Besatt av bollar

RELATIONER

I måndags kväll var jag inställd på att följa upp min lilla urringningssatir om fotbollsgalan med något ilsknare, mer rakt på: HUR KAN NI SÄLJA IN FOTBOLLSGALAN TILL TV-PUBLIKEN MED HJÄLP AV TVÅ BABES MED URRINGADE KLÄNNINGAR? Även om man tycker om bollar är väl det ändå det mest grottmässiga man kan tänka sig? Vad blir det nästa gång – en strippstång på scenen?

Så när galan är över har jag svårt att uppbåda samma svarta energi för just det. Jag är mest upprörd, liksom de flesta andra, över att inte Zlatan, Henke eller Ljungberg behagade dyka upp. Zlatan var på ”sponsorträff”. Money talks.

En annan tanke när det gäller den manliga västerländska kulturens besatthet vid stora kvinnobröst (importerad från USA) är att den uppkommer främst i länder där männen inte blivit tillräckligt ammade, vilket är lustigt eftersom Jessica Almenäs tuttar, som därtill växte under sändningen, var så stora just för att hon är nyförlöst och brösten är fulla med mjölk. Inte plast.

Champagnekorkarna bara flyger

Jag såg ett annat tv-program också i måndags, nämligen ”Under cover” i TV3 om ”brats”, de rika ungdomarna som flockas bland annat på Stureplan i Stockholm, sprutar champagne för 100 000 på festerna (gärna i poolen) och köper väskor för 18 000 och vars enda ambition verkar vara att få gnugga sig socialt med prinsessan

Madeleine

. Brats är alltså goddagspiltar som aldrig behövt anstränga sig för att få någonting i materiellt hänseende, bara suttit och gapat i boet och fått pastejerna instoppade från föräldrarnas konton.

Det här var det roligaste programmet i serien. Inte minst nöje hade jag när en rundlagd kille med rosig uppsyn som heter Peder Fogstrand uttalade sig. Han hade just en sådär härligt nasal accent med en läspning dessutom, och det blev ju verkligen en effekt när han skulle berätta hur roligt det var att spruta champagnen: ”Det är klart man ”prutar” lite och ibland sitter det nån vid ett sidobord och då ”prutar” man lite i kors sådär”. Mer av Peder Fogstrand i rutan!

Jag – ett ”Kjellhead”

I fredags var jag på en spelning med gamle kultpoeten och artisten Kjell Höglund, och medmusikern Johan Johansson. Det var en releasefest för Kjell Höglund ger nu ut sina underbara texter, illustrerade av Maria Sewerin, i bokform. Bokförlaget heter Mormor, vilket också är trevligt. I förordet till boken skriver Johan Johansson att Kjells fans kallas ”Kjellheads”. Jag är ett Kjellhead och jag har svårt att välja vilken text jag tycker mest om. Många känner ju kanske mest till galghumoristiska ”Man vänjer sig” men just nu väljer jag den näst sista strofen ur sorgsna, men varma och försonande, ”Lykttändargränd”.

”Jag vet det jag vet, på en galen planet

med blicken mot stjärnorna vänd

tyst och diskret, som en hemlighet

som en sång på

Lykttändargränd.”

Kjell Höglund är förresten 60 år nu, men trots sin försynthet privat sjunger han knappast på sista versen. I ”Vargarnas tid” (en mycket träffande text om samtiden) behöver vi lyssna på honom mer än någonsin.

Veckans man: Leif GW Persson

Det är något med män och djur, fast kanske inte på det sätt som Ireen von Wachenfeldt menade. Det är definitivt något med Leif GW Persson och djur.

Värdetransportrånen bara ökar i Sverige och det gör förstås att kriminologen Leif GW Persson är högaktuell igen. En gång har jag intervjuat honom, det var både entusiasmerande och fullt av överraskningar. Efter intervjun sa Leif att om jag inte hade varit så förbannat lik hans gamla jakthund skulle han ha bjudit ut mig på middag. Som tur var var jag inte så intresserad av Leif heller och jag sa aldrig vilket djur jag tyckte han var lik (jag bara brummade för mig själv), men jag brukar tänka på det där där när jag ser honom på tv. Leif GW håller på att bli nån slags gammelmaskulin nationalklenod; för tio år sedan var det fortfarande många, särskilt kvinnor, som retade upp sig på hans buffliga (!) manér, men nu när han har blivit äldre kostar vi på oss att gilla honom, som om vi kände på oss att det inte kommer att finnas någon som han i nästa generation. När det gäller att beskriva saker i liknelser på ett förbluffande sätt konkurrerar Leif GW Persson egentligen mest med Stig Malm, som nu det här med värdetransporterna. Leif GW Persson säger alltså att problemet är att ”vi har en slö katt och en massa jävligt pigga råttor”.

Djur igen, fast han har slutat jaga.

Fotnot:Boken med Kjell Höglunds texter heter ”Det snöar i Edens Lustgård” och som bonus till boken medföljer en liveinspelning med Kjell och Johan Johansson (KSMB, Strindbergs), den enda liveskiva som spelats in med de två.

Åsa Mattsson (asa@aftonbladet.se)