Omvända vär(l)den i ”Om Sara”

RELATIONER

Det finns en ny dröm hos kvinnor när det gäller relationer, anser jag, nämligen drömmen om den ”moderliga” mannen, eller den ”modrande” mannen, han som tar den vårdgivande roll som kvinnorna inte längre vill ha. För frågan är ju, och har varit länge nu: vem vårdar vem? Vem tar hand om vem i kärleksrelationer? Enligt en feministisk teoribildning är det ju så i patriarkala samhällen att kärleksrelationerna, ”det lilla livet”, definitivt är inblandade i de maktförhållanden som råder ute i det ”stora livet”. Det är enligt denna uppfattning så att föreställningen om kärleken skapar det mervärde som männen sedan kan tillgodogöra sig.

Nu när en del kvinnor, ganska många i vår typ av västerländska samhällen, har gått in och klättrat i det patriarkala systemet, och tagit över mycket av den gamla mansrollens privilegier i det stora, bland annat på arbetet, så funkar det ju inte i det lilla... De här framgångsrika karriärskvinnorna söker därför en man som helst ska vara a) yngre, b) fattigare och c) av annat etniskt ursprung...

Låter jag cynisk? Kanske det. Men jag menar att det här i första hand är roller som uppkommer ur maktrelationer i samhället.

Den här mycket intressanta problematiken berättas det om i Othman Karims debutlångfilm ”Om Sara”, som faktiskt följer en modern kvinna under tio år, och bara det känns ju nytt och härligt. Linda Zilliacus spelar huvudrollen som Sara med den äran, men som sagt, det finns en hel del att fundera över här, som inte bara handlar om filmen utan om relationer överhududtaget. Ska vi ha omvända världen i kärleken nu, eller har en känslig, neurotisk självupptagen kille fortfarande en chans på en neurotisk, självupptagen, känslig kvinna? Ska det inte vara rättvist, att vi tar hand om varandra?

Gå absolut och se den här filmen, det är en riktig kvinnofilm!

Veckans man: Klaus Härö

Det har nog inte gråtits så mycket på bio sedan Broarna i Madison County. Jag vet inte om Klaus Härö, regiissör till filmen Den bästa av mödrar kan vara helt glad för det, men jag hoppas att han känner en sorts glädje ändå. För det är en så fin film han gjort om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under Finlands krig mot Sovjet 1939-44, de som kom med en lapp om halsen, till främmande land, till främmande människor, uppslitna ur sin gamla värld. Här gestaltas barnens trauma av pojken Eero (Topi Majaniemi) som kommer till en svensk familj där mamman heter Signe (Maria Lundqvist) och pappan Hjalmar (Michael Nyqvist). Framförallt handlar det om Eeros relation till sin nya mamma och det är smärtsamt inte minst att se den oförmåga till kommunikation som jag tror många kan känna igen sig i. Klaus Härö har också gjort en annan sevärd film, Elina – som om jag inte fanns, som också gestaltar ett barns trauma.

Jag tycker att det är spännande, och ovant, med en manlig regissör som intresserar sig så mycket för barns känsloliv och inte värjer sig mot smärtan och svårigheterna i deras relationer.