Trängselskatten – en kvinnofråga?

RELATIONER

Kan man lägga ett kvinnoperspektiv på den så kallade ”trängselskatten”, som alltså införs på försök i Stockholm vid årsskiftet, och är ett mycket inflammerat samtalsämne, särskilt för de bilåkande männen. Ja, det kan man, för det är inte kvinnor som trängs i bilköerna vid rusningstid (som numera verkar ha sträckt ut sig till hela dagarna).

Jag brukar ofta reagera tvärtom faktiskt, att det pratas mycket om motsättningar mellan män och kvinnor nuförtiden, och för lite om fattiga och rika. Men inte den här gången. I den här frågan döljs könsperspektivet dessutom av att det är kvinnor i ledande ställning i både socialdemoktraterna ( Annika Billström), moderaterna ( Kristina Axén Olin), och folkpartiet ( Lotta Edholm) och de har varit i luven på varandra på rätt låg nivå. Jag menar inte att inte kvinnor ska få ha olika politiska uppfattningar på höger-vänsterskalan, eller uttrycka sig hårt om varandra om det är nödvändigt, men i det här fallet springer de de manliga bilförarnas (i alla partier) ärenden genom att dölja var en stor del av konflikten ligger.

Det här är en fråga där kvinnor borde kunna jobba ihop bättre. Som jag ser det är smärtgränsen för när männen kommer att ställa bilen oerhört långt fram, det gäller både kostnader för bensin och trängselskatt. Vad som kommer att hända när trängsleskatten införs är att männen i familjerna kommer att ta ännu större del av den gemensamma ekonomin i anspråk. Männen kommer inte att förändra sina bilvanor, däremot får kvinnorna spara, på mat, barnens aktiviteter, kläder och sånt som brukar falla på kvinnornas lott. En bransch som kommer att gå ännu bättre är secondhandbutiker för barnkläder. Var det meningen? Trängselskatt är kanske en bra idé, i alla fall om det verkligen blir en satsning på kollektivtrafik, eller också kanske man kan köpa elbilar till kvinnorna förpengarna?

Veckans man: Fadde Darwich

Mannen på proppskåpet. Det låter som en ganska bra titel på en roman. Det finns ju en sån man i verkligheten också, vaktchefen på Spy Bar, Fadde Darwich, en storväxt, cool kille med makt över Stoclholms nattliv, en kille som vant pekar ut vem som får komma in och vem som inte får komma in i värmen. En sorterare, en som väljer, en som dessutom blivit mordhotad av ratade gangsters utan att åtminstone offentligt göra så stor affär av det hela. Man kan säga att Fadde Darwich byggt en rätt tuff rustning åt sig.

Men när det kommer till kärlek... oj, oj... då är den där rustningen som ett rispapper. Då är det helt andra skikt i psyket som aktiveras, verkar det som. När det gäller kärlek är Fadde Darwich som en kvinna, och jag menar då att han är som den gamla manliga önskedrömmen om figuren ”Kvinnan”, alltså hon som står där med stora famnen, vänligt förlåtande, vad han än gjort. Nu har nämligen Fadde enligt uppgift tagit tillbaka Linda Rosing igen, trots hennes senaste bravader. Man undrar om Fadde aspirerar på att bli nattklubbsvärldens Maria Bonnevie? Om man verkligen älskar någon har man väl rätt att säga ifrån också?

Åsa Mattsson (asa@aftonbladet.se)