Sheriffen från Hedemora

Svenska Britta är polis i Los Angeles

1 av 6
RELATIONER

Av fångarna kallas hon ”Barbie” – på gatan ”den blåögda djävulen”.

Sin egen djävul mötte Britta en oktoberdag för 24 år sedan.

Aftonbladet Söndag följde den svenska sheriffen Britta Kjellstrand en dag i Los Angeles – en stad där kvinnomisshandel och mord räknas som rutinuppdrag.

Patrullbilen kör i ghettoområdena Lennox och South Central i sydvästra Los Angeles. I högersätet sitter en 46-årig svensk blondin från Hedemora i Dalarna. Deputy sheriff Britta Kjellstrand vilar handen på ett pumphagelgevär.

Gatorna vi passerar – Vermont, Budlong, Crenshaw, Lennox och Century – har Bloods, Crips och andra kriminella gäng delat upp mellan sig. Fönstren är nervevade för att sherifferna ska kunna höra pistolskott, rop på hjälp – eller om de själva blir beskjutna.

Två, tre gånger i månaden patrullerar Britta Kjellstrand dessa kvarter, trots att hon i dag tillhör ett specialförband vars uppgift bland annat är att jaga terrorister.

Hennes meritförteckning är imponerande – eller om man är bov – skrämmande: Hon har vaktat skådespelaren Robert Blake i fängelset, hon satte dit den svenske storbedragaren Steffe Eriksson och har ”blivit beskjuten några gånger”.

Bilen rusar fram

Det sprakar till i radion: Larm! En man slår sin flickvän.

Radiooperatören: ”Vem kan vara där inom tre minuter?”

Britta Kjellstrand: ”Patrullbil 31D kan vara där om tre.”

Radiooperatören: ”Okej, 31D, ni får ta hand om det. Ni får kod tre-respons.”

– Okej, håll i er, hojtar Britta Kjellstrand.

Bilen rusar fram längs 8:?e gatan i 120 kilometer i timmen. Bilarna viker åt sidan likt havsvattnet framför en motorbåt.

Eric Johnson skulle kunna köra ännu snabbare, men ghettot är en oberäknelig plats – hemlösa kan helt plötslig kliva ut i gatan.

Tre mord

Polisbilen svänger höger på Lennox Boulevard, girar vänster på Grevallia Avenue och via radion och färddatorn organiserar Britta Kjellstrand de fem andra polisbilarna som också svarat på larmet.

Framme vid adressen slänger Britta Kjellstrand upp bildörren och Eric Johnson tar fram elchockpistolen ur bakluckan.

Gatan ser lika fridfull ut som ett svenskt radhusområde, men skenet bedrar. Många poliser blir beskjutna av gängmedlemmarna när de åker på ett helt annat larm.

Själv har Britta Kjellstrand tagit hand om tre mord på just denna gata.

Vill inte anmäla

Sherifferna omringar ingången till enrumslägenheten. En patrullbil har dirigerats till husets baksida, om hustrumisshandlaren skulle få för sig att rymma.

En sheriff bultar på dörren och en latinamerikansk man i 30-årsåldern öppnar. Hans ryggtatuering vittnar om att han tillhör ett fruktat gatugäng.

– Ta fram händerna så att jag kan se dem, ropar en sheriff.

– Vad är det som händer, säger den misstänkte hustrumisshandlaren.

Det ligger barnkläder på golvet och diskbänken är belamrad med intorkad disk. Från lägenheten hörs rapmusik.

Britta Kjellstrand ställer den misstänkte hustrumisshandlaren mot husväggen och fängslar honom med handbojor.

– Vad heter du, frågar Britta Kjellstrand.

– Fernando Prado.

– Är du dömd till skyddstillsyn?

– Nej. Vad händer?

– Har ni bråkat?

Trots att flickvännen har blåmärken på armarna vill hon inte göra en polisanmälan och just som sherifferna är på väg att gå kommer grannen som larmade.

Fyra barn

Fem minuter senare står Britta Kjellstrand och flickvännen vid järnstaketet utanför bostaden, för att försöka tala henne till rätta. Kvinnan har krängt på sig en munkjacka och ser yngre ut än sina 28 år. Hon har fyra barn med olika killar.

Britta Kjellstrand lutar huvudet medlidsamt åt sidan, men ryggen är militäriskt rak.

– Du är ingen bra förebild för dina barn när de ser att mamma blir slagen.

Tjejen skruvar på sig, men det är uppenbart att Britta Kjellstrands ord inte går in.

– Se mig i ögonen. Hur länge har du varit tillsammans med honom?

– Två månader.

– Vad är det för fel på dig? Vad heter du?

– Maria.

– Gör dig själv en tjänst. Lämna honom. Dina barn kommer att hamna hos socialen.

Maria tar händerna ur fickorna på munkjackan och stryker bort några tårar. Fotografen och jag ställer oss en bit bort för att inte störa. Efter några minuter går Maria in i huset där hustrumisshandlaren väntar och Britta Kjellstrand sätter sig i bilen.

– Jag vill ta honom, men lagen tillåter inte att vi gör det.

– Nej, men jag försökte, säger Britta Kjellstrand.

– En gång vart hundrade år går det man säger fram, säger Eric Johnson.

Sekunder från att bli mördad

För sherifferna Kjellstrand och Johnson var det ett rutinuppdrag, men för Britta Kjellstrand är det också en påminnelse om varför hon blev sheriff – och dagen då hon var sekunder från att bli mördad.

Det var den sjätte oktober 1983. Britta hade kommit till Anchorage i Alaska som tonåring för att satsa på längdskidåkning parallellt med gymnasiestudier. Hon blev kvar i USA, gifte sig med Luke Dorough, en amerikansk hockeyspelare, både av kärlek och för att få ett grönt kort, och kunde därmed tävla för USA.

I februari 1984 skulle hon representera USA i vinter-OS i Sarajevo och några månader innan skulle hon ut på en helt vanlig träningsrunda. Hon tog på sig rullskidor, satte på sig freestylehörlurarna, skidade in på skogsvägen som ligger mellan en motorväg och en armébas.

I ögonvrån såg hon ett par hårt snörda kängor, sekunden efteråt slängde någon en skjorta över hennes huvud och slog hennes skalle mot asfalten.

– Mannen sa: ”Jag har en kniv. Säger du något så dödar jag dig.” Han drog in mig i skogen och rev av mig rullskidorna. Han band mig så att jag blev rak som en pinne. Han satt ovanpå mig, och sa ”jag har förföljt dig i en månad”. Jag var helt sönderslagen vid det laget och innan han band fast mig hade han slagit min bröstkorg mot en stubbe. Han våldtog mig flera gånger.

Vågade inte duscha ensam

Men så hörde våldtäktsmannen ljudet av arméhelikoptrarna och eftersom man ser allt från en helikopter blev han rädd. Mannen sa: ”Räkna till 100. Jag kommer att sitta här och bevaka dig. Du får riva loss dig själv, men om du misslyckas så kommer jag tillbaka och dödar dig.”

– Jag räknade inte, utan rev mig bara loss, jag kan inte svara på hur. Jag kommer ihåg att jag hörde bilarna på vägen. Jag har ingen aning om hur jag kom från mitt i skogen ut till vägen. Det rann blod överallt, en lastbil stannade och tittade på mig, jag var hysterisk.

Lastbilsföraren skjutsade henne till armébasen, men eftersom våldtäktsmannen hade burit kamouflagekläder ”blev jag knäpp igen, och började skrika, du kan tänka dig själv”.

Eftersom brottet skett på försvarsmaktens mark förhördes hon av arméns egna kriminaldetektiver.

Första månaden efter attacken vågade hon inte duscha ensam, än mindre gå ut. Hennes kropp var i chocktillstånd.

– Min kropp var inställd på OS. Jag var vältränad. Efter det pensionerade jag mig. Han bröt nästan benen på mig och jag kunde inte åka skidor. Min kropp var körd.

Polisen grep våldtäktsmannen. Han var soldat i armén och ”de tog hand om honom på sitt sätt”.

Gick skilda vägar

För att återfå förtroendet för män tog hon arbete på ett oljefält där hon tidigare hade arbetat. Hon blev kvar i ett år, men det var en svår tid. Varje gång någon närmade sig henne bakifrån blev hon rasande.

Britta och Luke gick skilda vägar.

– Det är svårt att vara ihop med någon som varit med om något så våldsamt. Jag gick hos kurator, men Luke tvingades inte konfrontera sina känslor. Vi växte ifrån varandra.

Britta Kjellstrand packade bilen och fick arbete på ett pensionat i pensionärsstaden Seal Beach i Kalifornien.

På en av sina dagliga löprundor träffade hon sin blivande make Rick Herrington och den 29 mars 1991 födde hon sonen Logan.

Deras företag Brick Electric omsatte som mest 2,1 miljoner dollar och Britta Kjellstrand levde enligt egen utsago the American Dream.

Men Rick drack – och blev allt våldsammare.

På julafton söp Rick till och kastade en kniv mot Brittas huvud. Då tog hon sin son och gick.

Peppades av vännerna

Sex år senare satt hon på en middag med en av sina bästa vänner som föreslog att hon skulle söka som sheriff.

– Under utbildningen peppade mina väninnor mig så jag hade ingen chans att säga att nu skiter jag i det här. Och när jag började jobba på fängelset, det är obligatoriskt för att bli sheriff, så fick jag blodad tand. Där fick jag användning för min livserfarenhet och kunde ge något tillbaka till samhället.

I dag tillhör Britta Kjellstrand Emergency Operations Bureau och deras Criminal Investigation Team. Det innebär att hon, i samarbete med FBI och CIA, utför hemligt underrättelsearbete för att bekämpa terrorism i Los Angeles. En arbetsuppgift kan vara att göra husrannsakan hos företag som säljer förfalskade märkeskläder. Inte bara för att det är olagligt, utan för att pengarna skickas till Mellanöstern för att stödja terroristorganisationer som Hamas och Hizbolla.

Två dagar efter jag suttit i Britta Kjellstrands patrullbil står vi mitt i kvinnofängelset Century Regional Detention Center i Lynwood.

Där arbetar hon extra på helgerna.

”Det är som terapi”

Britta Kjellstrand tar oss till avdelning 2200. På en gigantisk ståldörr intill den bepansrade vaktkuren sitter magnetskyltar, som placeras på fångarnas celldörrar:

SPITTER (spottare), SUICIDAL (självmordsbenägen), HOSTILE (fientlig), NO WATER (inget vatten), NO PLASTICS (inga plastsaker).

Man kan undra varför Britta Kjellstrand vill arbeta i ett fängelse, när hon skulle kunna äta finlunch på den saudiska ambassaden (en annan av hennes arbetsuppgifter).

– Det är som terapi. Jag ser det som min plikt att hjälpa andra, särskilt nya sheriffer, så att de får det lättare än jag hade. Jag har kommit till en nivå i livet då jag stormtrivs till den milda grad att jag nästan känner mig skyldig. Jag lever ett tufft liv, men också ett sunt och fint liv. Min son är nummer ett för mig. Man lever ett annorlunda liv efter att ha sett döden i vitögat. Men man får inte tycka synd om sig själv, för det finns de som har det bättre och sämre än man själv.

Erik Olkiewicz