Vilken miss, EvaEmma

Jag har sett till att få min skönhetssömn, ätit en ordentlig frukost och tagit en rask promenad till lokalen där "Sveriges tuffaste rekrytering" ska äga rum.

Är inte särskilt nervös, mest peppad.

Fröken Sverige ska vara smart i år. Jag är smart.

När jag anländer har flera av deltagarna redan fått på sig sina obligatoriska T-shirts med Fröken Sverige-loggan. Mina vänliga "hej" besvaras med ett halvhjärtat eko och en granskande blick från topp till tå.

De är förbluffande lika

De andra tjejerna är förbluffande lika utseendemässigt och stilmässigt allihop, i horstövlar, dyra jeans och aningen för mycket smink. Det bildas mindre samtalsgrupper, men jag gör inga större ansträngningar att delta eftersom jag avskräcks av de nervösa skratten och lama flickskämten.

Ler lite i alla fall för att inte se så otrevlig ut.

Någon frågar vad jag jobbar med och jag svarar sanningsenligt. Runt omkring mig blir det tyst.

- Hörde du? Det är HON! teaterviskar någon till sin nyfunna bästis.

De fnissar mycket, och pratar om hur tufft det kommer att bli under dagen.

Det första testet är skriftligt.

Tydliga instruktioner ges om att man inte får vända blad förrän på givet tecken, men jag tror att jag är den enda som hajar grejen.

Frågorna är tämligen simpla, men jag får blackout och glömmer bort att Mount Rushmore heter Mount Rushmore, och det kommer att plåga mig under resten av livet. Jag känner mig skitdum, trots att jag vet att Ö är den sista bokstaven i alfabetet och att andra världskriget slutade 1945.

Vi testas också i "improvisation" och jag får i uppgift att på en minut övertyga mina konkurrenter om varför de ska rösta på mitt parti "Lyxbrudarna".

Avslutar med ett skämt om att jag vill ha fred på jorden och jobba med barn, men det går inte hem.

Därefter får vi svara på några enkla frågor på engelska. Alla klarar det inte, men gör ett desto bättre jobb på catwalken tillbaka till sin plats.

Jag tycker att jag klarar mig hyfsat, utom möjligtvis på just catwalkandet.

Jag passar inte alls in

Helt klart från första stund är dock att jag inte alls passar in bland de andra tjejerna, och jag torskar mycket riktigt efter lunch när drygt hälften av oss skickas hem.

Jag förvånas inte alls lika mycket över det, som jag förvånas över att en del personer får vara kvar.

Allt jag kan säga är att boobs uppenbarligen fortfarande är viktigare än brains i Fröken Sverige.

Efteråt talar vd:n för arrangemanget med ett grinigt snörp på munnen om för mig varför jag gör bäst i att gå hem.

- Det var helhetsintrycket!