Därför våldtog Emir tre kvinnor

”Jag var rädd för mig själv, visste att jag tappat kontrollen”

"JAG såg SKRÄCKEN I HENNES ÖGON" Emirs första offer lyckades slita sig och fly. Men attackerna fortsatte. Innan polisen grep honom hade han våldtagit tre kvinnor.
Foto: Stefan Mattsson
"JAG såg SKRÄCKEN I HENNES ÖGON" Emirs första offer lyckades slita sig och fly. Men attackerna fortsatte. Innan polisen grep honom hade han våldtagit tre kvinnor.
RELATIONER

Överfallen satte en hel stad i skräck.

För Aftonbladet berättar våldtäktsmannen för första gången varför han gav sig på fyra oskyldiga kvinnor.

Och om hur brotten har förändrat hans liv.

"Jag hade tappat kontrollen" Enligt Emir var det slumpen som avgjorde vem han gav sig på. Han planerade aldrig våldtäkterna.
Foto: Stefan Mattsson
"Jag hade tappat kontrollen" Enligt Emir var det slumpen som avgjorde vem han gav sig på. Han planerade aldrig våldtäkterna.

För tre år sedan dömdes Emir till sju års fängelse för flera våldtäkter och ett våldtäktsförsök.

Söndag får som första tidning möjlighet att träffa mannen bakom de svarta tidningsrubrikerna.

Först nu orkar han berätta.

– Jag önskar att det aldrig hade hänt, säger han och sänker blicken.

Men det hände och Emir vet att det inte spelar någon roll vad han säger eller gör – ingenting kan lindra smärtan för de kvinnor han så brutalt överföll. Men han vill ändå försöka förklara.

Egentligen börjar hans berättelse flera år före våldtäkterna. Han säger att hans agerande var ett rop på hjälp, ett resultat av de kränkningar han själv fått utstå under sin uppväxt.

I början av 2000-talet flydde han till Sverige från ett krigshärjat land.

Men värst av allt var Emirs pappa.

– Jag fick stryk varje dag. Jag var livrädd för honom.

En trasig ung man med konstant huvudvärk och ständiga mardrömmar, så beskriver han sig själv.

Sverige skulle bli början på något nytt, men minnena förföljde honom. Frustrationen växte för varje dag.

Till slut vände han sig till Migrationsverket för att få hjälp.

– Jag insåg att jag var i väldigt dåligt skick och sa att jag behövde träffa en psykolog.

Migrationsverket sa nej.

En natt exploderade allt.

– Som vanligt vaknade jag mitt i en mardröm. Jag har alltid varit rädd för att sova. I mina drömmar får jag jämt stryk av min pappa.

Emir sprang ut genom dörren. Han säger att det var en ren impuls, ett försök att fly sina drömmar och alla kaotiska tankar.

Plötsligt såg han kvinnan. Utan att veta varför hoppade han på henne – allt var över på några sekunder.

Under ett kort ögonblick hann Emir se skräcken i hennes ögon. Han hörde henne skrika och minns att han tänkte ”vad håller jag på med?”.

Kvinnan lyckades mirakulöst frigöra sig och springa från platsen.

Emir gick hem.

– Jag tog en alvedon. Det kändes som om huvudet skulle sprängas i tusen bitar. Jag fick ingen ordning på mina tankar. Allt kändes overkligt, som en ond dröm.

Hela nästa dag låg han i sängen och tänkte på vad han hade gjort.

Då visste han inte att han snart skulle ge sig på ännu en kvinna, och sedan ännu än...

Emir sänker blicken.

– Jag var rädd för mig själv och jag visste att jag hade tappat kontrollen.

Han blir tyst, ser ner på sina händer och suckar.

– Det är svårt att prata om det här. De enda jag har berättat för är polisen och min kontaktperson på fängelset.

Minnena från våldtäkterna är vaga.

– De skrek och var rädda. Det kommer jag ihåg. Jag vet att jag tänkte att jag inte kunde låta dem gå. Jag vågade inte. Samtidigt undrade jag hela tiden vad jag höll på med, och varför? Jag kände inte igen mig själv.

Det var slumpen som avgjorde vilka Emir gav sig på, han planerade aldrig att han skulle ”gå ut” och våldta någon.

Emir säger att övergreppen aldrig handlade om sex.

– Jag hade en relation med en kvinna under den här tiden. Jag kunde ha sex med henne på dagen och samma natt våldta en annan kvinna. Våldtäkterna var en reaktion mot allt jag varit med om, jag har aldrig känt något kvinnohat eller någon sexuell frustration. Jag var bara arg och ledsen.

När polisen knackade på dörren och bad om att få göra ett dna-test, visste Emir att allt var över.

– Men det spelade ingen roll. Jag var redan i helvetet.

Han rycker på axlarna och fortsätter:

– Det var bra att jag åkte fast så att jag inte hann göra något ännu värre.

Första tiden i fängelset höll sig Emir mest för sig själv. Han pratade inte med någon, den kvinnliga fängelsepersonalen vågade han inte ens titta på, han skämdes och kände sig hemsk.

I dag mår han bättre.

– Jag går i terapi och har lärt mig att prata om mina känslor. Jag har förändrats som människa och tänker på ett helt annat sätt nu. Konstigt nog mår jag bättre nu i fängelset än jag gjort någon gång tidigare. Här finns det människor som lyssnar på mig.

Emir säger att han tar fullt ansvar för vad han har gjort, att han är djupt ångerfull och känner empati för sina offer.

– Via polisen och min advokat har jag bett kvinnorna om förlåtelse. Jag har inte träffat dem personligen, men om jag gjorde det skulle jag säga hur mycket jag ångrar mig. Jag förstår vad jag har gjort mot dem och jag känner stor sorg över allt jag har förstört för dem.

När Emir har suttit av sitt straff kommer han att utvisas till det land han än gång flydde ifrån.

Fotnot: Emir heter egentligen något annat.

En av fyra våldtäkter äger rum utomhus

Sverige 2006: Fem våldtäkter på en helg

Läs också

Åsa Passanisi