Två timmar från att svälta ihjäl

Angelica, 16, låstes in och tvångsmatades – det räddade hennes liv

1 av 2 | Foto: ROGER LUNDSTEN
ÖVERLEVDE. Angelica Cragg, 24, överlevde sin allvarliga anorexi med en hårsmån. I dag är hon övertygad om att det var tvångsvården och tvångsmatningen som räddade henne. ”Man kan inte bota en anorektiker om hon inte äter upp sig ordentligt först. När man svälter är man inte mottaglig för argument. Energin räcker inte till”, säger hon.
RELATIONER

VALLDA

Angelica Cragg, 24, var nära att dö av anorexi när hon var 16 år.

Hon vägde bara 29 kilo.

– Hjärtat slog så fruktansvärt långsamt. Jag kände att livet var på väg att rinna ur mig, berättar hon.

Angelica hade sprungit den dagliga milen, men orkade inte uppför trappan hemma.

– Jag kände att jag var på väg att dö, berättar hon.

Hon fördes akut till sjukhus. Hennes hjärta slog bara 36 slag i minuten och kroppstemperaturen var nere på 34 grader.

–?Läkaren sa att om jag hade kommit in två timmar senare hade jag inte levt. Då blev jag riktigt rädd. Jag tänkte: ”Herregud, vad har jag gjort?”

Angelica vägde 29 kilo till sina 170 centimeter och hennes BMI var tio, långt under gränsen för svält.

I tre månader var hon inlåst på en barnpsykiatrisk avdelning på Östra sjukhuset i Göteborg. Hon göddes med näringsdrycker och mat och bevakades dygnet runt för att hon inte skulle kräkas eller motionera.

”Det var kränkande”

–?Det var fruktansvärt kränkande. Men det var första gången jag kunde acceptera vård: jag kunde ju skylla på personalen när jag gick upp i vikt!

I dag är Angelica övertygad om att tvångsvården räddade hennes liv.

– Det var först när jag blev tvångsmatad, tvingades sluta med träningen och gick upp i vikt som jag kunde börja bearbeta anorexin, säger hon.

Hon har sin teori klar, och den bygger på egna erfarenheter:

– Inga samtal, terapier eller specialdieter kan göra en anorektiker frisk, om man inte går upp ordentligt i vikt först. Det är bara mat som gäller.

–?När hjärnan är satt på svält är man inte mottaglig för argument. Den lilla energi man får i sig räcker bara till de grundläggande kroppsfunktionerna, säger Angelica.

Hon vägde 45 kilo när hon skrevs ut från kliniken.

Hemma började den verkliga kampen. Angelicas föräldrar fick hålla fast henne när hon hade ätit.

–?Att äta väckte en sådan ångest hos mig att jag bara ville ut och springa. Jag rev, slog och sparkade mina föräldrar för att göra mig fri.

Angelicas mamma var tjänstledig ett halvår för att övervaka henne.

Brytpunkten kom när Angelica var 17 år och träffade sin första kille.

– Plötsligt fick jag någon annan att fokusera på än mig själv. Då blev allt mycket enklare, säger hon.

Hur kunde sjukdomen drabba denna reflekterande och vitala tjej? I dag är det nästan obegripligt, även för Angelica.

”Jag kände mig smutsig”

– Jag slutade äta choklad och godis för att jag inte skulle få finnar. Det var så det började.

Men Angelica tappade kontrollen. Till slut levde hon på ett äpple och en yoghurt – och sprang en mil per dag.

– Jag kände ett sådant extremt äckel inför mig själv. Varje gång jag åt kände jag mig äcklig, smutsig och ful. Jag ville vara den perfekta, smala, snygga, duktiga och vältränade tjejen. Jag ville få uppmärksamhet.

Tvångstankar och vanföreställningar styrde hennes liv.

– Jag var helt hjärntvättad. Jag såg i spegeln att jag var smal, men tyckte inte att jag var tillräckligt smal. Jag såg alla som fiender och tyckte att de försökte lura mig att äta.

”Jag var som en zombie”

Angelica blev en mästare på att lura sin omgivning. Föräldrarna stod maktlösa. Och varken läkare, dietister eller psykologer lyckades stoppa sjukdomen.

Hon miste mensen, fick luden hud, blåa händer, knän och fötter och var ständigt iskall.

– Jag var som en zombie. Det kändes som jag var under vatten hela tiden. Jag hade lock för öronen, hörde inte vad folk sa och såg dåligt.

– Jag var så extremt undernärd att alla intryck och känslor stängdes av. Jag minns inget från den tiden. Min personlighet försvann.

I dag väger Angelica 60 kilo. Hon har slutat motionera för att minska risken för att bli sjuk igen. Hon tror att tvångsvård och tvångsmatning av anorektiker är enda sättet att bota sjukdomen.

– Det ska inte behöva ta så lång tid att få tvångsvård att man är två timmar från döden, säger hon.

Så här berättar några som drabbats av anorexi i mejl till Aftonbladet.

Så kan du märka om någon har anorexi

Aftonbladet igår

Läs mer om anorexi

I går berättade vi om Kristin som dog av sin anorexi, bara 20 år gammal. Men dödligheten i anorexi har minskat kraftigt, enligt en ny studie. Aftonbladet KVINNA har träffat Angelica Cragg, 24, som räddades till livet med tvångsvård.

Mary Mårtensson