...för HON är min soldat någonstans i Sverige

  Leni Björklund är tillbaka! Plötsligt poppar försvarsministern upp än här än där i nyhetsflödet. Hon liksom plöjer det yppersta vågfraset som en galjonsfigur på skeppet Framtiden. Jag tycker det är riktigt uppiggande att tänka på Leni Björklund dessa dagar. Nu säger försvarsministern att hon tycker att det ska vara allmän värnplikt för kvinnor. Ja, det tycker jag med. Om vi nu ska ha ett försvar är det klart att ansvaret ska delas lika mellan könen. Förslaget kanske inte innebär så mycket i praktiken i och för sig, eftersom knappt killar får göra lumpen så bantat som systemet är, men principen är riktig. Det är också ytterst få uppgifter som kräver muskelmassa nuförtiden, det vill säga där den biologiska skillnaden skulle ha någon avgörande betydelse. De flesta uppgifter i försvaret kan utföras precis lika bra av kvinnor som av män.

 

Mer om trianglar

  Igår skrev jag om kärlekstrianglar, just med utgångspunkt från Leni Björklunds nyss avslöjade trippelromans (se nedan). En tes som jag driver är att det är betydligt vanligare med trianglar med två kvinnor och en man än med två män och en kvinna (och/eller det exponeras mer?) vilket jag som feminist bland annat anser bidrar till att förhöja mannens betydelse. Ibland blir man ju bönhörd och bevisen trillar behändigt ner när man vill ha dem. I morse dök till exempel denna artikel upp ”Posh i vilt gräl om Beckham”...

Vad man kan få ut av trianglar

  Skvallret om kärlekstriangeln mellan försvarsministern Leni Björklund, professor Jan-Åke Gustafsson och en kvinnlig kollega till Gustafsson har tagit en ny vändning. Enligt Gustafsson är alla tre inblandade parter helt medvetna om triangeln och, underförstått, överens om den. I så fall är det här vad jag förstår det första offentliggjorda fallet av så kallad polyamori (multikärlek) i Sverige. Leni Björklund kanske skulle vara samlevnadsminister istället för försvarsminister?

Jag har alltid intresserat mig för trianglar när det gäller kärlek även om svårigheterna är betydande, inte minst utmanar ju trianglen parrelationens status som den normbärande relationen. I psykologisk mening är också Oidipus-triangeln mamma-pappa-barn en väldigt tidig relation, som vissa inte kan/vill komma över utan iscensätter om och om igen hela livet. Som feminist kan man ju heller inte låta bli att lägga märke till hur mycket vanligare det är med trianglar med två kvinnor och en man, där kvinnorna antingen är rivaler eller försystras. Det är inte alls lika lätt för två män att samsas om en kvinna och det är ganska irriterande, för att ta ett understatement. I kulturen, både finkulturen och skvallret, både på och utanför bokpärmar, scener och tv-rutor, är det oftast man-kvinna-kvinnatrianglar som lyfts fram. Det är såna berättelser som lyfts fram, som jag ser det för att stärka uppfattningen att mannen är värd att älska, till och med av två kvinnor samtidigt...

För en kvinna som vill uttrycka sig själv i ett manssamhälle kan det ändå vara så att en traditionell parrelation slukar så mycket energi att triangeln framstår som en lösning på ett svårt dilemma: man får visserligen inte ha mannen för sig själv men å sidan kanske man ändå inte skulle orka med det och samtidigt leva ett eget liv.

HC Andersens saga ”Den lilla sjöjungfrun” uttrycker ännu en aspekt av en triangel, där den ena kvinnan är, eller tvingas bli, en sorts psykologisk masochist. Medan mannen gifter sig med den andra kvinnan upplöses hon till havsskum. Vi får hoppas att just det inte stämmer in på någon av kvinnorna i Björklund- Gustafsson-kollegans triangel.

 

Veckans man: Lars Danielsson

  Turbulensen efter Katastrofkommissionens rapport påminner mig om en gammal historiebok som jag brukade läsa i när jag var liten. Ett stycke som jag gillade speciellt var när Gustaf IV Adolf avsattes. Det stod att han bars ut ”sprattlandes och kräkandes”. Vilken nesa! Varför hade inte människan omdöme nog att avgå självmant medan tid var? Det finns nog nästan ingenting jag tycker är så patetiskt som maktmänniskor som klamrar sig fast vid positioner, likt drunknande vid en vraksprillra.

Det finns gott om dem i dessa dagar, både på UD och i Rosenbad. Alla riskerar de att bli en ny version av Gustav IV Adolf, även om Lars Danielsson, statssekreterare vid Statsrådsberedningen, Perssons närmaste man, ännu mer liknar Pinochio. Lars ljuger så det stänker om de där samtalen han påstod sig ha ringt kabinettsekreterare Hans Dahlgren på annandagen. Sedan har Lars Danielsson velat korrigera sin minnesbild, eller hur det nu var han sa. Nu riskerar Lars att få gå. Lars, det är inte det värsta. Fatta att din näsa inte kan bli längre nu innan den trillar av.