”Jag tänker mycket på döden just nu”

Sissela Kyle, snart 50, gör bara sådant hon verkligen vill

1 av 4 | Foto: Janne Danielsson
RELATIONER

Tanken på döden gör Sissela Kyle på gott humör. Ju äldre hon blir, desto värdefullare blir varje minut av livet.

Det är därför hon väljer sina roller med omsorg och bara gör det hon verkligen vill.

Som musikalen ”Singin’ in the rain”.

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

Dessa ord – skrivna av poeten Tomas Tranströmer – är kanske inte de som hörs i hyllningstalen till dem som fyller 50. Men de säger med vacker och otäck precision vad det handlar om. Många vill inte ens tänka på det.

Sissela Kyle, som fyller 50 den 17 mars nästa år, tycker dock att det är värt att spetsa öronen.

– Det har blivit jätteviktigt att LEVA. Livet är ändligt – då vill man att det ska vara bra så länge det varar. Det har berikat mig på nåt konstigt sätt. Livet har fått mera av doft och färg just för att det ska ta slut.

Hemlig pojkvän

Rent konkret tar det sig uttryck i att hon bara gör det hon verkligen vill, att hon tackar nej till många jobbförfrågningar, att hon joggar sina tre rundor per vecka i sex-kilometersspåret på Hellasgården, att hon sitter ute och dricker kaffe, att hon lägger sig en stund varje eftermiddag, att hon läser skönlitteratur, att hon dricker champagne med väninnorna, att hon sitter i soffan med den hon tycker om.

– Min kille.

Fast vad han heter och vem han är och hur de träffades och vad hon föll för får jag inget svar på.

Men hur han har det har jag en misstanke om. Han kanske på avtalad tid träffar Sissela efter dagens repetitioner på Oscarsteatern vid sceningången på Gamla Brogatan i tron att de ska ta taxi hem tillsammans, som de dan före har bestämt.

Men ut kommer då Sissela med hjälmen på skallen och säger:

– Jag cyklar hem. Vi syns där. Kan du inte köpa med dig sushi från det där stället vid Medborgarplatsen, den är jättegod.

Och medan han går de få metrarna ut mot Vasagatan för att vinka till sig en taxi vänder sig Sissela om i trafiken och ropar:

– Och du, köp en ramlösa! En stor flaska!

Det är i alla fall så den här intervjun börjar.

Två Kyle i samma trapp

Jag utför mina ärenden och tar mig så småningom till den 120 kvadratmeter stora lägenhet på Södermalm där Sissela bor med sina två barn, Martina, 19, och Hjalmar, 15. Jag har blivit tillsagd att jag ska till Kyle på tredje våningen, inte till Kyle på våningen under.

Eftersom jag över huvud taget aldrig hört talas om nån Kyle förutom Sissela förundras jag. Här bor det två Kyle i samma hus.

– Det är min mamma, säger Sissela när jag anlänt till våningen med sushin och ramlösan.

Hon heter Gunhild.

– När hon var liten trodde hon att man fick betala för sina namn, att det förklarade varför hon hade ett så fult namn, att hennes föräldrar inte hade pengar till mer än Gunhild.

– Men jag tycker att det är ett fint namn, säger Sissela.

Det är hemskt med föräldrar som vill lappa ihop sina egna brustna drömmar genom sina barn. Men å andra sidan är det ju en underbar känsla om man av egen, fri vilja, råkar ha turen att göra det, förverkliga sina föräldrars drömmar.

Gunhild ville bli skådespelerska – hon blev istället Nordens första professor i kvinnohistoria och det duger mer än väl – men Sissela blev verkligen skådespelare och nåt annat var det heller aldrig tal om.

– Jag var sex-sju år när jag började. Jag showade för familjen och härmade släktingar, lärare, olika språk. Och jag kunde recitera långa dikter utantill.

Syssling med Cat Stevens

Sisselas pappa recenserade lyrik i Göteborgs handels- och sjöfartstidning och jobbade med drama i egenskap av lärare.

– Jag kommer från ett akademikerhem med ett jättestort kulturintresse, säger Sissela.

Hon hade både arvet och miljön och – bara som ytterligare ett bevis på den konstnärliga talangen i familjen – på Sisselas mammas sida finns en släkting vid namn Cat Stevens; Sisselas syssling och mannen bakom klassiska poplåtar som ”The First cut is the deepest”, ”Morning has broken” och ”Moonshadow”.

– Vi träffas inte så ofta men det händer. När jag var liten var han Cat. Men sen konverterade han till Islam och blev Yusuf och gav upp hela popstjärnegrejen. Det är inte så svårt att förstå. Han var så ung och hade allt: pengar, sprit, knark, brudar. Till slut blev det nog bara: Hjälp mig härifrån! Jag har inte nått den punkten. Jag behöver mera knark och karlar innan jag vänder branschen ryggen, säger Sissela och skrattar.

Dramatisk ådra

Även om Sissela Kyle var rolig från början drogs hon som ung flicka mest till det tunga.

– Mamma tog med mig på Mozarts opera ”Trollflöjten” när jag var liten och jag satt där och såg Nattens drottning och tänkte: ”Det är jag! Det är jag!”

Den tunga, dramatiska ådran har Sissela hela tiden hållit levande – senast i Stockholms stadsteaters uppsättning av Edward Albees pjäs ”Balansgång” från i fjol – men det är som komedienne hon står ut och blivit bekant för alla.

Redan hennes sju år äldre bror liksom hennes föräldrar hade talat om för henne att hon var hur rolig som helst och på scenskolan fick hon än fler bevis.

– Vi hade ett block i undervisningen som kallades farsblocket och jag jobbade med en grupp som höll på med en fars av Dario Fo och då märktes det klart att jag hade talang för det, säger Sissela.

Britten och Hollywoodstjärnan Hugh Grant – huvudrollsinnehavare i ”Fyra bröllop och en begravning” och en rad andra succékomedier – sa nån gång förnärmat, när han inte kände sig tillräckligt respekterad för sina prestationer, att komedi, det är faktiskt fan så mycket svårare än så kallat tungt drama.

– Har man inte begåvningen är det svårt, det är svårt för mig också, men har man inte begåvningen är det verkligen svårt och det kan man tydligt se när det görs en uppsättning och skådespelarna som är med saknar fallenheten. Det har ju hänt att man sett en pjäs som man vet är väldigt rolig, men tyvärr, här blev den inte alls kul. Humor är en specialbegåvning, ett slags musikalitet och, jag menar, folk säger saker som att alla kan lära sig att spela piano. Ja, alla kan lära sig att spela piano – ganska dåligt. Ska du bli bra krävs det talang.

Rollen tar över allt

Sissela har talangen. Det kan bevittnas av dem som tar sig till Oscarsteaterns uppsättning av den klassiska filmmusikalen ”Singin’ in the rain” från 1952. När jag träffar henne har hon just inlett de sista två veckorna av repetitioner.

– Annars är jag inte nån excentrisk konstnärstyp utan närvarande i det vanliga livet och förhör mina barn på engelskaläxan eller vad det nu är. Men de sista två veckorna före en premiär säger jag hej då till barnen och hoppas att vi ses på andra sidan.

– Det är då allt ska hamna på plats, rollen ska in i kroppen och sätta sig och bli på riktigt. Jag är så klart fortfarande mina barns mamma men jag förlorar kontakten med verkligheten. Rollen blir så otroligt mycket verkligare än allting annat.

Helt utan självkritik

"Singin’ in the rain” handlar bland annat om övergången från stumfilm till talfilm. Don Lockwood (Rennie Mirro syns i Gene Kellys gamla paradroll) och Lina Lamont (Sissela Kyle) är ett berömt, romantiskt par från vita duken. Men medan Don galant klarar av övergången från stum- till talfilm, närmare bestämt till att göra musikal, så låter Lina helt enkelt för jävlig både när hon pratar och sjunger. Kathy Selden (Hanna Lindblad), en ung skådespelerska fast besluten att slå igenom, kallas in för att dubba Linas hemska röst och Don finner sig strax upp över öronen förälskad i henne.

– Lima får inte vara med längre. Hon brädas av nån som är yngre. Tragiskt. Men hon är helt uppfylld av sig själv och jag tar fasta på det. Jag är fullständigt utan självinsikt och självkritik. Det blir både bra och kul.

”Singin’ in the rain” hade premiär på Oscarsteatern i torsdags.

Sissela Kyle

Sissela med barnen Hjalmar och Martina.
Foto: Karin Törnblom
Sissela med barnen Hjalmar och Martina.

Senast köpta...

Fem favoriter:

Sådan är jag som...

Tore S Börjesson