”Min mamma är en missbrukare”

Denise och Therese bar på samma hemlighet – nu vill de hjälpa andra

RELATIONER

På gymnasiet kände ingen till Thereses hemlighet: att hon hemma tog hon hand om sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mamma.

– Om jag inte träffat Denise hade jag nog inte orkat leva längre, säger hon.

Bästa vänner "Vi tog en fika en dag efter skolan och vågade berätta för varandra", säger Denise Madsen och Therese Eriksson. Sedan den dagen är de bästa vänner.
Foto: MARIA ÖSTLIN
Bästa vänner "Vi tog en fika en dag efter skolan och vågade berätta för varandra", säger Denise Madsen och Therese Eriksson. Sedan den dagen är de bästa vänner.

Therese Eriksson, 20, blev tidigt mamma åt sin egen mamma och tog mycket ansvar hemma. Hon avslöjade inte för någon vad som pågick. Skolans kurator var, förutom Thereses pappa, den enda som visste något. Men så träffade hon Denise Madsen.

Denise och Therese är jämngamla och gick i parallellklasser i gymnasiet.

– Första gången vi träffades i skolan såg jag direkt att vi skulle bli vänner, säger Therese.

– Vi tog en fika efter skolan en dag i början på ettan. Jag berättade min historia för Denise och hon vågade berätta sin för mig.

Både Therese och Denise ser sin vänskap som något som räddat dem från att gå under.

– Om jag inte träffat Denise hade jag nog inte orkat leva längre, säger Therese.

Äntligen någon som förstod

Denises mamma är, precis som Thereses, psykiskt sjuk. Det visade sig att de båda tjejerna delade en mängd upplevelser och känslor.

– Jag hade aldrig träffat någon som hade samma bakgrund som jag, som hade känt samma känslor och berättade om det. Det var otroligt att äntligen få prata med någon som verkligen förstod, säger Therese.

Denise är, till skillnad från Therese, inte lika öppen med sina minnen och erfarenheter. Hon vill inte gärna prata offentligt om det hon varit med om, eller om sin mammas sjukdom. Men stödet som hon fick från Therese pratar hon gärna om.

– Therese är den enda jag kunnat ringa mitt i natten, och som jag vet förstår precis vad jag känner just då, säger hon.

– Vi har haft tur, vi har pratat och pratat om det vi går igenom. Och vi har båda varit överens om att alla som lever med psykiskt sjuka eller alkoholiserade föräldrar borde få prata med någon som verkligen förstår, säger Therese.

Startade självhjälpsgrupp

De två tjejerna stöttade varandra och blev bästa vänner. Tredje året på gymnasiet gjorde de ett projektarbete tillsammans där de startade en självhjälpsgrupp för barn till missbrukande och psykiskt sjuka föräldrar. De var båda överens om att den hjälp de hittills fått av samhället inte alls var tillräcklig.

– Jag skämdes över min mamma och vågade inte berätta för mina vänner. Psykiatrin och socialtjänsten försökte nog så gott de kunde, men jag kände aldrig att de riktigt såg mig eller förstod mig, säger Therese.

När hon var 17 år bröt hon upp hemifrån. Hon har fortfarande kontakt med sin mamma, men har lärt sig att leva med vetskapen om att hennes mamma alltid kommer att vara alkoholist.

– Vi pratar ofta i telefon på förmiddagarna, då hon är nykter. Då är hon min fina mamma och vi kan prata om allt. Men jag undviker henne när hon är full.

Självhjälpsgruppen, som de kallade för Maskrosbarn, har nu vuxit och blivit en organisation. Vid sidan av studier och jobb driver Therese och Denise föreningen tillsammans. Målet är att informera om, och neutralisera de negativa inställningar som barn till missbrukare och psykiskt sjuka föräldrar ofta möter från vuxenvärlden.

Kommer fram och tackar

Både Denise och Therese åker runt på skolor för att berätta om sin bakgrund. De besöker socialsekreterare och informerar psykologer och psykiatriker om hur de upplevt sin uppväxt.

– Ungdomarna vi möter reagerar ofta på att vi ser så ”normala” ut. Det finns fördomar om att missbrukarbarn ser ut och beter sig på ett visst sätt, precis som det finns fördomar om hur missbrukare ser ut, säger Therese.

När de är ute i skolklasser händer det ofta att elever kommer fram till dem efter föreläsningen och tackar. De har känt igen sig i det de hört och är glada över att få veta att de inte är ensamma om sina upplevelser.

– Tack vare vår vänskap har vi lärt oss att stötta andra, säger Therese.

Både hon och Denise hoppas att deras öppenhet ska locka fler att berätta sina historier.

– För det finns inget att skämmas för, även om det kanske känns så, säger Therese.

FAKTA

Mer om Maskrosbarn:

Maskrosbarn är en ideell organisation som stödjer unga som har levt eller lever i familjer där det förekommer missbruk eller psykisk sjukdom. Maskrosbarn kan man få kontakt med via: www.maskrosbarn.org

Therese Eriksson och Denise Madsen har också en gemensam blogg. Här är några utdrag – du kan läsa mer på www.maskrosbarn.blogg.se .

”Alla som kom hem till oss och inte visste, tyckte att vi var idealfamiljen. Och det var vi, vi var perfekta. Vi hade söndagsmiddagar och hade många vänner på besök. Vi tände brasor och vi spelade spel. Men när jag var elva år blev jag vuxen.”

”Du hatade oss när du var full, för vi vaktade dig. Jag hade redan hittat dina rödvinsflaskor och urdruckna glas en miljard gånger och jag kunde se om du ens hade luktat på en öl. Du gick över lik och struntade i allt som fanns omkring dig, när du skulle ha alkohol.”

”Jag var femton år när du gick in i din depression, när du inte ville leva längre. När du skrek och skrek av psykos på nätterna att du bara ville dö. Jag var femton år när jag inte kunde sova, när jag smög upp varje timme bara för att se om du andades.”