Startsidan / Wendela

– Jag vet inget om min pappa

Vendela Kirsebom om utbrändhet, makens sjukdom och sin okända pappa

OSLO

Hon är en av världens främsta toppmodeller.

Men hemma har Vendela Kirsebom spegelfri zon och ett enda mål – att hitta tillbaka till harmonin efter makens svåra sjukdom.

– Jag går till en psykiater för att hitta balansen, säger hon.

Taxin slingrar sig längs kapitalstarka villagator upp mot friluftsområdet Holmenkollen utanför Oslo.

Här i ett vitt funkishus – långt från catwalken och jetsetfolkets inneklubbar – hasar hon fram över trägolven i röda ylletofflor, kvinnan som i vinter kan bli föremål för ännu en trafikfaredebatt.

Att tapetsera Sveriges reklampelare i underkläder, är det ett jobb för en mogen 40-åring?

– Jag tänkte inte ”wow, nu är jag på alla pelare” ens när jag var över hela Times Square. Jag är inte alls intresserad av mitt utseende. Min man får ta in en spegel i badrummet när han behöver en.

Varför gör inga fotomodeller revolt mot utseendefixeringen?

– En norsk tjej skrev en kritisk bok mot branschen men när jag började betonades vikten av att gå i skolan parallellt. Nu är tjejerna läskigt unga, som 12 år.

Känner du dig som en trafikfara?

– Jag skulle inte tro att det. En del bh:ar var genomskinliga men dem var jag inte så intresserad av.

Fick du rata de genomskinliga plaggen?

– Nej, men jag satt ner när de fotograferades. Vid 39 och efter två barn har man några rullar på magen.

Nu kommer alla att spana efter ”rullarna” på affischerna.

– Ha, ha. Jag har fått träna sit-ups hela sommaren för jag är perfektionist.

Perfektionismen går igen i tvåbarnsfamiljens hem som är sparsmakat men mysigt, med pösiga fåtöljer, överdimensionerade avlutade träbord och överallt böcker, färska blommor och värmeljus. Perfekt.

Du är en kvinna som många kvinnor älskar att hata.

– Fast jag har hört från marknadsundersökningar som gjorts att kvinnor faktiskt inte känner sig hotade av mig, det är ganska roligt.

Vendela Kirsebom, född och uppvuxen i Stockholm, upptäcktes som 13-åring när hon åt pizza med sin mamma och sin styvpappa på en restaurang i Gamla stan. Talangjägaren från modellfirman Eileen Ford övertalade henne att efter studenten jobba i Italien och sedan i USA där hon blev kosmetikaföretaget Elisabeth Ardens ansikte. 1993 nådde Kirsebom modellkulmen – omslaget på Sports Illustrated med 50 miljoner läsare.

Många tror att de skulle bli lyckliga om de hade ditt liv.

– Nej, det tror jag inte att de hade blivit, säger modellen med betoning på ordet inte innan hon ursäktar sig och försvinner för att stänga av torktumlaren i källaren.

Menar du att du inte är lycklig?

– Man vill inte byta ut sitt liv, jag har ju två fina tjejer, men det finns saker som kunde varit annorlunda. Jag kan ångra att jag inte blev kvar i USA, att vi flyttade till Norge. Det var väldigt svårt.

Plötsligt blev du ”bara” fru och mamma?

– Ja, och det var fruktansvärt. I början kände jag inte en människa i Norge och det var svårt att få dagis så jag var fast hemma. Jag fick diagnosen utbrändhet men insåg att jag sökt hjälp för sent, säger fotomodellen som blir lite fundersamt tyst men ändå vill berätta, för att bidra till att depressioner inte ska vara tabu.

Hur kom du över utbrändheten?

– I USA hade jag haft ett nätverk att rådfråga. Här var det något man inte pratar om, att man går till en psykiater. Men nu har jag träffat en bra psykiater som jag fortfarande går till. Det är jättebra och något man måste kunna prata öppet om. Det är skönt att prata med en utomstående om man är osäker på sina val. Numera handlar det inte om jobb utan om barn och äktenskap. Du vet, min man var ju nära att dö.

Olaf Thommessen, känd affärsman och politiker i Venstre, var på en joggingtur när han i september förra året föll ihop med hjärnblödning. Samtidigt föll hela familjelyckan.

– Han säger att det var som att han var i en annan värld, död nästan. Själv var jag helt uttröttad, orkade bara tänka på barnen och på ekonomin eftersom Olaf var egen företagare.

Vårdade du din man i hemmet?

– Han låg fyra månader på sjukhus och fick rehab för att lära sig att gå igen men mest har han vilat i soffan. Ingen succé för ett äktenskap precis.

Vem tröstar en supermodell?

– Mamma, och Lennart, min styvpappa. Och utan goda vänner hade det aldrig gått men nu har det kommit skratt in i huset igen.

Vad är lycka för dig?

– Jag har alltid haft det bra, en lycklig barndom och ett bra yrkesliv, men lycka är för mig förknippad med kontroll över framtiden. I det perspektivet hade det varit skönt nu att ha ett 9–5-jobb. En modell har inte samma trygghet som en läkare, eller en journalist.

Men hallå, du har väl tjänat mer än jag kommer att ha gjort när jag når 65?

– Jag började ung, och då sparar man inte alltid. Jag har också varit typen som bjudit många på mycket.

39-åringen fyller på tekopparna och understryker att allt inte alltid är som det verkar. För några år sedan skrev hon boken ”Model mommy” om graviditetstiden och just kampen att få livets olika delar att hålla ihop.

– I Norge kallas det ”tidsklämma”, svårigheten att hinna med både arbete och familj.

I introduktionen till boken kallas du ”dedicated wife” ... hur är en sådan?

– Det låter amerikanskt ... och det är kanske inte helt jag, till min mans stora förtvivlan. Visst är jag hängiven men jag jobbar också.

Det har stått i norska tidningar att du gift dig med en mansgris.

– Det kan man säga att jag har på något sätt. Han är inte annorlunda än andra killar. Jag har större ansvar för det praktiskt runt hemmet, de flesta jag pratar med har det så. Det handlar nog en del om många kvinnors kontrollbehov. Jag orkar inte vänta på att saker ska bli gjorda.

Vem är din främsta förebild?

– Min mormor Lulu som gick bort i början av månaden. Hon bodde på ett hem i Hällefors och ända till slutet brukade jag åka och noppa hennes ögonbryn. Jag var med henne när hon somnade in, på sin 102:a födelsedag.

Stämmer det att din pappa är turkisk?

– Den biologiska. Den pappa jag har är Lennart, som mamma är gift med. Han har alltid funnits där.

– Jag har aldrig ens varit i Turkiet och inte pratat så mycket om detta för jag vet ingenting om honom.

Har du saknat din biologiska pappa?

– När jag var liten fanns det så klart tillfällen när jag kände att alla andra har en pappa, varför inte jag? Men jag hade ju mamma och mormor.

Du ser inte särskilt turkisk ut!

– Mamma säger att jag liknar honom. Jag har bara ett foto men någon dag ska jag leta reda på honom. Tyvärr har han ett ganska vanligt turkiskt efternamn.

Hur har faderslösheten påverkat dig som förälder?

– Redan som ung tyckte jag det var viktigt med en kärnfamilj. Men man kan ha det bra i olika familjekonstellationer, kärlek är det viktigaste.

Vad önskar du dina döttrar?

– Att jag är en bra rollfigur för dem, att jag står för det jag gör. Hannah, den lilla, säger redan ifrån när hon inte vill något. Det är olikt mig, jag vågar inte säga sådana saker.

Vågade du testa din man så att han inte valde dig för ditt vackra yttre?

– Nej. Ha, ha. Om jag hade utvecklat ett sådant test skulle jag ha sålt det dyrt. Jag har aldrig haft ett gäng med snubbar bakom mig. Jag tror att väldigt många män är rädda för kvinnor som tjänar mer pengar.

Britt Peruzzi
Följ wendela