Sveriges nya kronprinsessa

Det är som att synas, ändå slippa se, att stå i mitten och ändå stå brevid, det är en stund på jorden man önskar vore fler, det är så jag vill förklara det för dig, när allt ljus är på mig. Bra text det där, skriven av Bo Kasper i Bo Kaspers Orkester och den handlar förmodligen om honom själv och känslan i att gå ut på scen som sångare i ett av landets populäraste band, men fler kan känna igen sig, och nu är det Alexandra Rapaports tur. I SVT:s stora dramasatsning ”Kronprinsessan” är verkligen allt ljus på henne.

– Det är en häftig roll. En roll jag aldrig haft förut. Det heter ju alltid kvinnlig huvudroll, men det här är en HUVUDROLL, säger hon.

”Kronprinsessan” bygger på den danska författarinnan Hanne-Vibeke Holsts succébok med samma namn och handlar om en ung kvinna, en miljöaktivist och politisk idealist som, just för att hon är dessa fyra saker - ung, kvinna, idealist, miljöaktivist - värvas till posten som miljöminister i Sveriges socialdemokratiska regering. Hon är prydnadssmycket som ska blända väljarna, hindra dem från att se hur det verkligen förhåller sig, att stelnat gubbvälde råder. Men Charlotte Ekeblad, som Alexandras karaktär heter, vill inte vara nåt prydnadssmycke, hon vill snabbt åstadkomma resultat i sina hjärtefrågor, och därmed är stubinen tänd och den brinner i fyra timslånga avsnitt.

– ”Kronprinsessan” är min första riktiga vuxenroll och det är verkligen nåt jag haft ett sug efter. Okej, jag var morsan i ”Tsatsiki, morsan och polisen” (1999) men hon var en rockmorsa, mera av en tonåring, och på teatern har jag bara spelat unga tjejer, ja, en gång var jag till och med kille. Jag slogs för den här rollen!

Premiäravsnittet visas i morgon men Alexandra har självklart redan sett hela serien. Hon är stolt.

– Den är intelligent, spännande och trovärdig.

Vad händer när man släpper ner en idealist bland illusionslösa yrkespolitiker? Vad händer när hon klättrar förbi männen på karriärsstegen? Vad händer när HAN blir hemmapappa och tvingas ta ansvaret för hem och barn medan HON flyger fram i politikens ytterfil och i farten blir medias darling?

Charlottes make i serien, Thomas Ekeblad (Ulf Friberg), känner sig kastrerad av sin frus framgångar. Har Alexandra upplevt att män haft svårt att leva med hennes framgångar?

– Nej, faktiskt inte. Men jag har också varit ihop med killar som själva haft jobb de brunnit för. Det gäller att vara ihop med en man med grundmurat självförtroende om man själv är i ropet. Jag har en sån man...

Han heter Jocke Eliasson. Han regisserar reklamfilm. Mycket mer vill hon inte säga. Det är privat. Men har man en sån man och ska till att fylla 35 bör man ha tänkt över att skaffa barn.

– Ja, men när det ska ske är ju ingenting man bestämmer själv. Ibland får man leta ett tag efter sin Jocke... Jag kan inte sitta här och säga när jag ska ha barn, men jag vill ha barn och familj, absolut.

Fram till alldeles nyligen har Alexandra stått på Dramaten i Peter Birros pjäs ”Neil Armstrong var aldrig på månen”. Den handlar om hur stark – och för omgivningen destruktiv – den konstnärliga driften kan vara. Hon spelar en sönderknarkad dotter med psykproblem som aldrig blivit sedd av sin pappa (Börje Ahlstedt) eftersom han sätter teatern framför allt. Han behöver publikens och recensenternas jubel som knarkaren sitt knark.

– Jag känner igen mig i det, men det har börjat ändra sig. Tidigare hade jag yrket som napp. Jag vill bort från det. Jag vill inte känna att jag behöver applåderna för att få mitt människovärde bekräftat. För en dag kommer rollerna att sina, när jag hamnar i en ålder där det är ont om kvinnoroller, i en ålder då jag inte anses söt längre, säger Alexandra.

Men som Charlotte Ekeblad i ”Kronprinsessan” sätter Alexandra man och barn på undantag. Också begäret efter makt kan bli till en drog.

– Jag gillar det, att hon inte är helt sympatisk, utan lite arrogant mot sin snubbe. Hon är inte bara ett offer, utan får smak för makten, blir hög på den. Det ger trovärdighet. En kvinna i den positionen måste vara tuff och obarmhärtig ibland.

Jag säger att jag bara skulle vara stolt om den jag var gift med blev minister, men att jag aldrig skulle klara av att det skedde till priset att jag tvingades ge upp mig själv.

– Nej, men tänk vad många kvinnor som tagit på sig den rollen utan att blinka, säger Alexandra blixtsnabbt.

Den politiska arenan är tacksam för den konflikt som utspelas – Mona Sahlin-affären var en inspirationskälla när Hanne-Vibeke Holst skrev sin bok – men i grund och botten kunde handlingen utspelats inom vilken maktstruktur som helst, säg Dramaten.

– Ja, men där blir jag inte motarbetad. Klart det finns konkurrens och avundsjuka, men än mer generositet. Jag känner mig hemma, väl bemött och trygg. Men alla undrar: ”Hur är det på Dramaten? Är folk så vidriga? Är det så hemskt?” Svaret är nej, det är det inte. Det skrivs inte om vardagen, om alla mammor och pappor som går till dagis i pausen mellan repetitionen och föreställningen, hämtar ungarna och skyndar tillbaka till teatern...

Här kommer jag osökt att tänka på Dramaten-skådisen Mikael Persbrandt och hur fascinerande det är att han – och många konstnärer med honom genom åren – bara tjänat i popularitet på skandaler och kaos i privatlivet.

– Ja, men vilken kvinna skulle bli legend på det, va? Det är så annorlunda. Ingen kvinnlig skådis skulle kunna skapa såna löpsedlar och ändå ha jobb. Men se på såna som Johnny Depp, Kiefer Sutherland, Robert Downey Jr " Det är som på högstadiet, fulla killar var häftiga och fulla tjejer var äckliga, och det är samma grej i dag.

Vad som betraktas som okej eller inte okej bestäms av om det är en hon eller han som utför handlingen. Det är just det som ”Kronprinsessan” åskådliggör på ett tänkvärt, roligt och spännande sätt.