”Jag känner mig som en tjej”

Filippa Reinfeldt om disk-Fredrik, älskog och att efterträda Anitra

JOBBAR PÅ BLYGHETEN ”Det kanske är, inte en kamp, det är ett för starkt uttryck, men jag får intala mig att jodå, detta går nog”, säger Filippa Reinfeldt om sin svaghet blygheten. Inom kort träder hon in som statsministerfru, ett uppdrag som hon mest liknar vid en guldkant i en redan bra vardag.
Foto: lotte fernvall
JOBBAR PÅ BLYGHETEN ”Det kanske är, inte en kamp, det är ett för starkt uttryck, men jag får intala mig att jodå, detta går nog”, säger Filippa Reinfeldt om sin svaghet blygheten. Inom kort träder hon in som statsministerfru, ett uppdrag som hon mest liknar vid en guldkant i en redan bra vardag.
RELATIONER

Sveriges nya ”first lady” kallar sig hellre tjej.

Och hon gungar gärna mot strömmen om det behövs.

– Jag tror rätt mycket på mig själv, säger Filippa Reinfeldt, trebarnsmamma, kommunalråd och blivande statsministerfru.

I den ordningen, om hon får be.

Yllevästen är gul som currysåsen på thairestaurangens buffé. Någon annan likhet är svår att hitta mellan blivande statsministerfrun Filippa Reinfeldt och en lunchrestaurang i ett köpcentrum. Ändå smälter hon in. Som kommunalråd i Täby utanför Stockholm är hon mån om ”sitt” centrum. I alla fall än så länge.

Är detta en av de sista dagarna på jobbet?

– Eh ... det har jag inte tänkt mig!

Vem bestämmer det?

– Det gör nog jag. Nu har moderaterna i Täby egen majoritet och jag vill fortsätta att vara verksam politiskt i kommunen och landstinget. Mitt jobb är en viktig identitet för mig, säger hon och rullar upp några favoritnudlar på gaffeln.

Filippa Reinfeldt betonar flera gånger att rollen som ”first lady”, i alla fall i Sverige, inte är ett ämbete i sig. Ingen identitet.

– Jag vet ännu inte men tror att detta för min del mest kommer att innebära någon form av guldkant, trevliga saker som mottagningar och kalas och andra spännande människor än de spännande människor jag vanligtvis möter.

Rikets första dam ...

– Inte riktigt sant!

Du menar att drottningen är det?

– Ja. Och jag är ju Täbys ”första dam”.

Du är 39 år, då kan man väl diskutera om man är dam eller tjej eller kvinna, eller vad?

– Jag tycker att jag är en tjej. Det handlar väl om hur man känner sig här inne, säger hon och dunkar handen mot hjärtat.

– Jag har en mamma som blir 72, hon är väldigt fnissig och glad, lite småbusig.

Vilket ansvar tar du på dig i din nya roll?

– Jag har ansvar i det jag ska medverka i men inte minst mot mina barn, att hålla isär det privata och personliga.

Men efter makens valseger i söndags kan hon inte, ens om hon skulle vilja, slippa ifrån uppdraget.

Hur känns det att bli livegen i Sagerska – eller ska ni skaffa skottsäkra fönster i villan i Täby?

– Diskussionen måste först landa hemma i familjen. Vårt vardagsliv måste fungera. Den diskussionen ska vi ha tillsammans med barnen. Sen får vi ta in andra bedömningar, som säkerhet och så.

Hur ska ni hantera uppmärksamheten?

– Vi har ju tre barn och måste fundera på hur vår struktur och vår vardag ska fungera.

Det måste ni väl redan ha tänkt på?

– Inget har varit klart förrän valnatten. Det har varit arbetstyngt och inte funnits tillfälle att prata igenom det.

Har ni inventerat eventuella lik i garderoben?

– Det tror jag att dina kollegor gör.

Inga korsförhör om suspekta gamla ex som plötsligt kan dyka upp och sabba ett viktigt statsbesök?

– Nej. Ha, ha. Är det någon som ringt dig?

Trebarnsmamman lägger ner besticken och förklarar att hon levt sambo med politiken lika länge som hon drömt om en alliansregering, men att den inte nämnvärt kommer att påverka hennes liv.

– Jag kan inte se att Anitra Steen identifierat sig som statsministerfru utan varit vd för Systembolaget och gift med Göran Persson. Jag ser inte att det skulle ställas andra krav på mig.

Måste du fråga någon annan innan du uttalar dig nu?

– Många gånger är det så i politiken. Ett lagspel. Beroende på vem man spelar med så pratar man ihop sig.

Varför sitter din pressekreterare med under intervjun? Måste han det?

– Måste ... nej, men det är trevligt.

Leif Gripenstam, som visserligen skött sig exemplariskt och inte sagt ett ord, skjuter nu in att det alltid är bra att kunna resonera om intervjuerna efteråt.

Kvinnan som lett Täby i flera år har haft stort inflytande inte minst i socialnämnden, en ständigt kontroversiell plats där hon medger att hon blivit berörd av flera individärenden.

– Jag har fått inblick i livet hos människor som är oerhört beroende av stöd. Barnen i politiken är i fokus för mig. Jag har suttit i BRIS-telefon och träffat kränkta barn. Det som slagit mig i socialnämnden är att det nästan verkar vara så att man ärver utanförskapet.

Hur hanterar du själv konflikter?

– Jag hamnar sällan i konflikter men räds dem inte. Jag tror rätt mycket på mig själv, att man måste våga stå för det man tror på.

Trebarnsmamman grundlade sina moderata sympatier redan som barn. En olustig händelse redan i fjärde klass satte spår som hon senare fann tröst för i den moderata livsfilosofin. Filippa ville byta klass men fick nobben av skolan.

– Jag var 11 ... samhällsengagemang låter pretentiöst, men det grundlades då.

Varför ville du byta klass?

– Den optimala personkemin uppstod aldrig mellan mig och lärarinnan. Men det gick inte ens att byta skola. Det blev uppenbart för mig att skolan inte var till för mig som elev, ingen trygg miljö för mig. När jag började sjuan tyckte jag att Moderat skolungdom beskrev mer valfrihet. Friskolereformen är ett av de bästa beslut som fattats.

Vilket är ditt första barndomsminne?

Filippa Reinfeldt ska precis svara när hon avbryter sig själv och frågar sin pressekreterare om hon ska/kan ta upp detta. Sedan, innan han hinner svara, börjar hon berätta. Med nästan sjungande röstmelodi.

– Jag var fyra år, stod på en badstrand och det kom fram en tjej. Det var vid en sådan där ställning där man hänger i knävecken och gungar. Och hon sa: Hej, jag heter Charlotte, kan vi leka? Och så lekte vi. Och sedan sa hon att hon visste vem jag var och tyckte jag hade så fin klänning, en som mammas faster hade sytt, med rosett i ryggen. Barn är så underbara. Den vill jag prata med! Den går jag fram till!

Själv kände hon samma direkta kontakt när hon 19 år senare, inom MUF, träffade Fredrik Reinfeldt som liksom hon blivit skilsmässobarn som tonåring.

– Vi trivdes så himla bra ihop, hade så roligt. Till slut var det självklart – att det var vi. Så kände i alla fall jag. Ha, ha.

Hans mamma hade lärt honom städdisciplin, jag förstår att du gifte dig snabbt.

– Mmm, han är jätteduktig på att städa, ler kommunalrådet och berättar om makens städtalanger som hon tror är en viktig och bra signal till barnen, om att han alltid är där med en trasa så fort ett saftglas spills ut, och om hans förkärlek för handdisk.

Fredrik ”Cylinda” Reinfeldt?

– Ja. Han kan plocka upp och diska saker som jag lagt i diskmaskinen.

Ger han möjligen kurser till andra äkta män?

– Vet inte. Ha, ha, det kanske kan vara en alternativkarriär senare. En bidragande orsak till att han tycker att det är roligt med städning kan vara att han går med sportradion i lurarna när han dammsuger.

Efter några vårrullar för mycket visar Filippa Reinfeldt vägen till sin favoritplats, en badstrand som badar i sensommarsol. En välkommen paus i kalendern, ser hon ut att tycka.

39-åringens vardag består av möten, barnen och idrott, förklarar hon och understryker att hon aldrig skulle klara det utan hjälp utifrån.

Är det inte jobbigt att ha en barnflicka inneboende så nära inpå familjen?

– Mycket handlar om personkemi, vi har stor respekt för varandra. Jag vet inte om jag är ovanligt lycklig lottad, men jag tycker att jag haft jättefin relation till de tjejer som varit au pair-flickor. Min bild är att de blir som vänner, som att ha en avlägsen släkting boende hos sig.

Får man automatiskt städ- och barnhjälp om man är statsministerpar?

– Ingen aning.

Ni kanske tjänar in på barnflickorna nu?

– Inte en susning. Nu köper vi städning från en städfirma, och jag tror inte att vi kommer att få mer tid.

Kommer statsministern att hinna ge dig frukost på sängen även i fortsättningen?

– Ja.

Oj, snabbt svar.

– Det är en tydlig ambition. Men en kopp kaffe räcker.

Och när vi ändå är i sängen ...

– Så undrar du hur ofta vi byter lakan? Ha, ha, ha.

... nej, jag undrar över att du i en tidigare intervju nämnt älskog som hemlig last.

– Jag tror att kärlek är viktig i tvåsamhet, ja.

Nu blir jag skyldig att ställa journalistikens fem grundfrågor: Vem? Var? När? Hur? Och varför?

– Ha, ha, ha. Du får skriva att jag är jätteröd om örsnibbarna och skrattar.

Men du förefaller inte vara den svarslösa typen?

– Men ganska blyg.

Ångrar du det uttalandet?

– Jag vet inte, det ligger i läsarens ögon.

Och maken, har han något att säga till om i älskogsfrågan?

Filippa Reinfeldt skakar, tyst, på huvudet.

Har han något att säga till om över huvud taget?

– Absolut. Massor...

Det här är jag...

Så tycker jag om …

Britt Peruzzi