”Tack gode Gud för att jag lever!”

Tänk dig in i situationen att du har en cancertumör i hjärnan, att du opereras i hjärnan för att skaffa undan tumören, att du går på tunga mediciner under en lång och tuff konvalescens under hotet att dö, att allt detta förändrar ditt utseende och beteende, att du ovanpå det är berömd och igenkänd av alla och inte får vara sjuk i fred. Vad hade DU gjort i det läget?

Marie Fredriksson gick och såg Rolling Stones på Cirkus i Stockholm. Två timmar vild rock ’n’ roll på högsta volym en sommarkväll 2003.

”Jag var uppsvullen”

– Jag gick dit, självklart. Även om det var en hemskt jobbig tid. Jag åt väldigt mycket kortison och var uppsvullen i ansiket och det var jobbigt att folk såg mig. Men samtidigt, inom mig själv, var det precis som att: Jag skiter i det! Jag kom dithän till sist. Det vara bara att strunta i allt och gå och se Rolling Stones, för jag älskar det bandet. Jag släppte alla tankar på min sjukdom och gjorde det.

Chansen att överleva cancer i hjärnan är fifty-fifty. Rysk roulette med tre kulor i magasinet. Det kan inte bara få en människa att tappa lusten att gå på rockkonsert, det kan få henne att tappa hoppet om livet över huvud taget. Men Marie Fredriksson tappade aldrig hoppet.

– Jag är stark, säger hon och skrattar.

”Jag tog allt för givet”

Hon insjuknade hösten 2002. En vacker dag några år senare var hon ute på andra sidan, friskförklarad.

Det var som att få ett nytt, andra liv. Det är också en annan Marie i dag jämfört med före sjukdomen.

– Tidigare tog jag allt för givet. I dag är jag så tacksam bara över att leva. Jag utnyttjar tiden på ett helt annat sätt. Innan jag blev sjuk jobbade jag hysteriskt mycket och turnerade och reste härs och tvärs. Nu tar jag en dag i taget, säger hon och betonar vartenda ord hårt.

Glädjen i att bara vara vid liv blir som till en refräng i vårt samtal.

– Varje morgon jag vaknar tänker jag på det: Tack gode Gud för att jag lever! Ja, och nu ska jag släppa en ny platta också.

” Min bäste vän” heter den. Elva låtar, elva tolkningar av 1970-tals giganter inom svensk musik som John Holm och Pugh Rogefeldt (de har skrivit tre låtar vardera). Bara att lyfta fram John Holm, en säregen artist vars samlade produktion under 36 år omfattar blott fem album, är en kulturgärning.

Maries skiva är en kärleksförklaring till artister och låtar som tände gnistan hos henne att själv uttrycka sig genom musiken.

– Jag tror det har med åldern att göra. Jag är inte 50 än, men jag är en kvinna i 48-årsåldern, hahaha. En saknad smyger sig på, allt kommer tillbaka och man vill liksom känna in sig i sina minnen igen, och det här är sånger som verkligen betytt nåt för mig, som är förknippade med tonåren. Pugh är en av mina stora idoler.

På klaviatur, liksom i producentstolen, återfinns maken Micke Bolyos.

– Han är makalös. Så stark. En helt otrolig människa, att vi träffades är det bästa som hänt mig, säger Marie.

Förlovade sig direkt

De träffades i början på 1990-talet när Roxette befann sig i Sydney, Australien. Micke Bolyos var ute på en jorden runt-resa och dök upp på hotellet eftersom han var polare med bandets trummis, Pelle Alsing.

– Det sa bara klick. Vi träffades på måndagen och på onsdagen var vi förlovade. Helt fantastiskt och så romantiskt. Men sen var jag tvungen att sticka hem till Sverige för att spela in en soloplatta och Micke fortsatte sin resa. Man träffar sitt livs kärlek och måste skiljas åt efter bara några dagar? Men tack gode gud för telefoner. Jag lovar, ingen vill veta vilka räkningar vi hade under den här tiden, säger Marie.

De gifte sig 1994 i Östra Ljungby, det lilla samhälle i Skåne där Marie växte upp. Det var där man tidigt kunde se vart det skulle barka hän med den framtida världsstjärnan. Hon körde moppe och tjuvrökte innan hon var 15 och hon dyrkade Deep Purple, Led Zeppelin och Jimi Hendrix.

Fann styrka i musiken

– Man var ung och visste inte vilken väg man skulle gå i livet men så fort jag upptäckte musiken kände jag mig stark. Där fanns en underbar kraft. Jag bara längtade efter att själv få bli med i ett band. Jimi Hendrix var störst av alla, att få uppleva sån musik när man är i tioårsåldern, det kan förändra hela ens liv, det förändrade mitt. Än i dag finns ingen som kan matcha det han gjorde. Mina föräldrar fattade väl inte så mycket av det här, men jag är ändå tacksam mot dem, jag fick lyssna på hur hög volym jag ville bara jag höll mig i rummet uppe på vinden.

Marie är verbal och glasklar när hon pratar om sitt liv, arbete och sjukdom. Men vissa färdigheter har påverkats som en följd av hjärnoperationen.

– Det är fortfarande tufft att läsa och räkna kan jag överhuvudtaget inte längre. Men va fan, det finns datorer som kan göra sånt åt en. Och jag får så mycket hjälp från Micke och mina barn. Okej, nån enstaka gång kan jag känna: Fan, jag får inte ihop det, vad blir nu det här? Men det blir bättre. Det är bara att träna.

Barnen retas

Marie Fredriksson skrattar till.

– Ibland är de dumma mot mig, barnen testar mig, retar mig lite och frågar: Vad blir 5 plus det eller det? Men det spelar ingen roll.

En sak är säker. Vad folk vill ha av Marie Fredriksson är inte uppvisningar i matematik. De vill höra henne sjunga och rösten är lika stark i dag som före sjukdomen.

– Ja, och det är jag tacksam för kan du tro. Jag kanske har gått ner lite i tonläge. Jag menar, om du i dag ber mig köra ”It must have been love” med tonartshöjningen i slutet, skulle det nog funka, men jag skulle hosta efteråt. I gengäld har jag fått en röst med mera tyngd, en röst som säger mer, rösten hos en människa som gått igenom saker, och det tycker jag hörs på min nya platta.