"Förra året var ett riktigt skitår"

1 av 8 | Foto: Sara Ringström
RELATIONER

Lisa Miskovsky ville göra en glad skiva. Det slutade med att hennes nya album "Changes" blev det sorgligaste hon gjort.

Kanske för att hon gått igenom en skilsmässa - men också för att hon dras till melankolin.

För Aftonbladet berättar hon om sitt liv just nu.

Idrott och musik hör ihop. Fråga Elton John - som en gång i tiden köpte ett helt fotbollslag: Watford. Fråga Rod Stewart och Robbie Williams som ställer upp till match så fort tillfälle ges. Och i biografin "Keith Richards: Satisfaction" (Christopher Sandford, 2003) berättas det om när Keith slog sin kumpan Mick Jagger med 6-1 i en ensetare i tennis.

Den matchen - som utkämpades 1972 i Kingston på Jamaica - hade man ju velat se.

Lisa Miskovsky tar sålunda plats i en stolt och fin tradition av idrott och rock'n'roll.

Ändå görs det ett stort nummer av hennes sportande. Kan det bero på att hon är tjej? Antagligen.

Tillhör eliten i snowboard

En annan orsak är naturligtvis att hon samtidigt varit verksam på elitnivå inom idrotten och musiken: förr landslagsåkare i snowboard, numera högerforward i Trixa BK i damernas elitserie i hockey.

Mig veterligen är de parallella karriärerna unikt i världen.

Uppenbarligen också en svårsåld image ute i den stora popvärlden. När hennes förra album "Fallingwater" (2004) med hiten "Lady Stardust" i spetsen fått rejält genomslag på brittisk radio och det engelska skivbolaget ville lansera henne blev hon tillsagd att sunka ner sig"

– De tyckte att jag såg för fräsch ut. De ville ha Kate Moss-stilen.

Joggade i parken

Lisa ler snett och säger att hon sket i tillsägelsen och "joggade i Hyde Park" under sin vistelse i London.

Samtidigt har hon förståelse för skivbolagets önskan. Det finns en konflikt mellan hennes melankoliska musik och hennes rosenkindade uppenbarelse. Hon ser helt enkelt inte ut som hon låter.

– Englandsgrejen gav mig ett annat sätt att tänka. Det ska finnas en enhetlighet. Jag kan inte komma klädd i surfarshorts" I dag är jag inblandad i allting på ett helt annat sätt än tidigare. I hur omslagen ser ut, i hur jag porträtteras på bild och så vidare. Det krävs för att nå ut.

Men mellan det och att förneka idrotten ryms ett Grand Canyon.

– Nånstans ska det finnas kvar lite av det här, att jag tränar och, jag menar, det syns på mig ändå, och hur sunkar man ner sig? Jag vet inte hur man gör.

Kate Moss höll ihop med en för ändamålet perfekt fästman, Pete Doherty, och höll strikt diet: minimalt med mat, maximalt med kokain. Det är ett sätt.

– Den livsstilen är inte min grej. Jag väger inte två kilo och vill inte väga två kilo. Hur ska jag då kunna lira hockey? Hur ska jag då kunna lira punkfotboll?

Livsfarlig sport

Här tappar jag fattningen en smula. Okej, Lisa Miskovsky lirar frisbeegolf, hockey och tennis, surfar, joggar, går på gym, åker snowboard och gör säkert en massa annat också. Men punkfotboll?

– Vi är ett järngäng som kör hemma i Umeå. Alla satsar till max och spelar klädda i conversedojor och tajta jeans. Det är helt livsfarligt. Men kanonkul.

Trots detta, hys inga tvivel: om Lisa Miskovsky med kniven på strupen tvingades välja mellan musiken och idrotten skulle hon välja musiken.

– Idrotten är mer av en lek. Musiken är allvar. Den är väldigt viktig för mig. Det finns tidiga bilder på mig när jag sträcker mig mot pianot utan att ens nå upp till tangenterna.

Lisas pappa Karel, född i Tjeckien, är professor i geologi. Dessförinnan var han jazzmusiker.

– Det var absolut ingen press från honom att jag skulle satsa. Han var grymt less på musiken och allt turnerande. Men jag växte upp i ett hem där det fanns instrument och jag började tidigt ta lektioner: blockflöjt, tvärflöjt, orgel, klassiskt piano "

Tiger om skilsmässan

Musiken är så viktig för Lisa att det egentligen bara är den hon vill förknippas med offentligt. När jag försiktigt försöker förhöra mig om skilsmässan som hon nyligen gick igenom från Marius Sommer, professionell snowboardåkare från Norge, kommer jag ingen vart.

Eller - jag kommer till en anekdot om tomtar på en bensinmack i Umeå. Det hade varit tomte-VM i Gällivare. 43 tomtar från sju länder hade tävlat i renkapplöpning, sparkåkning, skorstensklättring och grötätning - och på hemvägen hade tomtarnas buss havererat. Därför var de på macken. Lisa var där för att tanka.

– Helt surrealistiskt. 40 tomtar i full mundering på en bensinmack. De hade till och med groupies. Det kanske är det jag ska satsa på, att gifta mig med en tomte och bli tomtemor?

Lisa gillar Zidane

Ett bra sätt att få uppmärksamhet är att tala med journalister om det mest privata. Det är inget likhetstecken mellan det och att vara oseriös i sin konst. John Lennon var i alla år som en öppen bok och anses vara den främsta rockstjärnan genom tiderna.

Men vill man inte så vill man inte och Lisa vill inte. Hon lutar sig mot att hennes idoler är likadana.

- Beckham är mest omskriven för sina skandaler och vad hans fru håller på med. Jag gillar Zidane. Han verkar lika trist som jag. Det är fotboll, punkt slut, och för mig är det musiken. Samma sak med Henke, han bjuder inte på sig själv och är supertrist. Men ändå finns det ett jäkla stort intresse kring honom eftersom han är så bra. Det är ett fenomen i sig. Det tilltalar mig som person.

Lisa Miskovskys nya album "Changes" släpptes den 30 augusti och det finns ett stort intresse också kring det. Första singeln "Mary" är redan en hit och ligger högt på Trackslistan. På albumet fortsätter samarbetet som inleddes på förra skivan med Kents sångare Jocke Berg. Men - som titeln "Changes" pekar på - förändringar har skett (även om Lisas fans knappast lär hamna i chock).

Melankolin finns kvar

Öppningslåten "Little bird" visar på det nya, en rytm som påminner om fotstegen hos män på väg till gruvan i skitväder, lager som läggs på lager av instrument, tjock stämsång, och ovanpå allt Lisas isklara solostämma.

Men en sak att känna igen sig i är melankolin.

– Jag ville göra en glad skiva från början. Jag läste om så många andra som sa att de just gjort sin sorgligaste skiva och jag ville inte bli en i raden. Men jag misslyckades. Min kärlek till det melankoliska är för stor, det är intressantare och det hände också mycket runt mig och mina kompisar under förra året. Det var ett riktigt skitår. Så det här är min sorgligaste skiva.

Lisa Miskovsky säger det med ett stort skratt.

Fakta om Lisa:

Läs mer:

Tore S Börjesson