Som en lus på en tjärad sticka

RELATIONER

Jag är inte den fnittrande typen, men jag fnittrade faktiskt när jag såg rubriken Resistent lus kan finnas i Sverige. Vem kan det vara? Någon som alltså hänger kvar på håret trots försök att få en förnyelse till stånd. Göran Persson kanske, som snart verkar ha gjort folket immunt mot socialdemokratin?

Om plastikoperationer och ideal

Jag och min väninnor driver en stenhård linje mot plastikoperationer som görs av så kallat ”estetiska” skäl. Om vi hör talas om någon som opererar brösten frågar vi: ”Varför då? Har hon cancer eller?”. Plastikoperationer håller på att normaliseras, och det är inte okej enligt min mening.

Jo, visst är det bra att folk med vanställda näsor efter olyckor, barn med enorma födelsemärken och tumörer eller tjejer som inte har några bröst alls eller som lider svårt av att ha fått ett bröst borttaget får sin operation av skickliga kirurger. Det är till och med angeläget. Annars – nej. Jag fattar inte att det inte är mer fokus i den här skönhetsidealsdebatten på hur oerhört osexig själva handlingen är, att utsätta sig för kroppslig smärta och lägga in plast i sig för flera månadslöner. Att ha en 57-årings ögon i ett slätt ansikte är dessutom fult (förutom att det ser ut som kattögon)!

Denna fixering vid ytan är avtändande. Vem skulle vilja ha en man med plastkuddar i röven? Jag begriper inte hur så många kvinnor vill framstå som så enfaldiga. Jag försöker oftast vara förstående och hänvisa till strukturella faktorer men idag har jag migrän och jag kan inte hålla tillbaka irritationen över denna utbredda flathet inför behov som är skapade av en vinstdrivande skönhetsindustri! Och det duger inte att bara skylla på den, eller på att män vill ha kvinnor som ser ut så, kvinnor har en egen vilja också. Om kvinnor la ner tiondelen av den möda, energi och pengar på insidan som de gör på utsidan skulle vi vara av med det här patriarkatet redan!

Veckans man: Johan Glans

Det är inne med humor i svensk media och mest är det ”elaka” killar som bär upp humortrenden. Henrik Schyffert far jorden runt och söker förklaringar till humorns väsen. På bio går uräckliga och ibland motbjudande roliga ”The Aristocrats” (en film man i n t e bör se på sin första date). Vi har träffsäkra satiriska ”Hey Baberiba” som driver med kungahuset, vi har de roliga mobbarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och flera andra roliga och, som sagt, oftast elaka, killar.

Men roligast är – snälla Johan Glans! Jag såg honom i ”Parlamentet” i söndags, utklädd till kvinna dessutom. När andra manliga komiker klär ut sig till kvinnor och skämtar om kvinnor blir det nästan alltid plumpt och fel. När Johan Glans skämtar tar man vad som helst. Han är offensivt snäll. Som en omfamning. Killen liknar en kombination av Putte i blåbärsskogen, Solstickanpojken och Kalles Kaviarpojken. Och så rodnar han så bra. I ”Parlamentet” gjorde han plötsligt den där Sharon Stone-scenen i ”Basic Insinct”, och lyfte benen över varandra med kameran mellan benen. Succé.

En kompis till mig som är lärare på gymnasiet berättar att fler än en söt tjej har diskuterat om Johan Glans är singel, så det är inte så att hans snällhet uppfattas som mesighet. De elaka killarna har lite att lära.

Åsa Mattsson (asa@aftonbladet.se)