Ann-Britt förskingrade och shoppade för en miljon

”Jag fick ingen hjälp med mitt shoppingberoendet”

RELATIONER

Hon förskingrade en miljon från sitt jobb, men fick ändå ingen behandling för sitt shoppingberoende. Idag drömmer Ann-Britt Aldeman om att starta en stödförening för andra shopaholics.

– Förtvivlade kvinnor ber mig om råd, men det finns ingenstans att hänvisa dem, säger hon.

Ann-Britt Aldeman förskingrade från dagiset där hon jobbade, dömdes till psykiatrisk vård – men fick inte hjälp med sitt shoppingberoende.
Foto: Börje Thuresson
Ann-Britt Aldeman förskingrade från dagiset där hon jobbade, dömdes till psykiatrisk vård – men fick inte hjälp med sitt shoppingberoende.

Ann-Britt gjorde som miljontals kvinnor världen över; hon shoppade sig lycklig när motgångarna blev för stora. Problemet var bara att behovet var omättligt.

– Redan på 80-talet förköpte jag mig med hjälp av kontokortet, säger hon. Jag och mamma njöt av att gå på NK tillsammans och spendera pengar bland det fina folket. Vi hade en dålig relation och det här var ett sätt att komma varandra nära. Till sist hade jag skulder på hundra tusen kronor som min nyblivne sambo Kalle betalade.

Stal från dagis

Några lugna år följer. Men när Ann-Britt blir förskolechef med eget ekonomiskt ansvar 1992 blir frestelserna för stora. Hon börjar plocka pengar ur företagskassan för att köpa kläder, mat, prylar – och för att sponsra föräldrarnas överkonsumtion.

– Det var då jag blev beroende på riktigt. Jag kunde handla för tiotusentals kronor varje månad.

Hon tror att stress var en utlösande faktor.

– Under den här perioden var både pressen från min arbetsplats och från min mamma hög. I samma veva fick jag barn och gick tillbaka till jobbet långt innan jag var redo. Kort därefter fick jag missfall. Ångestnivån var hög. Att shoppa var ett sätt att självmedicinera. När jag konsumerade var jag lycklig. Men snart krävdes mer shopping – högre doser – för att må bra.

Dömdes till skyddstillsyn

I slutet av 1996 avslöjas Ann-Britt. Det visar sig att hon har förskingrat en miljon från förskolan. Hon döms till skyddstillsyn och öppen psykiatrisk vård för grov förskingring och bokföringsbrott. Men inte ens då, när bubblan har spruckit, får hon rätt hjälp.

– Jag behandlades för min ångest och lärde mig att bryta mitt beroende till mamma. Men för shoppingmissbruket fanns ingen hjälp att få. Jag har fått ta mig fram på egen hand och behandla mig själv.

Kvinnofråga

Att det är så svårt att få behandling för shoppingberoende ser hon som en ren kvinnofråga.

– Man kan fråga sig varför det satsas massor på spelberoende, där 90 procent av missbrukarna är män, medan det inte finns några resurser för att forska i och behandla köpberoende, där 90 procent av missbrukarna är kvinnor. Varför tas inte shoppingberoende på allvar?

Ann-Britt Aldeman

Terri Herrera Eriksson (anna.andersson@aftonbladet.se)