Grattis Babben, du är roligast!

70 000 läsare har sagt sitt — Babben Larsson är Sveriges roligaste kvinna. Här berättar hon om karriären, kärleken och kollapsen.

RELATIONER

Babben tog hem titeln ”Sveriges roligaste kvinna”!

– Är det sant?! Oj, vad roligt, säger Barbro ”Babben” Larsson när Söndag ringer.

Du säger att du aldrig brukar vinna den här typen av tävlingar. Är du den ständiga tvåan?

– Ja, jag har alltid legat lite i rygg. Som tvåa, eller trea. Under hela 1990-talet stod jag i skuggan bakom Ulla Skoog. Och sen kom Suzanne Reuter.

– Men nu var det min tur. Det känns självklart jättekul.

Du har förekommit enormt mycket i skriverier om vikt och matmissbruk. Hur mår du nu?

– Jag är avspänd när det gäller mat. Nu efter att ha fått reda på att den felande länken var sockerberoendet. Mat är inget som bekymrar mig längre.

Hur känns det att alltid vara den som alla journalister ringer så fort det handlar om vikt eller fetma?

– Jag kan faktiskt till och med bli road eftersom mekanismerna bakom är så tydliga. De sitter där på redaktionerna och ska skriva om övervikt och börjar fundera över personer. ”Peter Harryson kan vi inte ringa, han blir bara förbannad. Men Babben ? Ja, vi ringer Babben!”

– Samtidigt är det rätt tröstlöst.

Du gör nio R.E.A.-shower i veckan. Och spelar in Parlamentet utöver det. Orkar du ha kul själv på scenen?

– Ja, jag har faktiskt kul. Dessutom är vi så fininställda nu att minsta lilla avvikelse gör att vi bryter ihop fullständigt av skratt. Häromdagen fick jag en liten tupp i halsen när jag och Sussie skulle göra de där ryska tjejerna T.a.t.u. Det räckte. Sussie började tokskratta. Sen var det klippt.

– Jag har tyvärr ganska lätt för att börja skratta när jag framträder.

Myten om den ledsna clownen stämmer inte på dig?

– Nja, jag kan vara eftertänksam när jag är ensam. Men det är klart att man har ett arbets-face. En jargong på jobbet.

– Samtidigt ligger det mycket i den där myten. De flesta som står på scenen vill ju bli sedda, för att de någon gång i sitt liv har upplevt att de inte blivit sedda. Se mig! Hör mig!

– Mina föräldrar hade så himla fullt upp när jag var barn. De var bönder och hade alltid att göra, men jag hade en otrolig tillgång i mormor och morfar som bodde hos oss. Så det var ingen kris så. Samtidigt kände jag mig alltid lite som en udda fågel. I skolan spelade jag teater. Och mina sångardrömmar var minst sagt udda.

Du drömde inte om att bli skådis?

– Nej, det fanns inte på kartan. Möjligen gjorde man en liten resa in till stan [Visby, reds anm] och blev något. Men skådis ? nej.

Hur hamnade du, tjugo år gammal, på scenskolan?

– Jag var med i en amatörteatergrupp på Gotland. Killen som drev den såg att jag hade talang och uppmanade mig att söka scenskolan. ”Och vad är det?”, svarade jag. Men han ordnade med alla papper och allting. På den tiden jobbade jag på turistbyrån, så jag flög upp över dagen när det var dags för proven, med en papperskasse i handen.

– Jag kom som jag var. Och fattade ingenting. Och absolut inte hur svårt det var att komma in.

Sedan bytte du bana och blev ståuppare i stället för skådis. Vilken är skillnaden?

– Ståupp-komik skrämmer skiten ur många skådisar. Det är det absolut värsta de kan tänka sig. Du måste ju vara dig själv. Det är många livrädda för.

Till sist skrämde det Babben också. För fem år sedan slutade hon helt med ståupp-komik – efter tio år av succéer. Själv kallade hon sig vidbränd, inte utbränd.

– Jag höll på för länge. Du är din egen regissör, producent, skådespelare, koreograf ? ja, allt. Det är tungt och jag körde bara på, trots att jag egentligen borde ha känt att det inte var lika kul längre. Till slut tog det bara stopp. Men det här var i november och jag var inbokad till sommaren, så det var bara att köra på.

Kunde du inte ställa in?

– Nej, inte jag. Det kan jag inte göra mot publiken. Men när jag sen slutade var jag helt körd i botten. Det var skitläskigt. Jag var helt tom.

– Jag orkade ingenting. Och var säkert ingen bra, närvarande mamma under de åren. Jag stängde ute familjen för jag orkade inte. All energi lades på jobbet. Så resten av livet fick gå på kryckor.

Märkte inte din man vad som var på gång?

– Jo. Han har också varit utbränd en gång, så han såg precis vad som var på gång.

Det måste ha varit svårt att hålla ihop äktenskapet?

– På nåt vis gick det. Men det är klart att relationen tar stryk när det blir så där.

Vad lärde du dig av smällen?

– Att hela tiden känna efter. ”Tycker jag att det här är kul?” Jag kommer aldrig mer att försätta mig i den situationen att jag är bokad i år framöver med något som jag egentligen redan har lämnat.

Det ”dåliga mamma”-samvetet ? hemsöker det dig?

– Ibland. Men jag tänker ändå att jag gör så gott jag kan och att jag inte kan göra mer. Jag försöker att inte vara perfektionist hela tiden. Det gäller att tänka ”it’s good enough”.

Kan du som är så rolig vara sträng som mamma?

– Jag är ganska sträng och inte ett dugg rädd för att sätta gränser. Däremot är jag inte för totalförbud, så trots att jag tycker att McDonalds serverar skräpmat förbjuder jag inte min dotter att gå dit, i stället säger jag att hon får äta där en gång i månaden. Inte mer. Likadant med godis och läsk. Jag vet själv hur det är att inte komma i de där brallorna som man så gärna vill ha.

Reatempo.

”Ståupp-komik skrämmer skiten ur skådisar”

Så är jag som...

Sofia Wadensjö Karén