Efter 23 år – tack och adjö!

Tiden går fort när man har roligt. Till vänster: Åsa Mattsson 1985, två år efter det att hon börjat på Aftonbladet. Till höger: Åsa Mattsson 2005.
Tiden går fort när man har roligt. Till vänster: Åsa Mattsson 1985, två år efter det att hon börjat på Aftonbladet. Till höger: Åsa Mattsson 2005.
RELATIONER

Om jag inte skulle sluta på Aftonbladet idag så skulle jag kunna skriva något om bråket mellan/misshandeln av/mellan SSU-ordföranden Anna Sjödin och ordningsvakten och läkaren Babak Jamei – och det kan jag ju inte låta bli att göra. Nu uttalar jag mig om historien som spelas upp i ”det offentliga rummet” (eftersom ingen utom de direkt inblandade vet vad som är sanningen) och då måste jag ändå säga att Anna Sjödin, ä v e n o m hon nu blivit misshandlad och utsatt för övergrepp, inte enbart framstår som ett offer. Och det känns bra mitt i allt. Ordningsvakterna råkar alltså ut för en berusad, blond, svensk kvinna som tar plats på krogen, och också råkar vara ordförande i SSU, och minsann kan svara för sig. Å andra sidan råkar den vita, blonda kvinnan, en påläggskalv från en av samhällets eliter, ut för en invandrarkille som kan mer än ”tugga tuggummi och gå på en gång”. Han är ordningsvakt på fritiden, annan tid är han läkare. Man ska inte döma hunden efter håren, vare sig det gäller kvinnor eller invandrare.

Ja, jag ska alltså sluta skriva för Aftonbladet, efter 23 år. Det känns underligt, lite som att flytta hemifrån. En vän till mig sa: men tänk så bra det kommer att kännas sen, när du rår dig själv. En annan jämförde med en boj. Människor är som bojar, sa hon. Bojen ligger där förankrad i botten, båtar kan lägga till vid en, man kan glida lite åt sidorna när det blåser men man far inte alldeles iväg. Men så, några gånger i livet, kapas bottenförtöjningen, och bojen ligger där och guppar på öppet hav och innan man då har hittat en ny brygga är man lost. Jag har i och för sig hittat en ny brygga (ett nytt roligt jobb som faktiskt också handlar om nätet) men lite lost är jag allt.

Aftonbladet har betytt mycket för mig. Jag hade bara hunnit gå ut journalisthögskolan och göra praktik på Arbetarbladet i Gävle när jag kom hit, till fredagsbilagan som då hette ”UNG”. Egentligen borde jag ju ha anat oråd med en gång... Jag stod till vänster politiskt redan på den tiden och jag blev journalist för att ha möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Och vad fick jag? Egen sexspalt: ”Sex&Sånt med Åsa Mattsson”!

Men okej då, fåfäng har jag också alltid varit (det är också rätt många gånger som jag har kallats gåsleverradikal), så mitt i chocken var jag lite belåten med att det skulle sättas upp storbilder på mig i tunnelbanan med texten ”Åsa, skriver om sex i Aftonbladet”. Så när Aftonbladets dåvarande Kvinna-redaktion ställde till stormöte och stoppade kampanjen blev jag sur: avundsjuka kärringar, ska de förstöra min karriär? Jag ringde min mamma och klagade, minns jag. Sedan gick jag ändå till det där stormötet och hörde vad de sa om ”intimisering” och ”grabbigt spekulativt” och någon fick syn på mig där jag satt och tryckte i att hörn och sa: ”Men där har vi ju lilla Åsa”, och någonstans gick poletten ner att de kanske inte var emot mig.

Nu är jag själv i deras ålder, övertygad feminist sedan länge och jag hoppas att jag får någon bra efterföljare här. Det får jag säkert. Allt har sin tid, och jag har haft många bra tider på Aftonbladet. Nyligen träffade jag en man som brukar läsa vad jag skriver (där är jag fördomsfull, jag blir alltid lika förvånad när det är män som läser vad jag skriver) och han sa: ”Ofta är du bra, men ibland är du bara obegriplig”.

Jag tror det är därför jag gillar Aftonbladet, för att jag i stort sett har fått vara obegriplig när jag velat. Om man inte får vara lite obegriplig blir man heller aldrig bra som kolumnist eller krönikör, det tar dessutom tid. Det hoppas jag kommer att gälla min/mina efterföljare också.

Så tack och hej till alla er som läst mig här och på andra ställen i Aftonbladet genom åren – och på återseende.

Åsa Mattsson (asa@aftonbladet.se)