Kvinnors hämnd är ljuv – eller?

RELATIONER

Stockholms filmfestival har ”kvinnors hämnd” som specialtema i år eftersom många filmer handlar om det, vilket aftonbladet.se redan skrivit om.

Hämnande kvinnor på bio får viss kritik, bland annat från feminister vilket kan tyckas förvånande eftersom man väl borde vara tacksam för allt annat än de kvinnoroller som stöttar, tröstar och backar upp mansrollerna som nån sorts mänskliga servicestationer (fortfarande det vanliga för kvinnor både i livet och kulturen). Jag gillar både gamla ”Före detta fruars klubb” ( Bette Midler!) och ”Thelma och Louise”, och jag ser fram emot att se den sydkoreanska filmen ”Lady Vengeance”.

Ändå, är det alldeles självklart att det är ”bra” med kvinnoroller som istället är ”som män”, dvs starka, aggressiva, våldsamma? Som ger igen på männen så blodet skvätter? Frågan behöver förstås mer uttömmande svar än jag kan ge här, men tittar man historiskt så har kvinnor vid några tillfällen (amazoner, sköldmör, valkyrior bl a) faktiskt fått spela krigiska, starka roller, men (förlåt om det här låter pessimistiskt) den slutsats som dragis i feminstisk forskning hittills tyder mest på att själva vitsen med att män låter kvinnor spela såna här roller är att de ska besegras och dö på slutet. För att visa att även om kvinnorna gör motstånd och är starka så är det ändå männen/det patriarkala systemet, som vinner till sist.

Jag vill gärna ha fel på den här punkten, och om det nu visar sig att kvinnorna i de här nya filmerna verkligen får leva vidare så kanske diskussionen hamnar i ett annat läge?

För övrigt tycker jag att den bästa hämnden om man lider svårt av kärlekssorg är att omvandla smärtan till kreativitet, och använda den för att få ny fart på sitt eget liv, inte för att förstöra andras. Saknad och sorg kan vara väldigt effektiva drivmedel om man lyckas sublimera dem och inte går under på vägen.

Veckans man: Johan Glans

Det är inne med humor i svensk media och mest är det ”elaka” killar som bär upp humortrenden. Henrik Schyffert far jorden runt och söker förklaringar till humorns väsen. På bio går uräckliga och ibland motbjudande roliga ”The Aristocrats” (en film man i n t e bör se på sin första date). Vi har träffsäkra satiriska ”Hey Baberiba” som driver med kungahuset, vi har de roliga mobbarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och flera andra roliga och, som sagt, oftast elaka, killar.

Men roligast är – snälla Johan Glans! Jag såg honom i ”Parlamentet” i söndags, utklädd till kvinna dessutom. När andra manliga komiker klär ut sig till kvinnor och skämtar om kvinnor blir det nästan alltid plumpt och fel. När Johan Glans skämtar tar man vad som helst. Han är offensivt snäll. Som en omfamning. Killen liknar en kombination av Putte i blåbärsskogen, Solstickanpojken och Kalles Kaviarpojken. Och så rodnar han så bra. I ”Parlamentet” gjorde han plötsligt den där Sharon Stone-scenen i ”Basic Insinct”, och lyfte benen över varandra med kameran mellan benen. Succé.

En kompis till mig som är lärare på gymnasiet berättar att fler än en söt tjej har diskuterat om Johan Glans är singel, så det är inte så att hans snällhet uppfattas som mesighet. De elaka killarna har lite att lära.