Om fi och Junilistan

RELATIONER

Egentligen är jag trött på och bedrövad över fi, Feministiskt initiativ, men jag kan inte låta bli att bry mig. Mina känslor inför detta blödande projekt är som för en strulig gammal vän, vars handlingar man inte längre begriper och som man har tappat kontakten med. Den kränkning som fi utsatts för i medierna saknar dock motstycke, vilket debattörerna Petra Ulmanen, redaktör på Ordfront, och Gertrud Åström, jämställdhetsutredare, visar i en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet idag.

De frågar sig hur det är möjligt att medierna behandlat Junilistan, med dessa höga (manliga) tjänstemän och (manliga) bankdirektörer, så hovsamt och skrapande med foten medan fi har hyvlats på trosnivå. Jag finner inget fel i denna beskrivning. Så har det ju sett ut, backlashen mot feminismen är här, definitivt, och fi har under det senaste halvåret varit dess främsta måltavla. Det som skrämmer mig nästan mest, tyvärr, i debattartikeln är den fråga som resonemanget utmynnar i. Kommer detta verkligen som en överraskning? Trodde Ulmanen och Åström att det skulle vara annorlunda ? Och hur trodde Tiina Rosenberg att det skulle vara? Lika fullt med entusiastiskt applåderande anhängare som i universitetets slutna hörsalar?

Att hålla tillbaka strategen Gudrun Schyman har varit fi:s värsta misstag. Förhoppningsvis är det ännu inte försent att reparera det. Att landskapet är fullt av Fi, att etablissemanget tycker att Nils Lundgren är en sund och hyvens karl med vettiga idéer, medan Tiina Rosenberg är en farlig, hotfull häxa, borde inte komma som någon konstig chock, allra minst om man nu kallar sig fi.

Jungfru Maria – inte

Jag stirrar på bilden av Carola som den heliga jungfrun. Bilden pryder annonsen för hennes julshow ”Carolas jul i Betlehem”. Carola tittar upppåt som mot skyn, med virkad slöja, eyelinern på plats och hyn ser just så sammetsmjuk ut som om den blivit insmord med någon exklusiv hudkräm för att få en matt och fin lyster. Det hela är säkert gjort av en jätteproffsig makeupartist, men det hjälper inte alls. Det är inte själfullhet Carola signalerar. Man tänker liksom mer på att det var Runar som var Josef. (Den som vill veta mer om Carolas förhållande till det andliga kan förresten se hennes predikan i Livets ord som sänds i humorprogrammet ”100 höjdare” kl 22 i Kanal 5 ikväll.)

Veckans man: Johan Glans

Det är inne med humor i svensk media och mest är det ”elaka” killar som bär upp humortrenden. Henrik Schyffert far jorden runt och söker förklaringar till humorns väsen. På bio går uräckliga och ibland motbjudande roliga ”The Aristocrats” (en film man i n t e bör se på sin första date). Vi har träffsäkra satiriska ”Hey Baberiba” som driver med kungahuset, vi har de roliga mobbarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och flera andra roliga och, som sagt, oftast elaka, killar.

Men roligast är – snälla Johan Glans! Jag såg honom i ”Parlamentet” i söndags, utklädd till kvinna dessutom. När andra manliga komiker klär ut sig till kvinnor och skämtar om kvinnor blir det nästan alltid plumpt och fel. När Johan Glans skämtar tar man vad som helst. Han är offensivt snäll. Som en omfamning. Killen liknar en kombination av Putte i blåbärsskogen, Solstickanpojken och Kalles Kaviarpojken. Och så rodnar han så bra. I ”Parlamentet” gjorde han plötsligt den där Sharon Stone-scenen i ”Basic Insinct”, och lyfte benen över varandra med kameran mellan benen. Succé.

En kompis till mig som är lärare på gymnasiet berättar att fler än en söt tjej har diskuterat om Johan Glans är singel, så det är inte så att hans snällhet uppfattas som mesighet. De elaka killarna har lite att lära.

Åsa Mattsson (asa@aftonbladet.se)