”Jag svalde tabletterna och dödade mitt barn”

Hon tänder ett ljus för David. I minneslunden en bit bort ligger det tjugo veckor gamla fostret. Han kremerades och jordades anonymt utan att hon och maken Björn fick veta det. Precis som alla foster äldre än tolv veckor.

Eftersom han inte fick någon kyrklig ceremoni blev det viktigt att ge honom ett namn. David betyder den älskade.

- Det finns en slags norm för hur mycket man tillåts sörja ett ofött barn, men jag går ofta hit och tänder ett ljus, säger Mia Lidén.

Hon och Björn Lidén gifte sig 1999. Efter två år var Mia gravid. Hon tänkte inte en sekund att det skulle kunna gå fel.

- Man brukar säga att en av tio graviditeter blir missfall. Jag tänkte på mitt sätt att nio av tio går ju bra, säger hon och ler.

Så efter det första missfallet var hon helt hjälplös. Efter det tredje missfallet inom loppet av ett år började hon förlora hoppet.

Men barnlängtan var stark. I början av 2002 var de gravida igen.

Nu gjordes ultraljudskontroller varje vecka och allt såg bra ut. Först vecka arton upptäckte läkarna att det inte fanns något fostervatten.

Skulle inte leva en timme

- Det kan försvinna och ombildas men det är absolut inte bra. Jag gick hemma i två veckor och väntade på fostervatten, men det kom inget.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala konstaterades att Davids njurar var fulla av cystor och lungorna var outvecklade. Skadorna var inte förenade med liv. Han skulle troligen inte överleva sin första timme.

Aborten skulle göras på kvinnokliniken i Falun.

- Det enda sättet att få ut barnet var att föda det. Jag bad om kejsarsnitt men det går inte i ett så tidigt skede. Det finns inget att skära i utan att skada livmodern.

Beskedet kom som en chock.

- Jag var livrädd. Smärta vid förlossning är annorlunda, då har man ju ont i väntan på något gott. Men att föda ett barn som antingen kommer att vara dött eller att långsamt se barnet dö. Det finns inget positivt i det.

Inför förlossningen fick hon ta abortpiller.

- Det tog en timme att svälja tabletterna. Jag visste att när jag stoppar tabletterna i munnen så dödar jag mitt barn.

"Jag vet att det var rätt"

Hon sitter tyst långa stunder. Tar sats för att orka fortsätta.

- Efteråt kände jag mig fysiskt tom, som om de slitit ut något ur kroppen på mig. Jag hade verkligen förlorat allt, just då hade jag ingenting.

Mia Lidéns historia hade inte gått att berätta om den inte hade ett lyckligt slut. Han sitter på väggen, heter Melker och är två och ett halvt år.

Hon och Björn vågade bli med barn en gång till. Och då gick det bra.

Nu gör debatten om sena aborter mest ont.

- Det är så lätt att tro att abort handlar om ovilja eller oförmåga att skydda sig. Men så roligt är det inte att ta bort ett barn i tjugonde veckan, i stället för att använda kondom.

Hon är besviken på många abortkritiker.

- Jag förstår inte hur de kan ta sig rätten att döma mig. Jag behöver inte att någon kallar mig barnamörderska, det känner jag så bra själv ändå. Och jag vet att beslutet var rätt.

Hon har aldrig varit abortmotståndare och menar att kritikerna är okunniga. Hälften av alla sena aborter görs av medicinska skäl.

- Vi ville ju ha barn och hade redan förlorat tre. Det fanns inget självvalt i aborten. Men varken jag eller David hade gagnats av att han hade fötts, säger Mia Lidén.