La Nilsson dog – som en indian

RELATIONER

Den stora operasångerskan Birgit Nilsson är död. La Nilsson. Tänk att ha ett ”la” framför efternamnet, det är bra mycket större än ”von” eller ”af” det. Mycket sorgligt att denna fantastiska primadonna är borta, men man visste att hon hade varit sjuk länge. Det här kanske låter hädiskt för operakännare, men varenda gång jag läst Tintin för mina barn under åren och signora Castafiore har dykt upp har jag tänkt på La Nilsson. Räkna det som en udda hyllning.

För övrigt noterar jag hur la Nilsson arrangerat omständigheterna efter sin död i största hemlighet, precis som en annan stor stjärna, Margareta Krook gjorde. Det är också stort, det påminner om traditionen hos indiankulturer, att man med största integritet och stolthet dog sig undan ensam för att dö. Det är två kvinnor som gjort det här i Sverige nu på senare år, kanske är det ett tecken på en ny inriktining: mer frånvänd, mer sluten, mindre i behov av bekräftelse från en ”publik” i sitt privata liv, och jag undrar vad det kan betyda? Att det är just kvinnor som gör det först menar jag.

Stroke-skräcken är här

Jag har alltid varit lite hypokondriker. Mest för hjärtinfarkt, men nu inser jag ju att jag som kvinna bör oroa mig för stroke också. Denna hemska åkomma ökar bland kvinnor med hela 33 procent, medan den ”bara” ökar 19 procent för männen. Varför? Ja, tittar jag på riskfaktorerna för egen del är det ju en sak som ständigt är högst på listan eftersom jag inte röker, har nån övervikt, högt blodtryck eller höga blodfetter: stress.

Denna kvinnafälla! Stressa inte, säger läkarna. Men hur då? Jag blir stressad bara av att tänka på hur irriterande det är att stroke, som defiinitivt är en sjukdom som kan kopplas till kvinnors underordning i samhället, behandlas som en sjukdom med i första hand enskilda diagnoser.

Jag lovar att om vi bara kunde störta patriarkatet så skulle strokarna gå ner... Jag vet inte hur mycket, självklart finns det individuella skillnader, men ner skulle de gå.

Veckans man: Börje Ahlstedt

Det är ett himla liv om hur elak och hemsk Börje Ahlstedt är i lyx-dokusåpan ”Stjärnorna på slottet” (idag måndag sänds förresten fjärde delen). De andra fyra, Mona Malm, Sven-Bertil Taube, Peter Harrysson och Maud Adams, sägs må dåligt och ha velat avbryta inspelningarna. Det har varit krissamtal både här och där.

Jag häpnar över mesigheten. Varför tillåter de Börje Ahlstedt att härja runt och förvandlas till denna saboterande gnällpatriark, vad är de så rädda för? De är ju fyra stycken, i nästan samma ålder och alla med tunga skådespelarerfarenheter. Kom igen nu Mona, Sven-Bertil, Maud och Peter. Ni påminner mig om scenen i filmen Fight Club där Brad Pitt och hans vänner förgäves försöker mucka gräl med andra män, som gör vad som helst för att undvika konfrontation. Konflikträdslan präglar Stjärnorna på slottet, och hela samhället. Det är ju bara då Börje kan blåsa upp sig, i ensamt (tragiskt faktiskt) majestät. Säg emot!

En annan sak jag tänker på är att Börje Ahlstedt är rösten till den tecknade Karlsson på taket, väldens bästa filurare. Ni andra kanske kunde sticka ett pekfinger i magen på honom, så luften pyser ut lite. Prova. Annars tar han alla de största kolorna.

Åsa Mattsson (asa@aftonbladet.se)