädslan och osäkerheten i samhället har fött upproret. Det gillades inte av många, som alltså förde ett himla liv i de sammetsklädda bänkarna. Talmannen försökte förgäves få tyst på gubbarna genom att ropa och ringa i en liten guldklocka. Ingen lydde.

Bra förslag, Claes

Det finns pojkar och så finns det djur och så finns det män. Säkert finns det fler kategorier men Claes Borgström är i alla fall en man. Vår favorit-Jämo ger sig inte, nu har han lagt förslag om att det ska finnas speciella team med både vårdpersonal och advokat för våldtagna kvinnor. Klart att det ska.

Veckans man: Klaus Härö

Det har nog inte gråtits så mycket på bio sedan Broarna i Madison County. Jag vet inte om Klaus Härö, regiissör till filmen Den bästa av mödrar kan vara helt glad för det, men jag hoppas att han känner en sorts glädje ändå. För det är en så fin film han gjort om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under Finlands krig mot Sovjet 1939-44, de som kom med en lapp om halsen, till främmande land, till främmande människor, uppslitna ur sin gamla värld. Här gestaltas barnens trauma av pojken Eero ( Topi Majaniemi) som kommer till en svensk familj där mamman heter Signe ( Maria Lundqvist) och pappan Hjalmar ( Michael Nyqvist). Framförallt handlar det om Eeros relation till sin nya mamma och det är smärtsamt inte minst att se den oförmåga till kommunikation som jag tror många kan känna igen sig i. Klaus Härö har också gjort en annan sevärd film, Elina – som om jag inte fanns, som också gestaltar ett barns trauma.

Jag tycker att det är spännande, och ovant, med en manlig regissör som intresserar sig så mycket för barns känsloliv och inte värjer sig mot smärtan och svårigheterna i deras relationer.